Psykisk ohälsa
Citat från Kondom:
Fick mina diagnoser idag.
Tvångssyndrom (OCD) och Aspergers. Men grejen är att allt jag läst om Aspergers hittills har inte passat in på mig känner jag. Jag undrar mest om någon här har/kanske har Aspergers och kan berätta lite hur det visas hos en personligen? Speciella saker en gör eller liknande? Eller om någon vet bra hemsidor där en kan läsa på, om inte är så himla ensidiga. För jag kan verkligen inte se hur jag har det och känner mig extremt missförstådd av BUP.
BUP kan :)))) dra åt helvete :))))
Nej men jag har också blivit diagnostiserad med Aspergers Syndrom (eller om den heter högfungerande autism nuförtiden) och fick den när jag var 12 så jag kan nog en del i alla fall, trots att jag känner att jag också har blivit väldigt missförstådd av BUP.
Personer med Asperger har:
- Ett specialintresse utöver det vanliga
- Svårt att tolka ansiktsuttryck
- Har bristningar i att använda varierande uttryck (såsom tonläge, ögonkontakt, ansiktsuttryck,kroppsspråk etc.)
- Brister i att dela glädje med andra
- Repetitiva beteendemönster
Det finns de som blir feldiagnostiserade med denna diagnos då bland annat självskattningspapprerna/testerna inte frågar varför man gör så eller varför man känner så, vilket de borde eftersom det sociala beteendet är ganska likt social ångest (i olika grader).
Mer information om diagnosen:
http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Aspergers-syndrom/?ar=True
http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/aspergers_syndrom/
http://www.hjarnfonden.se/diagnoser/aspergers-syndrom__24?gclid=COTVldfMtcQCFbPKtAodmyQA1g
Fick du ett utlåtande? I sådana fall, läs det så kan du ta reda på varför de har satt den diagnosen på dig. Tycker du det är fel kan du ju alltid klaga. :))
Citat från itsthemusic:
Jag vill inte avskräcka någon från att söka hjälp, ifall det är någon som läser denna tråden och inte riktigt vågar söka hjälp av olika anledningar. Jag är säker på att det finns riktigt bra professionella därute som verkligen kan hjälpa, jag har bara haft extrem otur när det gäller sjukvården.
Nu när jag lugnat mig lite vill jag skriva lite om hur det gick till.
Jag fick komma till en psykiatriker då jag haft psykos tidigare. Jag känner mig extremt paranoid, har ibland mindre hallucinationer, min syn har blivit sämre än tidigare och ibland börjar saker röra på sig (typ om jag tittar på väggen kan den börja flyta ihop i sig själv och skulle jag kolla på något objekt så är det lute som om man skulle kolla genom ett fisheye-objektiv om ni förstår vad jag menar), jag har knappt någon aptit eller hunger och jag är dessutom underviktig sedan tidigare. När jag träffar folk, spelar ingen roll om det är hemma eller ute, så fort jag lämnar mitt hem leder min paranoia till att jag verkligen kämpar med att vara medveten om min omgivning, och jag är väl medveten till en viss del men jag kan liksom inte registrera saker. Jag blir väldigt förvirrad, helt enkelt.
Sedan har jag extremt mycket ångest, självmordstankar i perioder (känner hela tiden att jag inte vill leva, men jag känner inte nödvändigtvis att jag vill ta livet av mig alltid), jag får panikattacker osv.
Jag fick berätta om vad som hände under förra året som triggade detta. Något traumatiskt jag gick igenom, helt enkelt, där jag tappade kontrollen över mig själv och på så sätt styrde min psykos mig. Det stod i psykiatrikerns papper att jag hade haft psykos och att jag hade mycket ångest. Det första hon gör är att avbryta mig när jag försöker förklara vad som hände, hur jag mår osv, sedan försöker hon skuldbelägga mig för mitt beteende och mitt mående. Exakt det där jag behöver hjälp med att komma bort ifrån, för det finns ingen som hatar mig så mycket som jag själv gör. Jag fortsätter med att berätta att jag klarar inte ens av att plugga, söka jobb och jag klarar knappt av att vara ute bland folk och då svarar hon ''varför skulle du inte klara det?'' Sedan fortsätter jag och berättar om allt jag skrev ovan, och då säger hon bara ''det är bara att komma över det, att gå vidare''. Hon sa saker som ''du är ung, du har hela livet framför dig. Du kan skapa relationer, skaffa en karriär, skaffa familj'' och då får jag förklara för henne vad det innebär att inte vilja leva, vilket hon svarar ''men hur kan du tänka så????'' på. Sedan vill hon skriva ut Atarax. Jag hämtade självklart inte ut medicinen. Hon fixade en tid till en kurator istället.
Får det ens gå till såhär när man försöker söka hjälp? Jag känner mig extremt förtryckt. Känns som att jag blev behandlad som ett monster, återigen. Där satt jag och storgrät framför henne och hon säger ''bara gå vidare''. Det är fan inte ens mänskligt. Detta var hos min vårdcentral och jag tänker aldrig någonsin sätta min fot där igen. Jag ska avboka mitt möte med kuratorn och mötet hon bokade in med mig igen. Jag ska åka till Lund på måndag med min pappa, något ställe som han ringde till idag. Jag tycker det är helt sjukt att jag sitter hemma och är RÄDD för att söka hjälp. Jag är rädd att folk, om och om igen, ska behandla mig såhär. Man ska fan inte vara rädd för att få vård och hjälp. Man ska inte behöva sitta och hoppas på att man får hjälp. Det är helt jävla sjukt.
Näe, sådär ska det verkligen inte gå till. Be att få en annan psykiatriker, du kan inte gå till någon som får dig att må sämre när du behöver det motsatta.
Någon som har erfarenhet utav anafranil (klomipramin)?
Citat från makthaverska:
Vad har ni för erfarenhet av kognitiv traumabehandling? Eller kbt, det ska ju likna rätt mycket.
Hade OCD i mina yngre dagar, när jag var runt 12-13, gick igenom KBT i ungefär 8 veckor tror jag, hjälpte mig enormt och jag blev av med mitt tvångsbeteende. Exempel; jag var tvungen att kolla dörrar, lådor på byråer, klämma på shampooflaskor i duschen ett visst antal gånger, trycka på dörrar osv, kunde inte sova då så fort jag gick och la mig fick ångest och var tvungen att gå upp och göra om rutinen om och om igen. Men efter att ha gått igenom KBT så blev jag av med det.
Jag lider inte utav psykisk ohälsa, jag njuter av min.
DampKid detta var vid min vårdcentral och de verkar ha rätt ont om folk där som arbetar inom ämnet. De har till exempel bara en psykolog, och hon jobbar inte ens heltid.
Anyway, pappa tänkte köra mig till något ställe i Lund på måndag. Vi har haft telefonkontakt med dom och dom verkar mycket bättre!
Uuuuuuuuggghhhh
Ska försöka prata med min chef om min sjukdom idag.
Uuuugghhhhhhh
Var tvungen att berätta om min sjukdom för min rektor, annars hade han inte hjälpt mig, om han ens gör det. Han kanske bara sade det av medkänsla.
Uuuuuuuugggghhhhh
har skadat mig i 10 år sen under dessa år har jag blivit våldtagen av min bästa vän . jävla äckel har ätstörningar ( bulimi ) har trots det fortfarande rätt ok vikt enligt mig fast tycker ändå jag är fet om min uppväxt vill jag helst inte prata för vill inte minnas har flyttat sen jag var 15 år gammal så har varit rätt så ensam vill helst ta livet av mig försökt men inte lyckats sen är det lite mer men jobbig att prata om
^ Om det är jobbigt att prata om, varför gör du det?
Citat från P4NDAFRUKT:
^ Om det är jobbigt att prata om, varför gör du det?
För att för väldigt många så hjälper det att prata ut om sina problem även om det är jobbigt och många vill dela släpa ut sin börda i det fria så att de slipper bära den själv
(Vet att det inte var till mig men vissa tar illa upp när man frågar så valde att svara för att slippa sura miner)
^kan ju vara ett första steg inför att öppna upp och senare börja bearbeta.. Idk. (:
Dummaste logiken jag hört. Ungefär som att om det nu är jobbigt att träna fysiskt, varför gör man det? Svaret är ganska uppenbart. All träning är bra träning.
Jag förstår till 100 % att det kan vara en lättnad att prata om saker som kanske känns tunga eller jobbiga. Och det är ju inget problem, men känns otroligt onödigt (och ärligt, lite dramaqueen) att säga " sen är det lite mer men jobbig att prata om " Säg bara ingenting isf, resten förstår jag helt
Folket i denna tråden bryr sig inte precis om någon är drama queen så länge de inte går till extrema metoder. Nästan alla är här för att få hjälp eller hjälpa och alla förtjänar lite extra uppmärksamhet ibland. Drama queen maby. men det brukar oftast vara för att man aldrig fått den uppmärksamheten som man behöver för att klara av att må bra.
Fast vem är egentligen du till att säga åt folk hur de skall formulera sig och ej? Lägg ner bara.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet