Psykisk ohälsa
Citat från Brokenmind:
någon som blivit hjälpt mot social fobi? har gått hos en psykolog i 3 månader och har inte hjälpt direkt, ända som hjälpt är att snacka med brorsan.. fast träffar han bara var tredje månad typ -.-..! Funderat på att yolo och proppa mig full med antidepressiva för att se ifall jag får någon positiv effekt från det x)..
jag har kört avslappningsövningar och tränat rent allmänt på att vara bland folk.
Citat från Brokenmind:
någon som blivit hjälpt mot social fobi? har gått hos en psykolog i 3 månader och har inte hjälpt direkt, ända som hjälpt är att snacka med brorsan.. fast träffar han bara var tredje månad typ -.-..! Funderat på att yolo och proppa mig full med antidepressiva för att se ifall jag får någon positiv effekt från det x)..
Jag började diverse övningar emot min social fobi för 5 år sedan snart. Har kommit en bit, absolut. Men är inte där jag egentligen vill vara.
Antidepressiva har förövrigt inte hjälpt något alls, fick Venlafaxin utskrivet för två år sedan vilket gjorde mitt mående helt kaotiskt.
Egentligen bör du inte ta någon medicin alls när du övar bort det, i alla fall inte någon som minskar ångest. Då får hjärnan ingen träning, då träningen går ut på att trotsa ångesten så gott det går.
Citat från SharonTate:
Antidepressiva har förövrigt inte hjälpt något alls, fick Venlafaxin utskrivet för två år sedan vilket gjorde mitt mående helt kaotiskt.
[/i]
Hehe hade samma piller jag för några år sedan fast slutade nästan direkt, fick sånna sjuka bieffekter.. Men det är SNRI tabletter, tänkte kanske testa SSRI som inte mixar med hjärnan lika mycket.
Jag skulle rekommendera att sluta förlita sig på piller. Det går ändå inte att trolla fram en social trygghet, det krävs ambition och arbete. Piller saboterar lätt såna processer.
Citat från Pan:
Jag skulle rekommendera att sluta förlita sig på piller. Det går ändå inte att trolla fram en social trygghet, det krävs ambition och arbete. Piller saboterar lätt såna processer.
+1. piller är skitbra i ett akut mående i vissa fall, men att knapra piller som en idiot för allt är ingen lösning.
Blir snart galen.
Jag har fått nån slags ångest för suckningar.
Orkar snart inte mer, så fort jag hör en suckning eller liknande tonläge/ljud från familjemedlemmar så dras jag ner i förtvilan som känns som är relaterat till nåt traumatiskt.
Gör också så jag tappar fokus och blir förvirrad (relaterat till tvångssyndrom).
Det känns som jag utvecklat det delvis medvetet men det gått för långt, var inte så här för 4+ år sedan.
Jag förstår bara inte varför folk måste sucka när dom råkar vara i närheten av mig.
- edit: tänkte mest att detta måste vara något som jag måste träna bort med övningar eller terapi, hmm.
Citat från Excellent:
[i]Tänkte bara ta och flika in ett litet tips till er, asmr.
Det här ligger jag och lyssnar på varje kväll när jag ska sova. Det utsöndrar en behaglig känsla som liknar när någon pysslar om en, ni vet som när någon borstar ens hår/liknande.
Fungerar superbra när man känner att en panikattack är på väg, iallafall för mig!
Hjälper en att somna och slappna av rent allmänt. Så tryck i ett par hörlurar, lägg er ner och slappna av.
Alltså tack!
Denna videon hjälpte mig så jävla mycket.
Citat från Pan:
Jag skulle rekommendera att sluta förlita sig på piller. Det går ändå inte att trolla fram en social trygghet, det krävs ambition och arbete. Piller saboterar lätt såna processer.
Så jävla trött på piller.
Citat från Brokenmind:
någon som blivit hjälpt mot social fobi? har gått hos en psykolog i 3 månader och har inte hjälpt direkt, ända som hjälpt är att snacka med brorsan.. fast träffar han bara var tredje månad typ -.-..! Funderat på att yolo och proppa mig full med antidepressiva för att se ifall jag får någon positiv effekt från det x)..
En psykolog är enbart ett redskap, en hjälpande hand, förändringen måste komma från din sida. Fobier i allmänhet botas genom att man utsätter sig för det man har fobi för, vilket i ditt fall betyder att du själv måste överkomma rädslan eller obehagskänslorna i sociala situationer.
Pillerna tar tillfälligt bort dina problem, det är alltså en temporär lösning och att slänga i dig en hög med piller kommer inte ge dig ett skit, förutom troligtvis magont och obalanserade signalsubstanser, vilket kommer få dig att må ännu mer skit.
Det absolut viktigaste är att börja tänka annorlunda och att fråga sig själv varför man är rädd eller känner obehag när man är i sociala situationer, alltså att gå till botten med sitt/sina problem och utgå därifrån.
Jag vet inte riktigt om jag kan påstå att jag hade social fobi, men jag hade i varje fall svårt att hantera sociala situationer från tillfälle till tillfälle och jag har totalt överkommit det med att bara tänka annorlunda. Jag gick till botten med mina problem och insåg att det jag var rädd för egentligen bara var inbillning, jag trodde att folk såg mig och behandlade mig annorlunda och fick då svårare att uttrycka mig i vissa sammanhang för att jag var rädd för vad andra skulle tycka om mig.
Så fort jag insåg att det enbart var inbillningar och det faktum att andra människor också "gör bort sig" så insåg jag att det inte var så farligt att göra bort sig och den psykiska spärren släppte allt eftersom och nu är det inte ens någonting jag tänker på längre eftersom det är vanligt och händer alla.
Citat från Soldier:
Citat från Brokenmind:
någon som blivit hjälpt mot social fobi? har gått hos en psykolog i 3 månader och har inte hjälpt direkt, ända som hjälpt är att snacka med brorsan.. fast träffar han bara var tredje månad typ -.-..! Funderat på att yolo och proppa mig full med antidepressiva för att se ifall jag får någon positiv effekt från det x)..
En psykolog är enbart ett redskap, en hjälpande hand, förändringen måste komma från din sida. Fobier i allmänhet botas genom att man utsätter sig för det man har fobi för, vilket i ditt fall betyder att du själv måste överkomma rädslan eller obehagskänslorna i sociala situationer.
Pillerna tar tillfälligt bort dina problem, det är alltså en temporär lösning och att slänga i dig en hög med piller kommer inte ge dig ett skit, förutom troligtvis magont och obalanserade signalsubstanser, vilket kommer få dig att må ännu mer skit.
Det absolut viktigaste är att börja tänka annorlunda och att fråga sig själv varför man är rädd eller känner obehag när man är i sociala situationer, alltså att gå till botten med sitt/sina problem och utgå därifrån.
Jag vet inte riktigt om jag kan påstå att jag hade social fobi, men jag hade i varje fall svårt att hantera sociala situationer från tillfälle till tillfälle och jag har totalt överkommit det med att bara tänka annorlunda. Jag gick till botten med mina problem och insåg att det jag var rädd för egentligen bara var inbillning, jag trodde att folk såg mig och behandlade mig annorlunda och fick då svårare att uttrycka mig i vissa sammanhang för att jag var rädd för vad andra skulle tycka om mig.
Så fort jag insåg att det enbart var inbillningar och det faktum att andra människor också "gör bort sig" så insåg jag att det inte var så farligt att göra bort sig och den psykiska spärren släppte allt eftersom och nu är det inte ens någonting jag tänker på längre eftersom det är vanligt och händer alla.
Riktigt bra skrivet, hade inte kunnat säga det bättre själv.
Har varit inlagd på ankaret i sex veckor nu. Sedan jag fyllde arton år (21 februari) har det sammanlagt blivit åtta veckor. Var där i två veckor, åkte hem i en vecka för att sedan åka tillbaka.
Läkarna börjar bli tokiga, de vet inte vad de ska göra längre. Har inga fler mediciner att ge - har testat allt som inte är beroendeframkallande, med tanke på min tidigare missbruksproblematik. Ingen terapi hjälper.
Läkaren är tveksam, men har ändå ECT i tankarna.
Jag hoppas på ECT. Är det någon här som har gjort det?
Många på avdelningen har ju det, men jag vill höra från så många som möjligt hur det har gått. Hittills så har jag bara träffat två (av typ tjugo) som det inte har blivit bättre för.
Apropå social fobi. Ingen tror att jag har social fobi eftersom jag är jättesocial. Om någon främling kommer fram till mig på stan och börjar prata med mig så svarar jag som om det inte vore något problem alls trots att mina instinkter säger åt mig att springa därifrån, gråta och skrika att folk ska lämna mig ifred.
Så det här med "att utsätta sig, se till att komma ut" osov, hjälper verkligen inte mig. Jag kan vara social, jag kan prata med folk jag inte känner, MEN jag mår så obeskrivligt dåligt så det är inte sant.
Finns det något man kan göra åt det? Mitt problem är alltså inte att jag hamnar utanför samhället för att jag bara sitter inne utan att jag mår så dåligt av att socialisera normalt.
Ska göra en aspergers-utredning snart. Men känns som att det inte kommer hjälpa på något sätt...
Svar till: BubblegumBitch
Börja jobba/praktisera på butik eller något annat serviceyrke. Då inser man att man inte blir klokare med åldern och att 75% av människor i världen är idioter. Men om det inte är något problem - varför då göra besväret att göra något åt det? Tro det eller ej men över hälften av alla Svenskar känner sig ofantligt obekväma med socialt umgänge med främlingar.
Citat från BubblegumBitch:
Det bästa vore om du gick KBT, de som är utbildade i KBT vet ofta hur man ska gå till väga. Om din sociala fobi inte kan bli bättre av att du utsätter dig själv för sociala saker så finns det absolut andra sätt. Det är dock svårare att ge direkta tips på hur, då social fobi är olika hos olika individer.
Sedan bör det även tilläggas att det kan ta åratal och återigen åratal för det att bli bättre. Jag har haft diagnosen sedan fem år tillbaka och jag har inte kommit jättelångt med det faktiskt.
Någon mer som upplever obehagskänslor av Imovane?
Ca tio minuter efter att medlet har tagits känns det som att hjärtat hoppar över slag eller att en panikattack är på väg att slå ut. Jag vet inte om det är sådan påverkan Imovane kan ha på kroppen, men det är väldigt obehagligt.
Någon som upplevt detsamma?
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet