Psykisk ohälsa
Citat från Robinmetal93:
orkar inte va singel mer. sluta säga att jag kommer träffa ngn ngn dag. Kommer inte hända! Ok?
Var dig själv. Tro på dig själv. Så, nu kommer allting bli bra.
Citat från demonios:
Vet inte om det är standard, hört att det är ganska vanligt dock
Tror att de vill att man ska vara ren och inte påverkad av något för att utredningen ska bli så rätt som möjligt!
Okay, undrade bara för att en snubbe sa att det är standard, dock har jag aldrig fått göra något drogtest utom inför ADHD-utredningen (att det visade positivt påverkade inte utredningen heller) så idk...
Hej, jag undrar om någon har erfarenhet med diagnosen GAD. Jag har i ett par år nu försökt vara min egna psykolog men är väldigt besviken på resultaten. Jag har förbättrat min tillvaro så mycket jag nu känner att jag kan och ansträngt mig för att förändra mig själv, men känner inte att det speglar någon förbättring min psykiska hälsa. Jag är lite osäker över medicinering då jag är orolig över biverkningar och ganska obekväm med terapi då jag helst inte vill ta mig till vårdcentralen samt prata ut. Är GAD något man ens kan ta sig ut själv eller skulle ni med erfarenhet rekommendera terapi ändå?
Citat från daydreaming:
Hej, jag undrar om någon har erfarenhet med diagnosen GAD. Jag har i ett par år nu försökt vara min egna psykolog men är väldigt besviken på resultaten. Jag har förbättrat min tillvaro så mycket jag nu känner att jag kan och ansträngt mig för att förändra mig själv, men känner inte att det speglar någon förbättring min psykiska hälsa. Jag är lite osäker över medicinering då jag är orolig över biverkningar och ganska obekväm med terapi då jag helst inte vill ta mig till vårdcentralen samt prata ut. Är GAD något man ens kan ta sig ut själv eller skulle ni med erfarenhet rekommendera terapi ändå?
Att kunna öppna sig till 100% och hitta grundproblemet är enligt mig det absolut viktigaste!
Jag har nyligen kommit med en rad insikter i mitt liv som gjort att jag magiskt känner mig ganska frisk efter ett helt liv av ohälsa, och dessa kom genom att våga öppna mig inför andra och på så sätt bli accepterad. Det är först nu jag kan säga att man ALLTID borde kombinera medicin med någon terapi! Dra ner ångesten med medicineringen för att enklare kunna komma med djupa insikter :)
Edit: Jag pratade bara med familj/vänner jag kan lita på.
Bättre svar en mig och håller med honom!
|
|
v
Citat från daydreaming:
Hej, jag undrar om någon har erfarenhet med diagnosen GAD. Jag har i ett par år nu försökt vara min egna psykolog men är väldigt besviken på resultaten. Jag har förbättrat min tillvaro så mycket jag nu känner att jag kan och ansträngt mig för att förändra mig själv, men känner inte att det speglar någon förbättring min psykiska hälsa. Jag är lite osäker över medicinering då jag är orolig över biverkningar och ganska obekväm med terapi då jag helst inte vill ta mig till vårdcentralen samt prata ut. Är GAD något man ens kan ta sig ut själv eller skulle ni med erfarenhet rekommendera terapi ändå?
Att ta itu med det på egen hand som i enbart via dig själv utan någon annan människa alls är väl rätt omöjligt. Men att bota sig själv med hjälp av andra, icke vårdpersonal, går väl nästan alltid så länge du har rätt resurser aka rätt människa/or att prata med och göra planläggningar tillsammans med. Du lär ju behöva sammanfatta vad ditt problem är, när det händer, vad orsaken kan vara och vad du tror är lämpligt att göra för att bearbeta dina symptom. Och att hitta svaren till alla dessa frågor gör du förstås bäst genom att prata prata prata. Och två hjärnor tänker bättre än två. Trots att det bara är i din hjärna svaren ligger. Men den andra kan ställa rätt frågor och komma på varianter som kan leda till att du tänker rätt tankar och listar ut olika saker du vill veta.
Annars är det slöseri på tid att göra så istället för att gå till en leg.psyk då ni inte vet med lika stor precision åt vilket håll ni ska gå i dina samtal. Men å andra sidan kan det blir en bättre upplevelse att få göra det på det ovannämnda sättet. Fast det finns förstås också risk för att det blir en mycket jobbigare väg också.
Min mamma har diagnosen GAD. Hon går i terapi och har gjort det i säkert 13 år. De mediciner hon får mot det är Venlaxafin, Lyrica och Seroquel. Hon känner att hon mår bra av att gå i terapi men inte faan kommer hon någonsin må bättre. Vill inte göra dig ledsen men berättar bara hur min mor upplevt det då jag anser att falska förhoppningar är värre...
EXHILE, Jord, tack för era svar! Ni har bra poänger och ska nog försöka prata med någon.
BubblegumBitch, :(((((((((((((((((((((((((((((((((((((( Så sämst.
Det är iaf väldigt motiverande till att strunta i min terapirädsla och boka tid hos vårdcentralen.
Har googlat runt lite och det verkar som vissa inte kommer över det men att det blir bättre för andra, efter några år. För mig personligen känns det bättre att veta att det finns något hopp D: Annars kan man ju bara lägga sig ner och dö.
Ja alltså. Jag vet ju inte hur det är med mamman där, men det är ju väldigt individuellt, plus att det spelar stor roll vem du får prata med. Du kanske hamnar hos någon inkompetent människa som inte kan ta dig tillräckligt långt. Eller så är du själv som person utöver din psykiska sjukdom lagd åt ett håll som gör att det blir ännu svårare. Typ ett man har just en väldigt introvert personlighet och på det får en sådan sjukdom som GAD. Det är ju dubbel uppförsbacke.
Jag säger inte att det är sant, men det är ju exempelvis möjligt att mamman kan bli frisk om hon får träffa rätt person. Men det vet man ju inte vem det är. Det finns hopp om att bli helt frisk, och framförallt finns det ett garanterat hopp om att det åtminstone kan bli bättre.
Ja asså min mamma mår definitivt bättre av att prata med en psykolog men hon kommer aldrig någonsin bli frisk, GAD är inget man kan bli frisk ifrån. Är som ätstörningar, du kommer aldrig bli frisk när du väl fått det men du kan däremot lära dig hur du ska hantera det och må bättre.
Så jag tycker att du ska pröva gå i terapi för du kan som sagt må mycket bättre men gå inte och tro att ett mirakel kommer ske och du kommer bli 100% frisk efter lite samtalsterapi, som förresten inte är för alla.
Seroquel är starkt och används vid behandling av t ex bipolär sjukdom och schizofreni, men även vid kraftig depression. När jag läst om det tänker jag att det verkligen suger musten ur en, men det är så klart en bidragande hjälp för många. Min moder har också haft det väldigt jobbigt.
Vid de allra flesta ångesttillstånd så är det numera vanligt att få kognitiv beteendeterapi och en modern form av det kallas ACT (acceptance and commitment therapy). Det har visat sig att detta tillsammans med hjälp av t ex antidepressiva preparat kan bidra till att förmildra själva tillstånden. I en del fall även få personen att helt tillfriskna, men GAD skiljer sig något eftersom det ofta är livslångt. Det behöver absolut inte alltid vara närvarande, men det brukar tyvärr vara så att det aldrig riktigt går över för alla.
Vägen ur ett ångesttillstånd kan vara väldigt lång, men det är verkligen möjligt att få ett hyfsat lugnt liv. Det är tyvärr väldigt alldeles för många som inte får adekvat behandling, det är långa väntetider, ändlöst med medicinering av olika preparat som inte fungerar och samtidigt ska individerna hålla igång livet. Det är ett synnerligen allvarligt problem i samhället.
Som skrivet är en kombination av olika behandlingar och inlärning av sina problem den främsta metoden.
Gick i terapi hos en riktigt bra psykolog och hans ärlighet var den utlösande faktorn som bidrog till stor hjälp. Jag var rädd för att dela med mig av saker för jag kände att mina ord inte var värda något, ingen lyssnade ändå, jag ville inte prata med expediter eftersom jag kände mig stressad att handla osv. En rad massa olika situationer som egentligen bottnar i något annat än just ångest.
Jag kände mig utstött från samhället, jag kunde inte riktigt komma tillbaka på egen hand. Jag fann mig själv förtvivlad och kunde inte för allt i världen förstå. Psykologen talade om att mina åsikter är precis lika mycket värda som alla andras och att min svårighet låg bl a i att skilja mellan provocerande kritik och ett neutral ifrågasättande. Det kändes som att alla andra förstod varandra, men jag hann aldrig med allt och kände mig så sjukt missförstådd. Hela tiden.
Psykologen sa även att mina sociala svårigheter med stor sannolikhet kommer finnas livet ut, men att det inte alltid behöver vara så svårt som det varit. Det satte sig riktigt bra hos mig. Jag kände mig sårbar och ville gråta, men log lite med tårfyllda ögon och kände hopp.
Fick en blodpropp i benet förra året. Eftersom jag är relativt ung så gör man en hematologisk utredning av eventuella genetiska faktorer. Jag var så jävla nervös och tänkte att det är klart jag har det, jag tänkte att jag tar livet av mig om det är så. När läkaren sa att jag har en gen som ökar risken för blodpropp så blev jag till en början sjukt rädd, men vi diskuterade biologi och han var mycket lugn och sa att detta inte kommer påverka mitt vardagliga liv. Där kände jag en trygghet i att det är så verkligheten ser ut för mig.
Nu har jag visserligen hälsoångest (hypokondri), vilket kan bidra till att jag blir extra orolig över det ibland. Men jag försöker accepetera oron och låta den finnas där, det hjälper mig mycket mer än det mesta.
I mina ögon finns det tre mycket viktiga saker att tänka på:
1. Finna en kompetent psykolog/terapeut man har förtroende för
2. Läsa på, läsa på, läsa på
3. Dela med sig av sina erfarenheter med andra i samma sits, utbyta/ta del av varandras kunskap
BubblegumBitch, jag har verkligen ingen aning varifrån du får att ätstörningar och GAD är obotligt. Om du ska säga ett så allvarligt påstående får du gärna backa upp det. Jag har letat runt och du verkar ha fel.
Om jag hade trott på att terapi hade varit en mirakelkur hade jag väl redan skrivit in mig ;) Ursäkta om jag är otrevlig men jag tycker det är ganska oskön stil att säga till någon med diagnosen att man aldrig kan bli frisk och inte basera detta på något mer än sin mors erfarenhet (?). Ledsen över din mor btw. Jag har läst runt och läst flera människors historier. Folk har blivit friska både via medicin, terapi eller ihop.
SoreThumb, Vilken fin historia! Jobbigt att höra om dina svårigheter men det är ju fantastiskt att du blivit bättre :) Tack för dina tips. Ska lyssna på de, och hitta någon i liknande sits att prata med!
No problem, no problem. :)
Ätstörningar är inget man blir frisk ifrån. Har fått höra att GAD beter sig på samma sätt, my bad om det inte är så.
Citat från daydreaming:
Hej, jag undrar om någon har erfarenhet med diagnosen GAD. Jag har i ett par år nu försökt vara min egna psykolog men är väldigt besviken på resultaten. Jag har förbättrat min tillvaro så mycket jag nu känner att jag kan och ansträngt mig för att förändra mig själv, men känner inte att det speglar någon förbättring min psykiska hälsa. Jag är lite osäker över medicinering då jag är orolig över biverkningar och ganska obekväm med terapi då jag helst inte vill ta mig till vårdcentralen samt prata ut. Är GAD något man ens kan ta sig ut själv eller skulle ni med erfarenhet rekommendera terapi ändå?
Nu har jag inte just diagnosen GAD på papper, men nej. nej nej nej. Sök hjälp. Bästa jag gjort i hela mitt liv, trots att själva vården har varit urkass. Medicin hjälper så pass mycket att jag kan leva hyfsat normalt, och det är så sinnessjukt jävla skönt.
Citat från BubblegumBitch:
Ätstörningar är inget man blir frisk ifrån. Har fått höra att GAD beter sig på samma sätt, my bad om det inte är så.
Att du upprepar ditt påstående är inget bevis. Jag känner folk personligen som blivit friska, och läst om andras berättelser som visat att det visst går att bli frisk.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet