Psykisk ohälsa
Någon mer som äter risperdal?
Personligen så avskyr jag den, kan knappt tänka ordentligt.
När jag blir riktigt arg och förbannad så är det som att det kryper innanför huden på mig.
Som myror under huden som vill ut.
Enda jag kan göra är att spänna alla muskler jag har, så lättar det sig en stund.
Finns det något jag kan göra åt det?
^ Att utföra fysisk aktivitet brukar hjälpa. När stresshormoner forsar omkring är det meningen att man ska röra på sig eller bereda sig på det.
^ Yeah!
Hallå jag har gått till psykolog på umo i lite mer än ett år. Det har varit superbra och så men inte som de riktigt tagit stopp på mina ångestbesvär. Har tidigare varit ganska emot läkemedel osv utan större anledning än att jag tänkte ''kan klara detta på naturligt vis''. Men känner att ångesten för stort avtryck gör i livet för att de ska vara värt de just nu, blir så himla oproduktiv av att må dåligt hela tiden haha.
Frågan består alltså, hur ska jag göra för att få något sorts läkemedel? Min psykolog har aldrig tagit upp de och jag har aldrig nämnt det för han. Är det något man ber om eller hur fungerar det?
Be om en remiss till läkare för att du funderar på om du kan vara i behov av medicinering!
Again, förlåt men, har haft abilify i korttidsperioder men det har verkligen inte hjälpt,
frågan är om jag måste be om ökad dos eller ifall det helt enkelt är fel?
Tar även sertralin och propavan som fungerar helt ok(minus biverkningarna dvs))
Blir så ledsen att psykiatrins svar på allt är mediciner.
Citat från Weeaboo:
Again, förlåt men, har haft abilify i korttidsperioder men det har verkligen inte hjälpt,
frågan är om jag måste be om ökad dos eller ifall det helt enkelt är fel?
Tar även sertralin och propavan som fungerar helt ok(minus biverkningarna dvs))
Kan vara så att det helt enkelt inte hjälper, men fråga din läkare och beskriv problemet. Äter också abilify och vet inte riktigt vad det ger mig, men vem bryr sig i slutändan, det är i alla fall fina små blå tabletter. Nej men skämt o-sido äter så mycket mediciner att jag inte längre vet vad som är vad, det slipper du i alla fall än, så jag tycker verkligen att du borde prata med din läkare.
Har lidit av sömnproblem, depression och svåra ångest och panikattacker i flera år nu. (Är diagnostiserad).
Äter inte några mediciner då ingen läkare verkar vara villig att hjälpa mig, har genom åren fått höra att "det blir bättre när solen kommer fram ska du se", "ät lite vitaminer så blir du gladare och piggare", "motionera mera så löser det sig nog" men min absoluta favorit, från den senaste läkaren jag var hos slår nog alla rekord. "Börja drick kaffe och skaffa ett kvällsjobb" sa hon till mig och skickade hem mig. Jag har aldrig druckit kaffe i hela mitt liv och är arbetslös (sjukskriven nu) pga att jag inte klarar av att jobba för att mina sömnproblem och ångest etc. gör det omöjligt.
Sveriges sjukvård är ett stort jävla skämt när det gäller psykisk ohälsa.
iEmmi: Vidrigt. "Du är bara skör och behöver jobba lite med dig själv", sa en överläkare till mig dagen efter att jag hade blivit tvångsinlagd (av en annan överläkare) på låst avdelning och trots att jag är diagnostiserad.
Vilka djävla nötter det finns; är man psykiskt sjuk behöver man kvalificerad vård och ofta medicin, inte kaffe och typ självhjälpsböcker. Undrar lite hur vissa som jobbar inom vården fått sina licenser från första början?
Tycker psykiskt ohälsa överlag är ett ämne som är väldigt "förbjudet" att prata om. Har fått uppfattningen att man nästa ska skämmas för att man mår dåligt i dagens läge. Kanske är det för att vården eller de flesta människorna inte vet hur man ska möta människor i kris....
Citat från Acursed:
Jag har det senaste året drabbats av panikångest. Och ångest i längre drag.
Det är när jag är sysselsatt som jag får tankarna att skingras.
Det var skönt till en början att få min semester över sommaren. När man kunde bara vara.
Men med tiden kommer minnena tillbaka.
Det finns saker man inte kan göra åt.
Och får man ett lyssnande öra blir man ombedd att växa upp och förklarat att min psykiska ohälsa är ett påhitt.
Kanske är det så. Eftersom jag tagit hand om den på egen hand.
Det senaste året har varit en jävla mörk plats.
Att jag skriver nu beror på att det känns fan tungt utav helvete.
Hej Acursed!
Det är helt normalt att känna som du gör då man är deprimerad. Ibland kan man behöva någon att skriva av sig till för att få lite att lätta så starkt gjort! Ofta när man kommer ur "psykogarderoben"(Förlåt för uttrycket) om psykisk ohälsa reagerar folk negativt. Föräldrar tror jag gör det i försvar för att de älskar oss så mycket. De blir rädda av tanken att vi lider. Jag är precis som du. Jag är fullt fungerade de flesta av dagar. Jobbar jag och har mycket på gång känner jag oftast inget förutom glädje. Jag är pratglad, nyfiken, engagerad och jobbar hårt. Då jag är ledig över en vecka brukar taket börja sjunka ovan mig. Jag får ångest, jag orkar ingenting. Min pappa var oförstående först men efter att han pratat med en bekant som är sjuksköterska har jag fått mer stöd.
Beroende på vad din ångest bottnar i kan jag rekommendera olika böcker för självhjälp. Några tips för att ta hand om dig själv är att börja jobba med mindfulness. Det finns en app som heter Sleep Well som jag brukar lyssna till. Han heter Glenn Harrold och är väldigt populär i UK. Det finns många supportgrupper man kan gå till.
Mitt andra tips är att dagar då det är djupt, bestäm att du ligger i sängen en timme och gör allt du känner för att göra. Lyssna på musik, gråt, få ut så mycket som möjligt. Efter det att klockan ringer går du upp, klär på dig och ser till att du gör en uppgift.
Mitt tredje tips är att ha en "paniklåda" med saker som kan få dig att må bättre. Jag har små projekt i min. Där jag kan skapa. Pennor, det är små virkningsprojekt och allt möjligt. Det finns positiva saker folk har skrivit till mig genom åren.
Mitt fjärde och kanske viktigaste tips är att ta en tom bok och börja skriva ned positiva saker då de händer. Försök inte pressa dig att skriva då du inte känner att det finns något att skriva. Det viktiga är att kunna dokumentera bra saker DU gör för dig eller andra men också bara lyckliga stunder. Saker som gör dig stolt. Boken kommer väl till hands då ångesten kommer. Då är det enklare att se att allting inte är så mörkt som man tror. Att man är viktig och duktig.
Man får ta dagen som den kommer och försök att inte glömma att du är inte ensam.
jag hatar, hatar, hatar att må såhär
blir helt jävla invalid och klarar inte av ett jävla skit
varken relationer, jobb eller skola
jävla, jävla borderline
började nyss ta sertralin och circadin, är det någon här som tar någon av dem? hur tyckte ni att det fungerade för er?
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet