Psykisk ohälsa
Citat från whirlwinds:
najs, min läkare bara trycker på mig 8478456 nya mediciner varje gång vi pratar med varandra och jag med min sociala fobi vågar aldrig säga ifrån eller ifrågasätta så jag bara "ok tack". är livrädd för att gå upp i vikt av något (det har jag typ redan gjort) men jag vågar eller lyckas aldrig säga det, får aldrig någon information om vad det är hon ger mig heller utan det är bara "så nu får du dessa 38475894 mediciner. hejdå". vet att jag får skylla mig själv lite när jag aldrig kan fråga något själv eller knappt kan berätta om mina problem för henne, men ändå. sdkfhjkgjkdfghkd.
Vilka mediciner har du provat? Har ingen fungerat?
Citat från destroyer:
Citat från PILOT:
Någon som vet lite hur det är med lsd i samband med antidepressiva och/eller depression?
känner flera som har tagit lsd i samband med SSRI, och det har funkat bra för dem. det viktigaste är att man känner sig stabil i sig själv för att undvika en snedtripp. rekommenderar inte att ta någon hallucinogen drog om sitt psyke är väldigt instabilt.
men det är väldigt individuellt, så man får känna efter själv om man kmr klara av det elr inte
^ exakt, är skitviktigt att inte vara instabil
en snedtripp utlöste en rad olika psykiska problem för mig efteråt (och jag tyckte inte ens att jag mådde särskilt dåligt innan)
Ja, har läst på en hel del om olika sorters snetrippar och det viktigaste av allt verkar vara att vara stabil i psyket.
Tänkte mer om det är några fysiologiska faktorer som kan skada på något sätt. Käkar ssri för tillfället
Citat från antonakis:
Citat från whirlwinds:
najs, min läkare bara trycker på mig 8478456 nya mediciner varje gång vi pratar med varandra och jag med min sociala fobi vågar aldrig säga ifrån eller ifrågasätta så jag bara "ok tack". är livrädd för att gå upp i vikt av något (det har jag typ redan gjort) men jag vågar eller lyckas aldrig säga det, får aldrig någon information om vad det är hon ger mig heller utan det är bara "så nu får du dessa 38475894 mediciner. hejdå". vet att jag får skylla mig själv lite när jag aldrig kan fråga något själv eller knappt kan berätta om mina problem för henne, men ändå. sdkfhjkgjkdfghkd.
Vilka mediciner har du provat? Har ingen fungerat?
första gången jag var där (i april) fick jag sertralin och propavan, ingen utav dem funkade så sedan fick jag theralen och imovane, den här gången fick jag fluoxetin, atarax och "någon annan insomningstablett" (hon sa inte ens vad det var och jag glömde fråga) pga fick så hemska mardrömmar och sömnparalyser av imovanen så jag är hellre vaken än att ta den. har ju inte börjat ta någon av de senaste jag fick än men det enda som funkat någorlunda bra hittills är theralen. i alla fall så länge jag inte tänkt göra något eller... typ prata med någon när jag tar den eftersom jag blir som en zombie och helt borta i huvudet av den. blir ju visserligen lugn dock..........
Någon som vet vart man vänder sig om man vill klaga om hur sin handledare/terapist har bett sig. Jag var på ett möte om min bulimi och vi pratade inte ens om det. Allt vi diskuterade var att hen ansåg att jag skulle skaffa ett jobb och att prata om min ätstörning tog någon andra plats i det hela. Jag har inte ens fått råd hur man klarar en b-craving när man vill b/p. Sedan har jag gått på möten där läkare har försökt pusha på antidepp. på mig. Vilket jag snällt nekade från första början. Jag har inte blivit så bra bemött. Hur går man tillväga med det?
Alltså... Är det någon som kan försöka lugna mig lite och ge era tankar/idéer/åsikter om det här? (denna texten probably makes no sense, har försökt skriva om den nu ett antal gånger och jag verkar inte kunna beskriva på ett tillräckligt bra sätt hur det är... Men jag hoppas ni åtminstone kan få en hum om hur det är!)
Mitt humör/mående går väldigt mycket upp och ner hela tiden. Som en berg- och dalbana, men det gör nog allas. Ibland är det dock rätt extremt. Idag är ett bra exempel.
Jag gick ut och träffade en vän jag inte träffat på länge. Vi tog en titt på vårt gamla gymnasiums utekonsert som de hade. Det var verkligen jättekul, särskilt att träffa lärarna osv igen.
Grejen är att jag har växlat väldigt mycket mellan olika måenden idag under kort tid. När jag var med min vän och vi gick runt och pratade, särskilt när vi kom hem till henne, kände jag mig ibland nästan hyper. Det är svårt att förklara, för det var liksom inte riktigt så att jag kände att jag behövde röra mig hela tiden och springa runt osv... Det var mest inom mig. Liksom att hjärnan gick på högvarv och jag bara pratade på om allt och inget, vilket resulterade i att jag hade rätt svårt att ha en god uppfattning om min omgivning. Tunnelseende-effekt, typ. Känner mig inte riktigt som mig själv när det blir så, och oftast blir jag paranoid.
Samtidigt som jag var superglad och är jättenöjd med hur min situation ser ut just nu så är jag ändå väldigt kaosig låååångt långt inom mig. Jag vet att jag behöver hjälp och att jag borde försöka bearbeta det och hantera det, men jag bryter ihop totalt nästan av att bara tänka på det, och jag får typ panik över framtiden. Jag vill inte dit och ta tag i det, men samtidigt vet jag ju att varje dag är ett steg närmre. När jag börjar tänka på det blir jag verkligen superdeprimerad och vet inte vad jag ska göra.
Ena dagen är jag helt ''åååhhhh vill bara ligga i sängen, vill bara ligga med datorn i knäet och inte prata med någon, inte göra något produktivt eller vettigt'' (nästan helt apatsik) och nästa dag kan jag vara helt ''men jag vill ut och röra på mig, jag vill göra något vettigt'' (väldigt motiverad) osv... Och som sagt, ibland kan jag känna mig ''hyper'' (vet inte vad jag ska kalla det riktigt) när jag är ute bland folk som jag tycker om (oftast är jag dock väldigt neutral, nästan apatisk. Jag är oftare mer apatisk än vad jag är hyper)... Ibland känns det nästan som att det är en mask som byggs upp av mig själv omedvetet för att folk inte ska se igenom och se hur dåligt jag mår längst inne, hur rädd jag egentligen är. När jag då är hyper så, som sagt, har jag väldigt lätt att tappa uppfattningen om min omgivning och allt går så fort i huvudet för jag är så glad och nöjd. Sedan, några timmar efter kan jag vara nästan helt apatisk.
Alla har humörsvängningar och man mår olika från dag till dag, men jag känner att när det blir så extremt så är det väldigt jobbigt... En vän började chatta med mig för en stund sedan, och jag blev snabbt väldigt hyper i den konversationen... Innan den konversationen startade var jag väldigt slö och brydde mig knappt om något, och nu när konversationen lugnat sig lite är jag slö och blir trött i huvudet eftersom jag var så hyper. Jag vet dessutom helt garanterat att det inte är min vän jag blev påverkad av, utan det var något inuti mig som gjorde att det blev så... Kanske ett desperat försök att inte tänka på det som jag mår dåligt över?
Kan tillägga att jag får lite talproblem när jag blir hyper. Snubblar på ord, stammar lite osv.
Samma när jag skriver och är hyper, skriver väldigt fort på datorn naturligt men när jag är hyper går det nästan ännu fortare och jag stavar ofta fel och får skriva om rätt mycket.
kopierar in mitt blogginlägg för jag är för arg för att skriva det igen
Är så SJUKT trött på våran jävla öppenvård som uppenbarligen inte fungerar, men ingen verkar göra något åt det? Förra året blev jag runtskickad bland 6-7 olika läkare och 2 psykologer. Jag bad i höstas om att få göra en utredning en gång för alla så jag kan få veta vad felet är + hur man ska behandla det så jag slipper må skit.
Påbörjade äntligen min jävla utredning i januari efter flera månaders tjafs. I februari åkte jag tyvärr in på slutenvården som är precis lika äckligt dålig. Det är juni om några dagar. Vilket betyder att min utredning pågått i 6 månader, förra gången jag var där konstaterade min psykolog mina diagnoser. Jag har inte fått det på papper än. OCH NU ska jag plötsligt inte få gå kvar hos henne för hon "kan inte hjälpa mig"??? Blir runtskickad som ett jävla paket, ska träffa någon ny redan imorgon.. Ingen läser journaler heller så dom vet inte ett skit om en när man kommer.
Eftersom jag inte får gå kvar hos den psykologen så verkar dom ha droppat hela utredningen, alltså seriöst. Vad ska jag göra? Jag vet verkligen inte längre.
Jag hoppas att folk förstår varför man självmedicinerar. Jag får fan mer hjälp i botten av en pillerburk än vad jag får från psykiatrin.
^ håller helt med dig ang sjävmedicineringen. Numera har jag äntligen kommit till en psykolog som är riktigt bra, han förstår mig och är väldigt öppensinnad. Anledningen till varför majoriteten narkotikapreparat inte är det bästa alternativet är ju för att biverkningarna är så otroligt mycket större, men fördelen är ju hur potent de är tillskillnad från en vanlig antidepressiv eller liknande
Jag skulle rekomendera dig att söka hjälp på en ny vårdcentral, vet inte vilken kommun du går hos men de har ju olika system överallt. Och jag tror verkligen att man behöver hitta en riktigt bra psykolog för att komma någon vart, det är verkligen prioritering nr 1
Citat från mmdsl:
Sad but true.
Kolla om det finns någon privat psykolog nära dig som täcks av vårdgarantin! Då går du hos en privat mottagning som många gånger är bättre och definitivt går snabbare men betalar samma pris som om du skulle gå till statlig vård.
Inte säkert att det är bättre, men det har funkat för många. Kanske värt att testa? c:
Citat från BASS:
Citat från Lament:
Nu på senare tid (efter flera år av att ha gått till kuratorer och psykologer) har jag kommit till insikten att man till slut är ensam. Och att man i deras ögon bara är en i mängden, statistik, medans hela ens värld faller isär och det är ens verklighet. Och jag verkar inte kunna skaka av mig känslan av att de, bakom den professionella masken, är vardagsmänniskor som antagligen sitter och dömer en. Precis som alla andra.
Det som skrämmer mig allra mest är dock att man måste klara sig själv ute i den verkliga världen, även om de försöker hjälpa en att våga sätta sin fot i den. Det känns som att många av dem bara vill höra att du är bättre nu och kan gå vidare, trots att det finns otroligt många tecken på att du inte är okej.
har tänkt på samma sak, samt att de säkert inte _vill_ sitta där, de sitter inte där i synnerhet för att hjälpa en utan för att få sin lön och kunna leva liksom. vi är deras arbetsuppgifter
Jag tror att de flesta sitter där för att de vill sitta där, för att de vill hjälpa. Man kan få sin lön för att kunna leva, utan att först plugga till psykolog i fem år.
Citat från BubblegumBitch:
Citat från mmdsl:
Sad but true.
Kolla om det finns någon privat psykolog nära dig som täcks av vårdgarantin! Då går du hos en privat mottagning som många gånger är bättre och definitivt går snabbare men betalar samma pris som om du skulle gå till statlig vård.
Inte säkert att det är bättre, men det har funkat för många. Kanske värt att testa? c:
Jag går hos min vanliga vårdcentrals privata klinik. Den är superbra tycker jag. Bra mottagning, de lyssnar och är noga, trevliga och väldigt objektiva
Alltså... när man hatar sig själv så mycket att man vill att man själv ska lida för att man ens lever och för i princip alla gånger man har känt något slags hopp om någonting och allt man behöver för att göra någonting (springa framför en bil, överdosera etc.) är en impuls och man vågar inte berätta för sina föräldrar om detta samt att man inte har tid att bli inlagd just nu
Vad ska man göra?
Orkar snart inte längre.
Citat från DampKid:
Alltså... när man hatar sig själv så mycket att man vill att man själv ska lida för att man ens lever och för i princip alla gånger man har känt något slags hopp om någonting och allt man behöver för att göra någonting (springa framför en bil, överdosera etc.) är en impuls och man vågar inte berätta för sina föräldrar om detta samt att man inte har tid att bli inlagd just nu
Vad ska man göra?
Orkar snart inte längre.
Jag hade nog struntat i att jag inte haft tid att vara inlagd.. Det är inte bra för dig att fortsätta må sådär. Jag har tvingats bli inlagd även om jag inte tycker att jag haft tid för det, men det löser sig liksom! Du har hela livet på dig att göra saker, kram, hoppas det blir bättre snart!
-
Har gått hos öppenvården i snart ett år, alla mina kontaktpersoner tror sig att jag vet mina diagnoser, men nej, fan heller att jag fått nån utredning.. Det känns så onödigt att bara gå dit en gång i veckan och prata utan att veta om det hjälper eller inte, det känns inte som om att det hjälper, det känns mer som om att jag sitter där i 40 min och pratar om hur dåligt jag mår. Lagom kalas. Ska tvinga min läkare att göra utredningar på mig på måndag. Satt med min sjuksköterska och kollade vilka symptom som stämde in på mig, lite halvt hejsan hoppsan typ. Och alla läxor jag får, woman, stahp this shit, det fungerar inte för mig. Men visst, ska väl fortsätta att skriva måendedagbok. Det har jag gjort senaste halvåret, visst, jag ser skillnader från i vintras, då allt var helt åt helvete, och nu. Men hur hjälper det ens mig att må bättre? Att lära känna mig själv? Jag förstår inte..
Tror jag ska ringa till kuratorn på Ungdomsmottagningen på måndag... Vet inte riktigt hur jag känner över det. Har blivit skickad runt som fan inom vården och ingen tycks göra något för att hjälpa mig, så nu får jag bara leta desperat överallt efter någon samtalsterapeut känner jag.
Jag har lärt mig hantera mina dippar och känslor betydligt bättre nu. Men jag vet att det inte kommer hålla i längden.
Velar lite. Kuratorn jag ska ringa till träffade jag i september vid ett tillfälle, då jag hade min psykos. Hon hanterade det/mig/vårt möte så fruktansvärt dåligt att jag stormade ut från mötet. Han jag var där med har berättat för mig nu i efterhand att hon nästan började gråta när jag gick. Han har övertalat mig att kanske försöka gå till henne igen då han hjälpt henne väldigt mycket, men jag har pratat med andra som också gått till henne som bara har dåliga erfarenheter. Eller alltså, dom säger att hon lyssnar bra och sådär men att hon inte riktigt kan göra något för att hjälpa en.
Men det är ju gratis så I've got nothing to lose, typ.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet