Psykisk ohälsa
Citat från Xellion
Citat från Nezumidoll
Citat från Xellion
Den här tråden är relevant till mitt arbetsområde, jag förmodar att jag har en del att tillföra i form av kunskap om diverse sjukdomar, samt behandlingar och eventuella fall som kan kategoriseras inom respektive.
Vad arbetar herrn som om man får fråga?
Just vad trådnamnet pekar mot, det vill säga "Psykisk Ohälsa". Gärna i den form av psykiska hallucinationer och andra effekter som påföljder av biverkningar från medicin för att behandla respektive sjukdom såsom Borderline eller Schizophreni.
Jag har inte blivit tilldelad en fråga för tillfället så jag tänkte börja med att eventuellt analysera innehållet hittills och svara på första posten i form av vetenskapligt argument
Du har ännu inte berättat din arbetstitel?
Introspective:
Skälet till att jag då gjorde denna tråd var då för att jag är så otroligt jävla less på allt som har med psykisk ohälsa att göra. Jag är less på hur många idag ska anses på dåligt och skär sig utan att dom egentligen inte har en god anledning. Många ska förstora upp saker och vill ha uppmärksamhet. Folk söker tröst.
Visst, alla är vi olika starka. Men jag orkar inte med detta ömkande.
Med detta klagar jag ju inte på folk som verkligen mår dåligt. Men jag orkar bara inte med tjejer och killar som skär sig för att deras tjej/kille gjort slut eller liknande.
Jag mår dåligt av det och min bägare har runnit över.
Och för er som tycker att jag är låg nu så vill jag bara att ni ska veta att jag har en grund till det jag säger. Jag vet vad jag säger och håller på med. Det kommer inte från ingenstans.
Och nej, jag är inte bättre än någon annan. Jag har kanske suttit i samma båt som just dig tidigare.
--------------------------------------------------------------
Folk har idag rent statistiskt, en större risk att falla inom den kategori som du formulerar "anses må dåligt", eftersom rent biologiskt har många kapaciteten till att ta in mer av negativa faktorer för att öka riskerna för uppfattad depression t ex. Det finns de som mår dåligt men som du formulerar antar jag du menar de som tror att de har det dåligt men inte vill uppfatta sanningen runtom dem. Detta är ett relevant faktum inom Sigmund Freuds teori att vi gärna söker sympati då vi är flockdjur i grunden, och det är just därför många idag uppfattar individuellt, de negativa faktorerna på olika sätt beroende på deras psykiska uppbyggnad.
Tyvärr måste jag till början nu konstatera en sak så det inte blir några missuppfattningar. Jag har inte längre kapaciteten att ta del av ångest, depression och annat för mig själv, men jag har data på minnen och analyses på relevanta studier och experiment som kan stärka mina argument i form av vetenskap istället för egna upplevelser.
Mådde dåligt. Skar mig, slog mig och gjorde illa mig på många olika sätt.
Blev tvångsplacerad i fosterhem.
Flyttade hem.
Det började diskuteras kring antidepressiva. Jag ville inte.
Sen tog jag mig i kragen och kämpade som en idiot för att blir fri från all skit.
Fick ett återfall och skar mig igen under en period.
Nu har jag inte gjort mig illa på 2 år och mår hur bra som helst. Det gäller bara att inte ge upp.
Får ibland ångestattacker när jag ska sova och känner mig nedstämd vissa dagar men annars är allt tipptopp :)
Citat från mkayelah
Citat från Nezumidoll
Citat från SAIL0RM00N
ja det är ju inte precis roligt att ha en psykisk sjukdom.
En fråga, du behöver inte svara om det är för personligt, jag vill bara ha lite råd.... Hur hanterar du faktumet att Borderline är kroniskt? Har själv många stunder då det känns extra jobbigt för att man vet att man alltid kommer få kämpa...
Eftersom borderline har med personligheten att göra, och personligheten förändras, så är det troligt att det dämpas en del när man blir äldre.
Har mina psykologer förklarat för mig.
Tja, med tanke på att det finns en hel del som har problem med Borderline in i 40-50årsåldern så finns det väl ingen garanti för att det "dämpas"...
Citat från CaroIine
Mådde dåligt. Skar mig, slog mig och gjorde illa mig på många olika sätt.
Blev tvångsplacerad i fosterhem.
Flyttade hem.
Det började diskuteras kring antidepressiva. Jag ville inte.
Sen tog jag mig i kragen och kämpade som en idiot för att blir fri från all skit.
Fick ett återfall och skar mig igen under en period.
Nu har jag inte gjort mig illa på 2 år och mår hur bra som helst. Det gäller bara att inte ge upp.
Får ibland ångestattacker när jag ska sova och känner mig nedstämd vissa dagar men annars är allt tipptopp :)
Självdestruktiva former av antingen psykisk eller fysisk natur är vanligt som en effekt av t ex depression/ångest eller diagnoserad psykisk sjukdom. Det är även en försvarsmekanik rent psykologiskt som tillåter oss isolera våra problem endast till oss själva. Det är vanligare bland det kvinnliga könet än hos det manliga.
Antidepressiva har oftast bevisats att ha en vetenskapligt negativ effekt vid återuppbyggnad av den psykiska hälsan då den dämpar vissa substanser till hjärnan och kan istället få dig att må fysiskt dåligt, som funkar som en reverse placeboeffekt istället. Många lågutbildade, eller psykologer överhuvudtaget, skriver ut recept på dessa för att enkelt hantera er som enstaka fall istället för att gå in på djupet. Det är svårt att ta betalt för sympati helt enkelt.
Det var positivt i den fråga om att du valde att ta tag i problemet, hellre än att som många idag antingen undvika eller stöta bort det. Ingenting kommer av tomma handlingar, en handling är värdelös utan en tanke och vice versa.
Hur ser din nuvarande psykiska stabilitet ut?
Tar du medicin för någon diagnoserad sjukdom?
Citat från Xellion
Citat från CaroIine
Mådde dåligt. Skar mig, slog mig och gjorde illa mig på många olika sätt.
Blev tvångsplacerad i fosterhem.
Flyttade hem.
Det började diskuteras kring antidepressiva. Jag ville inte.
Sen tog jag mig i kragen och kämpade som en idiot för att blir fri från all skit.
Fick ett återfall och skar mig igen under en period.
Nu har jag inte gjort mig illa på 2 år och mår hur bra som helst. Det gäller bara att inte ge upp.
Får ibland ångestattacker när jag ska sova och känner mig nedstämd vissa dagar men annars är allt tipptopp :)
Självdestruktiva former av antingen psykisk eller fysisk natur är vanligt som en effekt av t ex depression/ångest eller diagnoserad psykisk sjukdom. Det är även en försvarsmekanik rent psykologiskt som tillåter oss isolera våra problem endast till oss själva. Det är vanligare bland det kvinnliga könet än hos det manliga.
Antidepressiva har oftast bevisats att ha en vetenskapligt negativ effekt vid återuppbyggnad av den psykiska hälsan då den dämpar vissa substanser till hjärnan och kan istället få dig att må fysiskt dåligt, som funkar som en reverse placeboeffekt istället. Många lågutbildade, eller psykologer överhuvudtaget, skriver ut recept på dessa för att enkelt hantera er som enstaka fall istället för att gå in på djupet. Det är svårt att ta betalt för sympati helt enkelt.
Det var positivt i den fråga om att du valde att ta tag i problemet, hellre än att som många idag antingen undvika eller stöta bort det. Ingenting kommer av tomma handlingar, en handling är värdelös utan en tanke och vice versa.
Hur ser din nuvarande psykiska stabilitet ut?
Tar du medicin för någon diagnoserad sjukdom?
Ärligt talat, vad är ditt yrke?
Är mot lagen att på något vis behandla/sätta diagnos en underårig utan licens.
Jag har tyvärr inte privilegierna att diskutera konfidentiella fall med ickerelevanta personer. Så om du ursäktar tänker jag fortsätta med ontopic inom tråden.
Citat från Xellion
Jag har tyvärr inte privilegierna att diskutera konfidentiella fall med ickerelevanta personer. Så om du ursäktar tänker jag fortsätta med ontopic inom tråden.
Ditt yrke är inte konfidentiellt.
Citat från Nezumidoll
Citat från Xellion
Jag har tyvärr inte privilegierna att diskutera konfidentiella fall med ickerelevanta personer. Så om du ursäktar tänker jag fortsätta med ontopic inom tråden.
Ditt yrke är inte konfidentiellt.
Vad för fakta kan du presentera till att stärka detta argument?
Om inte föreslår jag att du återgår till ämnet som blivit tilldelat i tråden.
Xellion, Jag kan inte direkt säga att jag är helt fri från ångest, oro och att allt är bra.
Får hemska ångestattacker ibland, oftast på kvällarna då jag inte kan andas och svettas som en gris. Ibland är jag nedstämd och allt känns hopplöst, jag blir då ibland sugen på att göra illa mig själv. Det gör jag också ibland men inte genom att skära, slå eller bita mig själv utan jag kan förstöra något som betyder mycket för mig. Jag straffar mig själv och ångrar mig alltid efteråt.
Jag tar inte någon medicin och känner att det absolut inte behövs. För mig är det bara att jag måste vara sträng mot mig själv med vad jag får och inte får göra så mår jag oftast mycket bra. Jag skulle aldrig vilja stoppa i mig mediciner som kan ge massor negativa effekter.
Citat från Xellion
Citat från Nezumidoll
Citat från Xellion
Jag har tyvärr inte privilegierna att diskutera konfidentiella fall med ickerelevanta personer. Så om du ursäktar tänker jag fortsätta med ontopic inom tråden.
Ditt yrke är inte konfidentiellt.
Vad för fakta kan du presentera till att stärka detta argument?
Om inte föreslår jag att du återgår till ämnet som blivit tilldelat i tråden.
Så länge du inte arbetar inom underrättelsetjänsten eller liknande är ditt yrke inte konfidentiellt.
Om du arbetar inom psykvården så är det inte konfidentiellt - att diskutera fall är konfidentiellt å andra sidan.
Jag påpekar detta då det ÄR olagligt att på något vis behandla eller diagnosticera underåriga utan licens, så har du ingen licens så har vi rätt att också få veta detta.
Jag stör mig på att så många säger att de är deprimerade när de egentligen "bara" är nedstämda.
Citat från CaroIine
Xellion, Jag kan inte direkt säga att jag är helt fri från ångest, oro och att allt är bra.
Får hemska ångestattacker ibland, oftast på kvällarna då jag inte kan andas och svettas som en gris. Ibland är jag nedstämd och allt känns hopplöst, jag blir då ibland sugen på att göra illa mig själv. Det gör jag också ibland men inte genom att skära, slå eller bita mig själv utan jag kan förstöra något som betyder mycket för mig. Jag straffar mig själv och ångrar mig alltid efteråt.
Jag tar inte någon medicin och känner att det absolut inte behövs. För mig är det bara att jag måste vara sträng mot mig själv med vad jag får och inte får göra så mår jag oftast mycket bra. Jag skulle aldrig vilja stoppa i mig mediciner som kan ge massor negativa effekter.
Jag har två teorier angående detta. Antingen att din vänsta hjärnhalva har fått för mycket/lite av en viss substans som hjälper balans i kroppen rent fysiskt och att denna ångest du känner kan komma inifrån. Den andra är att du har upplevt psykisk trauma i form av negativa faktorer som bidragit till denna ångest som bieffekt. Det vill säga att den ångest du känner nu kanske inte är på grund av nuläget utan tidigare fall som lett upp till detta, vilket är mest troligt.
Hmm, hyperventilation och överdriven dehydration kan vara två relevanta symptom men också en påföljd just som du säger, av ångest som påverkar kroppen fysiskt negativt och därmed blir det en kedjereaktion av negativitet.
Ångrade du dig förut också när du straffade dig själv eller har detta kommit nyligen?
Om ångesten kan vara en påföljd av en rent fysisk faktor så KAN det vara möjligt att få recept utskrivet på en speciik medicin (dock inte antidepressiva).
Citat från SnigelPsykos
Jag stör mig på att så många säger att de är deprimerade när de egentligen "bara" är nedstämda.
Agree. Depression är en sjukdom, inget man bara känner sig en dag. Man måste bli diagnostiserad.
Citat från SnigelPsykos
Jag stör mig på att så många säger att de är deprimerade när de egentligen "bara" är nedstämda.
Depression och nedstämdhet är båda påföljder/effekter av något så det är i princip samma sak men kan ha olika anledningar och kan påverkas olika beroende på psykisk uppbyggnad. Rent vetenskapligt är det inte mycket skillnad heller, jag tror du nog menar mest på självömkan vilket är en uppfattning av psykisk ohälsa, och inte en psykisk ohälsa i sig, har jag rätt?
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet