Psykisk ohälsa
Citat från Sattoh:
Citat från hangthedj:
hur går en bipolär-utredning till?
De frågade mig några frågor en gång och sen var det klart.
Fast det kanske inte är standarden.
haha det låter rätt skumt
Hur förklarar man för sina föräldrar att man har börjat höra och se saker som egentligen inte finns? Detta händer bara vid ångestattacker som är värre utöver de vanliga och varar tills jag i princip kollapsar.
Jag känner mig inte sjuk, men någonting är ju inte som det ska vara, uppenbarligen.
Jag skulle bli väldigt tacksam för seriösa svar, om det är någon som har samma problem som har hittat ett sätt att handskas med detta så får denne jättegärna dela med sig! Paniken kryper i huden på mig.
Citat från jontie:
Hur förklarar man för sina föräldrar att man har börjat höra och se saker som egentligen inte finns? Detta händer bara vid ångestattacker som är värre utöver de vanliga och varar tills jag i princip kollapsar.
Jag känner mig inte sjuk, men någonting är ju inte som det ska vara, uppenbarligen.
Jag skulle bli väldigt tacksam för seriösa svar, om det är någon som har samma problem som har hittat ett sätt att handskas med detta så får denne jättegärna dela med sig! Paniken kryper i huden på mig.
Jag förmodar att dina föräldrar är goda människor och att de älskar sin son, vare sig du hallucinerar eller inte, och att de kommer göra allt de kan för att stötta dig och försöka hjälpa. Men de kan inte hjälpa dig med problem de inte vet existerar. Det bästa, enligt mig, är att gå rakt på sak och att vara ärlig. Du vinner ingenting på att skjuta upp samtalet eller försöka tänka ut det smartaste att säga.
Just hur du förklarar det och vad du bör säga är svårt för utomstående att ge konkreta tips på. Men du kan ju berätta det först för den förälder du känner dig mest bekväm runt när det gäller att diskutera din psykiska ohälsa, så kommer det nog bli lättare att berätta det för resten av familjen efteråt.
jontie säg helt enkelt att du har börjat hallucinera när du har ångestattacker, jag berättade det för mina föräldrar och för min terapeut och fick väldigt god respons från båda hållen. Det är tyvärr inte allt för ovanligt att man får hallucinationer när man mår tillräckligt dåligt, och därav att man får dem vid till exempel ångestattacker är speciellt inte ovanligt heller.
Vad är det för typer av hallucinationer du får?
jontie: Jag skulle nog säga att det är bättre att du säger något än att du nödvändigtvis berättar just exakt att du har hallucinationer ifall det i sig är väldigt jobbigt och du känner att du inte klarar det. Såklart bra för din familj att veta vad som är fel så att de på bästa sätt kan hjälpa dig, men bättre att de faktiskt vet att du inte mår 100% oavsätt. Det viktiga är att din läkare/psykolog vet vad det är som står fel till.
Citat från busbarn:
jontie säg helt enkelt att du har börjat hallucinera när du har ångestattacker, jag berättade det för mina föräldrar och för min terapeut och fick väldigt god respons från båda hållen. Det är tyvärr inte allt för ovanligt att man får hallucinationer när man mår tillräckligt dåligt, och därav att man får dem vid till exempel ångestattacker är speciellt inte ovanligt heller.
Vad är det för typer av hallucinationer du får?
Oftast är det mina tankar (tror jag att det är i alla fall) som blir så pass höga att det låter som om någon står i rummet och viskar/pratar/skriker beroende på hur illa det är. Det är då heller inga tankar jag själv tänker liksom, det känns inte som om jag kan komma på såna tankar, eller hur man nu ska säga.. Kalla det för röster om du vill, men jag vet inte vad jag ska kalla det.
I några enstaka fall har "rösterna" personifierats och blir till siluetter och skepnader som jag ser i ögonvrån, oftast står eller sitter dem och tittar på mig längs väggarna. Ibland kan det också vara ljudet av steg, rispande i väggarna eller bankande typ.
Tack till er alla som tog er tid att skriva, och jag antar att det inte finns mer att göra än att bara gå rakt på sak helt enkelt.
Citat från BubblegumBitch:
Eh okej nu är jag jätteförvirrad här...
Min förra läkare skulle skicka mig på sömnutredning men skickade fel så att jag fick ett sömn-eeg istället... Så nu skulle min nya läkare skicka iväg en remiss till rätt ställe. Fick idag hem en kallelse från "Öron-, näs- och halskliniken" för att utreda snarkningar och eventuell sömnapné. Wtf? Är det här verkligen rätt? Jag snarkar inte och mitt problem är att jag inte kan somna? Vad i hela helvette har detta med snarkningar (som jag inte ens har) att göra?
Har jag totalt missuppfattat allt eller va?
jag säger samma som Sattoh, det kan vara så att det är samma klinik bara. detta har hänt mig flera gånger med olika saker som har verkat helt rubbat. om du är osäker kan du ju bara ringa annars.
Citat från jontie:
Oftast är det mina tankar (tror jag att det är i alla fall) som blir så pass höga att det låter som om någon står i rummet och viskar/pratar/skriker beroende på hur illa det är. Det är då heller inga tankar jag själv tänker liksom, det känns inte som om jag kan komma på såna tankar, eller hur man nu ska säga.. Kalla det för röster om du vill, men jag vet inte vad jag ska kalla det.
I några enstaka fall har "rösterna" personifierats och blir till siluetter och skepnader som jag ser i ögonvrån, oftast står eller sitter dem och tittar på mig längs väggarna. Ibland kan det också vara ljudet av steg, rispande i väggarna eller bankande typ.
Tack till er alla som tog er tid att skriva, och jag antar att det inte finns mer att göra än att bara gå rakt på sak helt enkelt.[/i]
Jag har en bekant till mig som har haft samma/liknande hallucinationer när hon mått väldigt dåligt, vet inte om det hjälper dig att veta att du inte är ensam om det och att det inte är speciellt ovanligt heller. För mig var det väldigt skönt att få höra att jag inte var ensam och att det inte var ovanligt då jag var rädd att jag skulle få en psykos eller var på gränsen till ett nervsammanbrott.
Nej tyvärr finns det nog inte mycket annat att göra än att vara rak på sak.
Har fått antipsykotiska insatta och har slutat hallucinera efter det, så det kan vara ganska skönt, det kanske kan vara värt att ta upp med din läkare/terapeut?
Citat från busbarn:
Jag har en bekant till mig som har haft samma/liknande hallucinationer när hon mått väldigt dåligt, vet inte om det hjälper dig att veta att du inte är ensam om det och att det inte är speciellt ovanligt heller. För mig var det väldigt skönt att få höra att jag inte var ensam och att det inte var ovanligt då jag var rädd att jag skulle få en psykos eller var på gränsen till ett nervsammanbrott.
Nej tyvärr finns det nog inte mycket annat att göra än att vara rak på sak.
Har fått antipsykotiska insatta och har slutat hallucinera efter det, så det kan vara ganska skönt, det kanske kan vara värt att ta upp med din läkare/terapeut?[/i]
Vet inte riktigt vad som hjälper eller inte att veta att det finns fler som mår likadant, vill bara bli av med det.... Eftersom att jag känner att vara självdestruktiv inte längre är ett alternativ, trots att det brukade hjälpa och skulle säkert fortfarande göra det så vill jag inte. Därför jag är lite vilsen just nu ehe.
Men det känns så hemskt att liksom berätta hur fel det verkligen är i huvudet, och tyvärr har jag alltid haft så himla svårt att berätta saker för mina parentals, trots att dem alltid är förstående. Så jag vet inte riktigt hur det här ska gå.
Vad jag vet så har jag ingen direkt läkare och/eller terapeut...? :||
Citat från jontie:
Vet inte riktigt vad som hjälper eller inte att veta att det finns fler som mår likadant, vill bara bli av med det.... Eftersom att jag känner att vara självdestruktiv inte längre är ett alternativ, trots att det brukade hjälpa och skulle säkert fortfarande göra det så vill jag inte. Därför jag är lite vilsen just nu ehe.
Men det känns så hemskt att liksom berätta hur fel det verkligen är i huvudet, och tyvärr har jag alltid haft så himla svårt att berätta saker för mina parentals, trots att dem alltid är förstående. Så jag vet inte riktigt hur det här ska gå.
Vad jag vet så har jag ingen direkt läkare och/eller terapeut...? :||[/i]
Du kan ju alltid gå ner på din lokala vårdcentral och be om att få prata med en kurator där. När jag var självmordsbenägen och mådde som värst så gjorde jag det, och fick snacka med kuratorn utan att behöva betala. Sen fick jag en gratis resa till Lunds psykvård i ambulansbil, och fick utskrivet antidepressiva och ångestdämpande piller.
Har också sjukt svårt att prata med mina föräldrar trots att de är väldigt förstående.
Men om du inte har en läkare/terapeut som du går till regelbundet så kan du gå till din husläkare/vårdcentral och få en remiss till t.ex. psyk. Annars kan de också göra en del ibland :)
Förlåt för att jag är så jobbig, men måste man... Prata med någon? ): Kan jag inte bah säga att mitt huvud suger kuk om nätterna och att jag vill be det tala i mindre bokstäver?
Jag personligen tycker att hela psykvården i Sverige är helt rubbad och skulle hellre ta emot ebola än gå i samtalsterapi. Men om man känner att man faktiskt inte klarar av sina problem på egen hand så får man acceptera den urusla hjälp som finns...
Man får analysera sin situation, vill man inte prata om det och klarar man av det på egen hand? Super!
Känner man att det finns en risk att bli helt förstörd ifall man inte får hjälp av någon annan så får man helt enkelt ta sig i kragen och söka hjälp även om det känns aspissigt.
Kan säga att jag låg på mitt golv och grät som en idiot i ca 3h efter att jag pratade med BUP på telefon första gången. Detta upprepades sedan varje gång jag kom hem från ett möte... Det är inte lätt för fem öre. Men om man känner att det inte går så får man kriga!
Den enda form av samtalsterapi jag fått är några få samtal jag hade med min skolkurator i sjuan, vilket var påtvingat av soc och skolan p.ga miffon som påstår sig vara experter och kunde tala om för mig precis vad jag behövde.
Det är något jag aldrig någonsin vill erfara igen faktiskt, att prata om det hjälper inte alls, tvärtom.
Jag behöver något som kan få tomhetskänslorna och alla tankar att försvinna när det väl händer, inte prata om det 6 timmar senare. ._.
Det blir ju svårt för psykiatriker att diagnosticera och hjälpa dig om du inte pratar med dem om dina problem. Att ge dig mediciner utan att veta hur grova dina problem är eller varför du har dem är ju poänglöst. Det är att sätta ett plåster på såret, inte att fixa det.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet