Psykisk ohälsa
Det där gör ingen läkare bra, snarare dum i huvudet.
Citat från Kafkaotisk
Vad har din mammas hälsa med dig att göra? Du är nitton år, du behöver inte ens berätta för henne att du hört av dig till psyk.
Fick mitt läkarutlåtande i posten precis, blev glad av att läsa det.
Kort och gott, så anser min läkare att jag inte bör arbeta inom de närmsta två åren.
Citat från Avada
Tackar, då vet jag.
Jag tog kontakt med ungdomshälsan i Jönköping, de skickade en remiss till bup direkt. Jag har en vän som gick på ett par samtal på ungdomshälsan och han verkade inte så imponerad av det, men han har nu också blivit (via ungdomshälsan) skickad till bup.
Citat från Tate
Fick mitt läkarutlåtande i posten precis, blev glad av att läsa det.
Kort och gott, så anser min läkare att jag inte bör arbeta inom de närmsta två åren.
Det borde du inte bli glad över.
Nån som märkt att ni mår annorlunda av att byta tillverkare av medicinen?
Jag hade venlafaxin Krka i några månader och mådde verkligen super, men så fick jag venlafaxin Hexal nu senast på dom små tabletterna, om jag tar 3x75 mg av krka och 37,5 mg av hexal så mår jag åt helvete av den där lilla tabletten.. Tar den på eftermiddagen och får sån jävla ångest, känns som en kniv i bröstet..
Provade idag att skippa den och bara ta 3x75 krka och då är det inga problem, trots att det är samma aktiva substans..
Men krka är slut snart och då är det bara hexal kvar..
Är det vanligt att det blir så?
Jag är rätt intresserad över den "vård" jag får.
Träffar väl någon läkare när jag behöver annan medicin.
Får tider till en psykolog varav 99% av tiderna missar jag pga. sömnproblem och ångeststörningar xDDDD
Har kontakt med kriminalvården med.
JHADJHADJHAJDHAJ det är bra.
Men de har få resurser.
Socialen är värdelösa.
Jag har nu gått hemma i TRE år, jag är inte sjukskriven - får dock pengar utan att göra ett piss.
Inga frågor ställda.
Vad händer ens?
Jag känns lite borttappad emellan alla system.
Allt.
Jag är även full.
Edit:
Har under en ... uh... 5 års peroid växlat emellan endast medicinering.
Sertralin > Venlafaxin + Theralen > Cipralex + Propavan > Cymbalta + Seroquel.
Är rätt nöjd med min nuvarande medicinering.
Men jag står stilla, rör mig inte framåt.
Jag har försökt få hjälp på psykakuten och via sociala myndigheter utan resultat.
Resultaten utav psykakut-besöken var endast "Nej, du har missat möten på vuxenpsykiatrin."
Och detta var efter att jag kommit dit och varit rädd för att jag skulle göra något drastiskt.
Har ett väldigt växlande humör som leder till självmordstankar.
Men vad gör det? Ingenting.
Jag känner med dig. Man liksom bara står still utan att leva livet och det känns bara skevt. Alla i omgivningen går vidare och bygger bra liv för sig själva, gör roliga saker och får ut något av det.
Blev själv precis dumpad efter ett 3 års förhållande, och man går sönder. Livet var ju inte direkt på topp innan det, men det var hon som fick allt att fungera, pusha att kämpa vidare. Men jovisst, leva med någon som står så still som jag har gjort måste vara väldigt tråkigt. Just nu är det bara att söka tröst i det enda man kommer ihåg som gäller och hoppas att man inte går över gränsen. Önskar varje dag att det fanns ett piller som automatiskt gjorde en till en bra fungerande människa, som tar bort alla rädslor och äckligheter.
I vilket fall så blir det psyk i veckan och börja någon ny behandling innan man tappar greppet helt.
Helt ren i 16månader och sen så blir det såhär, känns så jävla tråkigt. Fan, jag vill bara ha tillbaka henne och att allt blir som vanligt. Men i vilket fall, vad rekommenderar ni för medicin mot social fobi? Det är väll problem 1 man får ta tag i. Jag är så jävla trött på att ha svårt att prata med folk, få panik och känna mig så trasig. Jag är inte ens så gammal, jag vill bara leva och ha roligt. Jag vill ha vänner och vara omtyckt, älskad och förståd. Jag vill bry mig om dom små sakerna, och vara lite dramatisk iaf, jag vill ha mer känslor som driver mig. Cb har alltid gett mig mer av det förr, så borde det inte finnas någon medicin som gör samma?
Fuck ssri och bli en kall människa, jag dör hellre
Har också haft känslan utav att stå still, att vara fast. Många vänner har skaffat eget, gått feta utbildningar, skaffat jobb, körkort, förhållanden osv medans man själv inte har åstadkommit ett piss sedan dess att man, som i mitt fall blev utslängd från gymnasiet.
Jag har på senare tid börjat ta tag i saker och ting dock, det börjar kännas bättre även om det är bebissteg jag tar.
Och för att besvara din fråga EXHILE så brukar man inte medicinera alls vid social fobi. Fast det kanske du redan har koll på? Har ju ingen aning om hur insatt du är.
Jag känner med er totalt! Det som skrämmer mig är att jag en dag kommer bli en pensionär som sitter i ett ålderdomshem och ångrar allt jag inte gjort.
Cipralex hjälper mot social fobi och depression. Jag har själv känt av de effekterna. Men det som fungerar bäst är att hamna i en omgivning som stöttar dig socialt.
EXHILE - Jag har käkat Sertralin mot social fobi, och diverse ångestproblem osv
Och precis som du skriver ''Fuck ssri och bli en kall människa, jag dör hellre''
Anledningen till varför det funkade mot de sociala problemen var för att man blir helt avtrubbad osv, dock lärde jag ju mig på ssri att våga göra saker, vilket resulterade i att när jag slutade med medicinen fortsatte göra sakerna som var läskiga, sure att det suger att utsätta sig för jobbiga saker men jag har märkt att det är det som funkar för mig
Allt funkar verkligen helt olika för alla och alla behöver olika hjälpmedel, för mig funkade ssri ett tag, men man blir så uttråkad. Just nu när saker blir jobbiga pushar jag mig själv till att orka ändå, och blir arg på mig själv och ba ''men vafan du vet att du kan! skärp dig'' och det funkar för mig, att lyssna på peppmusik och vara arg! haha
Och tips för breakupet ;
Kolla på massa adventure time :( kan hjälpa!
SNRI-preparat brukar skrivas ut emot depression OCH social fobi.
När jag började på venlafaxin blev jag översocial, och det är inte likt mig för fem öre.
Noradrenalin är rätt fint.
Några andra som känner av aggressioner? För mig kommer det och går som i vågor. Det har lite att göra med att jag blivit illa behandlad under större delen av min skolgång, och även nedtryckt av medarbetare på arbetsplatser. Jag "självmedicinerar" genom att banka skiten ur dörrar, väggar och andra objekt. Men det gjorde mina föräldrar oroliga och är uppenbarligen inget bra sätt att hantera ilskan så jag har slutat med det. Annars biter jag mig på fingrarna och händerna så hårt jag kan, samt typ duschhandtag och schampoburkar, allt "hårt" eller av plast som får gå sönder. Jag har gjort detta i många år. Fast jag har inte gjort det lika mycket sedan jag började lyfta vikter och blev mer "fit" överlag.
Jag har trots detta inte gjort illa någon annan människa fysiskt på över 11-12 år som var i ett skolslagsmål. Jag är dessutom sällan otrevlig mot människor, men när jag är för mig själv eller jag vet att jag kan komma undan med att få ett shitfit. Så kan det resultera i en del våld på hushållsobjekt och liknande. Saker som dämpar ilskan är väl tidigare nämnda styrketränandet, alkohol och riktigt brutal musik. Tack vare dessa saker kan jag ändå hålla ilskan borta från andra människor och jag känner inte att det är någon risk att jag kommer göra illa någon annan än mig själv/objekt. Men om det finns andra sätt att förtrycka ilskan vore det ju inte helt fel.
Citat från Oxidizer
Några andra som känner av aggressioner? För mig kommer det och går som i vågor. Det har lite att göra med att jag blivit illa behandlad under större delen av min skolgång, och även nedtryckt av medarbetare på arbetsplatser. Jag "självmedicinerar" genom att banka skiten ur dörrar, väggar och andra objekt. Men det gjorde mina föräldrar oroliga och är uppenbarligen inget bra sätt att hantera ilskan så jag har slutat med det. Annars biter jag mig på fingrarna och händerna så hårt jag kan, detta har jag gjort i många år. Fast jag har inte gjort det lika mycket sedan jag började lyfta vikter och blev mer "fit" överlag.
Jag har trots detta inte gjort illa någon annan människa fysiskt på över 11-12 år som var i ett skolslagsmål. Jag är dessutom sällan otrevlig mot människor, men när jag är för mig själv eller jag vet att jag kan komma undan med att få ett shitfit. Så kan det resultera i en del våld på hushållsobjekt och liknande. Saker som dämpar ilskan är väl tidigare nämnda styrketränandet, alkohol och riktigt brutal musik. Tack vare dessa saker kan jag ändå hålla ilskan borta ifrån andra människor och jag känner inte att det är någon risk att jag kommer göra illa någon annan än mig själv/objekt. Men om det finns andra sätt att förtrycka ilskan vore ju det inte helt fel.
känner igen mig en del i det du skriver då jag haft liknande händelser under uppväxten. det jag egentligen gjort är att använt mig av mental träning för att få bort onödig ilska i mitt liv. varje gång du slår på nåt/slår sönder nåt så försök att reflektera efteråt när du lugnat ner dig om det verkligen var nödvändigt, och över vad du blev arg, och om det är värt att känna så.
så när du känner att du är på väg att bli arg så kan du känna efter om det liknar tidigare situationer och om ilskan är nödvändig, och försöka att undvika att bli arg i ett tidigt skede, likadant undvika situationer som gör dig arg och destruktiv. om fysträning hjälper så träna på med det, och träna regelbundet och ladda ur din energi på vikterna i gymmet istället för på dina dyra prylar hemma :)
avslappningsövningar kan hjälpa mot sådant också, det innebär att man tränar 20 minuter om dagen, gärna nångång runt lunch på att slappna av genom olika övningar, googla runt lite på det så hittar du en hel del om det. det leder till att man känner sig lugnare och utvilad, mår bättre rent allmänt psykiskt.
Har egentligen inte haft en speciellt jobbig uppväxt, men sedan en dag när jag plötsligt blev intresserad av tjejer gick allt utför. Det räckte med att faila med favvo tjejen i klassen för att jag skulle känna mig dålig och "ovärdig" ett förhållande. Sedan efter det har jag väl märkt hur få (nästan inga) tjejer verkar titta efter mig, ta kontakt etc. Fast några har det ju vart. Men de flesta tjejer gillar inte mig alls. Så måste det vara. Jag har vart för på och precis som alla andra är jag det ibland fortfarande, men har lärt mig lite mer om vad tjejer uppskattar. Men jag har inte kommit någon vart om man jämför med 90% av mina vänner som har partners och jobb och en hejdundrans massa vänner. Har alltid undrat hur man blir den där populäre som ALLA vill vara med JÄMT. Jag kanske itne vill bli sådan, men jag fattar inte hur jag inte kan ha fler vänner ibland, men jag har ju haft rätt svårt för sociala koder och normer typ. Ah.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet