Psykisk ohälsa
^Jag upplever detsamma, särskilt nu den senaste månaden. Mellan september-januari grät jag och hyperventilerade i princip varje natt. Nu kan jag inte längre, även om jag behöver för att lätta på trycket. Det mesta jag fått ut är typ två tårar and then that's it, även om hela kroppen skriker på insidan.
Har också samma problem, känns nästan som att det är för att vi i sverige deppat ihop av d-vitaminbrist då jag vet att depression kan göra att man inte gråter (eller iofs att man gråter jättemycket). Nej men, känns personligen som att det går lite i perioder...
Citat från BubblegumBitch:
Har också samma problem, känns nästan som att det är för att vi i sverige deppat ihop av d-vitaminbrist då jag vet att depression kan göra att man inte gråter (eller iofs att man gråter jättemycket). Nej men, känns personligen som att det går lite i perioder...
Äter D-vitamintillskott, försöker att vakna med solen och har börjat simma/basta. Anser att dessa hjälper utmärkt och gör vinterdeppigheten långt mycket mer uthärdlig.
Hermit: Jag hoppas att du har en logisk syn på medicinsk vård, diagnoser och vad det faktiskt betyder. Att beteenden som beror på olika saker skapar samma symptomer.
Jag tror ändå att du är medveten och förstår att du avviker dig ifrån normen. Jag hoppas verkligen att du förstår hur annorlunda Svensson tänker jämfört med dig, dom ser inte allt det du uppmärksammar
Jag hoppas att du inte är trångsynt och låser dig för saker man kan få för sig. Insikter är alltid framgång!
Citat från WorkingClassHero:
Citat från BubblegumBitch:
Har också samma problem, känns nästan som att det är för att vi i sverige deppat ihop av d-vitaminbrist då jag vet att depression kan göra att man inte gråter (eller iofs att man gråter jättemycket). Nej men, känns personligen som att det går lite i perioder...
Äter D-vitamintillskott, försöker att vakna med solen och har börjat simma/basta. Anser att dessa hjälper utmärkt och gör vinterdeppigheten långt mycket mer uthärdlig.
Blir galen på folk som säger att all psykisk ohälsa beror på sånt men det gör verkligen skillnad att äta rätt, käka d-vitamin och träna! Det kommer inte bota min GAD lxm, men det gör definitivt livet lite enklare!
En som står mig väldigt nära har problemet att hen inte gråter, även om hen är så ledsen/frustrerad/upprörd/arg/lycklig som en kan bli. Jag vet verkligen inte vad som kan lösa det problemet. För hen är det inte så att hen gråter ibland/inte gråtit på nått år utan hen kommer inte ens ihåg senast hen grät. Har känt hen i över tre år och aldrig sett hen gråta, har dock sett hen vara fruktansvärt emotionell och velat gråta. Alltså hen har liksom själv sagt 'Jag skulle må så mycket bättre om jag bara kunde fucking gråta'
Hen tränar, käkar bra och har aldrig lidit av kronisk depression/allmänt kefft välmående (enligt hen). Jag önskar att det fanns en så enkel lösning på ett sådant problem, men jag tror faktiskt att ligger djupare än miljön/fysiska hälsan, och tror nästan att det enda sättet att reda ut det är att prata med en psykolog.
Citat från EXHILE:
Hermit: Jag hoppas att du har en logisk syn på medicinsk vård, diagnoser och vad det faktiskt betyder. Att beteenden som beror på olika saker skapar samma symptomer.
Jag tror ändå att du är medveten och förstår att du avviker dig ifrån normen. Jag hoppas verkligen att du förstår hur annorlunda Svensson tänker jämfört med dig, dom ser inte allt det du uppmärksammar
Jag hoppas att du inte är trångsynt och låser dig för saker man kan få för sig. Insikter är alltid framgång!
Ja, absolut. Jag kan tänka mig att det känns tryggt för många att kunna höra att man har en psykisk diagnos. Att man vet vad ens ohälsa beror på så att man kan göra något åt det. Med läkares hjälp. Jag har aldrig menat att sjukvården inte hjälper människor med psykiska besvär. Dock drar jag mig för att glorifiera psykvården då den verkar ha några återkommande brister. Men jag har aldrig haft som avsikt att trivialisera folks problem.
Jo, visst vet jag om att jag sticker ut från mängden. Det kan vara för att jag varit så länge utan vänner och kärlek. Då kanske man blir lite som mig? Överanalytisk och konstig. På gott och ont. Jag gillar verkligen min personlighet och är väldigt glad över min intelligens, komplexitet och kreativitet. Min hjärna slutar aldrig att förbrylla och intressera mig själv. Jag gillar hur jag är så unik. Jag har inga psykiska diagnoser (officiellt) men visst kanske jag har lite såna drag. Eller så är jag bara den där mentalt 'friske' outsidern som bara blev som han blev. Psykologer har aldrig anat några diagnoser i mig.
Citat från JamieSXE:
Detta med att jag verkligen verkligen behöver söka hjälp men att de på BUP måste berätta vidare till min mor om de oroar sig för något..... Får hon veta blir allt så mycket värre. Fan. Vill bli 18 nu så att jag slipper det.
Jag utgår ifrån det värsta nu men
"Om det finns ett starkt motsatsförhållande mellan den som är ung och föräldrarna, och ungdomen på något sätt skulle kunna komma till skada om föräldrarna fick reda på BUP-kontakten, finns det också möjligheter till sekretess gentemot föräldrar."
Då är det ju knivigare, enda hoppet är att antingen BUP eller din mor är sympatiska med att du faktiskt trivs bättre där du bor nu än hemma. :(
Citat från JamieSXE:
Detta med att jag verkligen verkligen behöver söka hjälp men att de på BUP måste berätta vidare till min mor om de oroar sig för något..... Får hon veta blir allt så mycket värre. Fan. Vill bli 18 nu så att jag slipper det.
Jag minns den oron då jag var yngre. Det ska dock mycket till för att de ska berätta något för din mamma. Självklart kan jag inte lova det eftersom det finns dåliga yrkesmänniskor i alla jobb. Vet att din mor kan få en lägeskoll om hon skulle kontakta dem om dig innan du fyllt 18 men hon behöver ju inte veta precis vart du söker hjälp. Min uppfattning är att de när du ändå är 17 respekterar dig som en vuxen så långt det går med undantag om du verkar fara riktigt illa. Då jag tvekar över val i livet brukar jag lägga upp en lista för bra och dåligt med varje alternativ. I och med att du är orolig för att de ska bryta sin tystnadsplikt så misstänker jag att du inte mår så bra. Kanske väger det dåliga med att inte söka hjälp över? Det är alltid svårt att hitta en gräns för "såhär dåligt kan jag tänka mig att må men inte värre". Jag kan med största sannolikhet lova dig att din mor hellre ville att du sökte hjälp än att riskera ditt liv över en oro att hon skulle få veta något. Jag har jobbat mycket med människor som förlorat barn/föräldrar/syskon och det är alltid frågor som "Varför sa hon ingenting?" eller "Om jag bara vetat så skulle jag..." Samtidigt förstår jag din rädsla. För mitt i allt så kanske inte din mamma är så förstående som hon skulle vilja. Men hon älskar dig. Om hon skulle vilja tvinga dig att bo hemma för att skydda dig så älskar hon dig. Ibland kan BUP hjälpa med att få ens föräldrar att förstå vart dilemmat ligger. Mår du bättre av att bo själv och din mor får hjälp att förstå det så kommer hon troligtvis att göra sitt bästa med att hjälpa dig i ditt nuvarande boende.
Då det är som mörkast så finns det alltid någon här för dig.
Kram!
Citat från JamieSXE:
Det är det som är grejen.. Hon förstår inte. Sa en gång att jag ville snacka med en sömnläkare och hon sa typ ''ja, men det gör man ju bara om man har riktiga problem''. Jag kan sova max 4 timmar per natt, och det vet hon. Så det känns liksom som att hon inte kommer förstå även om jag/vi förklarar..
Kram.
Min pappa var väldigt negativ till att jag skulle ta antidepressiva en gång i tiden. Det tog väldigt lång tid för mig att arbeta in honom i mitt tankesätt. Fick till sist kalla till möte med pappa och en läkare där han fick förklara hur det skulle hjälpa mig eftersom stressen av hans missnöje varje morgon då medicinen skulle tas blev för mycket. Då hade jag ändå dragit förklaringen om "Att ta antidepressiva ger mig möjligheten att andas. Som att ett gips i sig inte läker ett brutet ben men ger det bra förutsättningar för att läka med tiden". Tyckte att jag var väldigt pedagogisk men jag antar att hans rädsla var för stor. Idag är han nog mer orolig över att jag inte är på medicinering. Min relation med pappa har blivit mycket bättre i och med att jag flyttat ut och har egen ekonomi.
Det enda jag önskar är att du funderar över vad du spelar med. Sitter dödstankar och lurar om nätterna så är det med livet som insats du vägrar att söka hjälp för en rädsla för vad din mamma skulle säga. Är du död ser du aldrig dina vänner eller din mamma igen. Det är kanske lite väl rakt fram men jag tror det är värt att säga det. Du är jätteviktig för många människor, du har en framtid. Vad som än händer så löser det sig till sist. Kanske får din mamma aldrig reda på att du sökt hjälp? För det är ingenting BUP brukar meddela. Om hon får reda på det, då löser du det då. Föräldrar tror nästan alltid att de vet vad som är bäst för en, det tar ett tag innan det lär sig att släppa taget.
Jag tror på dig!
Kanske går att börja med att snacka med dem om just bara den biten, vad och hur mycket de berättar? Vi får se....
Vad ska man göra när man vill ha hjälp med något men inte vågar säga till sin psykolog pga rädsla för att läggas in?
Citat från warkideflexiy:
Vad ska man göra när man vill ha hjälp med något men inte vågar säga till sin psykolog pga rädsla för att läggas in?
Jag vet inte vilken typ av psykolog du träffar. Om det är inom psykatrin eller en privat "kurator" så att säga. Men jag hade en privat psykolog och även när jag pratade med honom så tassade jag runt en del ämnen. Jag tog upp det jag tyckte var "OK" att säga och lät honom kommentera det. Men det han fick från mig var aldrig mina sanna ocensurerade tankar utan en "mild" variant av det typ.
Jag var också försiktig av samma anledning som du. En del tankar gör sig bäst inuti ens eget kranium.
Citat från Hermit:
Citat från warkideflexiy:
Vad ska man göra när man vill ha hjälp med något men inte vågar säga till sin psykolog pga rädsla för att läggas in?
Jag vet inte vilken typ av psykolog du träffar. Om det är inom psykatrin eller en privat "kurator" så att säga. Men jag hade en privat psykolog och även när jag pratade med honom så tassade jag runt en del ämnen. Jag tog upp det jag tyckte var "OK" att säga och lät honom kommentera det. Men det han fick från mig var aldrig mina sanna ocensurerade tankar utan en "mild" variant av det typ.
Jag var också försiktig av samma anledning som du. En del tankar gör sig bäst inuti ens eget kranium.
Går bara till en psykolog på vårdcentralen en gång i veckan pga depression.
Antar att det får bli en av de sakerna som jag och mina vänner vet om typ.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet