Psykisk ohälsa
Citat från Soldier
Citat från Adieux
Meh. Undrar mest om någon annan här använder det... och vilka biverkningar denne fått samt vilket område hen använder det till :(
http://www.fass.se/LIF/product?2&userType=2&nplId=19631018000072
"Alkohol bör undvikas under behandlingen med Saroten eftersom alkoholens negativa effekter kan förstärkas."
Jag är ingen doktor, men jag skulle kunna tro att de flesta "medicinerna" som skrivs ut inte ska blandas med alkohol, eftersom dom är skadliga bara som dom är.
hahahha åh du är så underbar. jag känner mycket väl till det där samt alla dess biverkningar. jag var bara fånig
Någon som använder Saroten här? för att omformulera frågan
Det är svårt för andra att förstå varför jag är i den situation jag är. Man måste ha upplevt det jag upplevt genom livet för att förstå varför jag gömmer mig. Jag är ett monster som måste hållas isolerad. Jag har ju sett när människor ser på mig och interagerar med mig hur deras ansikten liksom förvrids av äckel och terror. Det finns ingen i det här landet som är så fruktansvärd som mig. Miljön spelar ingen roll. Skola, jobb, grannarna, släkten. Alla tycker att jag är en störd, ful och äcklig jävel. Vi såg ju precis nu vad du tyckte om mig Adieux. Du är precis som alla andra 99,9% som dömer mig. Ännu en som avskyr och äcklas av mig. Jag förstår dig. De enda två som så gärna vill att jag ska överleva är som sagt mina föräldrar. Antagligen på grund av någon biologiskt inprogrammerad attribut. Om de inte var mina föräldrar hade de hatat mig också.
I am hated.
ExpandingSenses, jag kan förstå dig till viss del. Jag har även väldigt svårt själv att vara ärlig och ljuger väldigt mycket i vissa situationer.
Jag brukar se det som förmildring. Att inte deprimera och tynga ner mina föräldrar med mer jobbigt skit som de får höra från mitt håll. Att få det att se ut som om jag fortfarande försöker i alla fall. Eller få det att se ut som om det ändå går lite bättre med tiden. Men sanningen är att jag är exakt densamma som för 6 år sedan. Det går bara inte. Löjligt som det kanske låter så är det ungefär som i en MMORPG där du börjar som level 1, och du ska nå level 99. Men det går inte på grund av attributerna du föds med. Så i mitt fall kanske jag bara nådde till level 10. Samtidigt är andra 23-åringar vid level 70 för länge sedan. Förfan de som är födda 1995 är ju redan level 30. Så jävla sjukt orättvist.
Citat från ExpandingSenses
Det är svårt för andra att förstå varför jag är i den situation jag är. Man måste ha upplevt det jag upplevt genom livet för att förstå varför jag gömmer mig. Jag är ett monster som måste hållas isolerad. Jag har ju sett när människor ser på mig och interagerar med mig hur deras ansikten liksom förvrids av äckel och terror. Det finns ingen i det här landet som är så fruktansvärd som mig. Miljön spelar ingen roll, skola, jobb, grannarna, släkten. Alla tycker jag är en störd, ful och äcklig jävel. Vi såg ju precis nu vad du tyckte om mig Adieux. Du är precis som alla andra 99.9% som dömer mig. Ännu en som avskyr och äcklas av mig. Jag förstår dig. De enda två som så gärna vill att jag ska överleva är som sagt mina föräldrar. Antagligen på grund av någon biologisk programmerad attribut. Om de inte var mina föräldrar hade de hatat mig också.
I am hated.
Jag kan tänka mig in i din situation, du känner dig misslyckad och måste ljuga för dina föräldrar för att du ska kunna känna dig "accepterad" och du kan inte låta dina föräldrar få reda på sanningen eftersom du kommer känna dig ännu mer misslyckad, så du tror att lösningen är att ljuga och manipulera dom, men där har du tyvärr fel. För sanningen kommer att komma ikapp dig en vacker dag och utöver det faktum så kommer dina föräldrar, dom enda du har, tappa tillit och förtroende för dig.
Så hade jag varit du så hade jag berättat sanningen, istället för att utnyttjat deras goda gärningar till min egen vinning, jag är ganska säker på att dom kommer att förstå och acceptera dina beslut om du berättar om hur du känner och varför du inte kan gå till skolan. Det är inte ditt fel att du känner såhär, det är andra människors agerande och handlingar som har format dig och dina tankar om dig själv, du är väldigt självkritisk och jag förstår att det inte är lätt, men man måste kämpa för att ta sig någonstans här i livet, även fast du inte känner dig bekväm så kan jag lova dig att du kommer att ta dig till ett ställe där du kan känna dig bekväm med vem du är och vad du står för om du bara kämpar.
Citat från ExpandingSenses
Vad tror du om att vara ärlig med dina föräldrar? De bryr ju sig uppenbarligen om dig, du kan ju vara ärlig genom att säga att du inte mår bra och inte klarar av att studera, eller tror du de kommer bli arga över det? I värsta fall lär det väl tvinga dig flytta hem, vilket kanske till och med kan vara bekvämare för dig, och lär absolut vara bättre för din psykiska hälsa, ensamheten är ju döden.
Inte super relevant kanske, men får man fråga vad du studerar/studerade? Och stämmer det att du inte tycker det är intressant eller är det en ursäkt?
Som jag nämnde innan så har jag precis hoppat av min utbildning och därför tycker jag det skulle vara intressant att höra hur du resonerar kring det. Jag velade länge innan jag hoppade av och är fortfarande osäker varför, jag är osäker om jag verkligen tyckte det var ointressant eller om bara är en ursäkt för att jag bara gav upp och för att jag inte klarade av att gå dit.
mvh, Alve.
@Soldier
Jag har redan försökt. Men det finns mer eller mindre ingenting jag vill göra. Jag vill inte bli någonting. Jag vill inte tjäna ett system som pressat ner mig till den absoluta botten. Varför ska jag tjäna samma människor som mobbade och förtyckte mig genom grundskolan. Är det då inte bättre att hålla sig borta från dem och leva i en fantasi/dimension där jag åtminstone blir någorlunda accepterad/lycklig. Tack vare internet så hittade jag ett sätt att fly verkligheten då jag blev som mest mobbad i mellanstadiet. Men det kräver att jag får förbli ansiktslös och anonym. Eller åtminstone med en fejkad profil. För min fysiska gestalt och i den verkliga världen har jag mindre värde än en kackerlacka. Vare sig jag jobbar, studerar (bidrar till samhället) eller lever på mina föräldrar (blodigel). Så ser människor på mig med exakt samma låga värde. Du kan förneka detta. Men jag är en analytisk individ och jag har verkligen observerat hur jag särbehandlats under flera år. I massvis av olika miljöer. Och jag _VET_ att 99% ogillar mig från sekunden de lägger sin blick på mig.
@Alve
Jag studerade till engelskalärare. Det var mina föräldrars idé. Morsan mer eller mindre tvingade mig ut ur huset. Och trodde då att mitt liv skulle drastiskt förändras i en positiv inriktning om jag bodde för mig själv i lägenhet och studerade i staden. Inte helt oväntat så hade klassen helt andra idéer om vad jag var värd. De var precis som i grundskolan oh gymnasiet. Förnedring, skratt, nedvärderande kommentarer och gester. Jag gav dem fingret efter jag hoppade av i form av ett meddelande i klassens facebookgrupp. Där jag berättade hur jag kände att jag blivit trakasserad och utfryst av de flesta i klassen. Så det kändes åtminstone skönt att få göra något för att i alla fall utpeka deras felaktiga beteende.
Mina föräldrar kommer inte att få reda på sanningen. Jag kommer kanske få flytta tillbaka efter jag sätter min plan i rullning. Det återstår att se. Det gör ingen skillnad för mig för det kommer aldrig att bli bättre ändå.
Jävlar, alltså, är du säker att du inte är schizofren eller lider av paranoia? Låter som du intalar dig själv mycket av det som riktas mot dig.
Jag menar, jag förstår att du inte känner dig bekväm eller kommer in i klassgemenskapen. Men att de skulle, vad det låter som, systematisk mobba dig låter faktiskt helt otroligt. Att de inte gillar dig är väl möjligt, men nästan ingen hånar, skrattar åt, eller fryser ut människor de inte tycker om, så funkar det inte.
mvh, Alve.
Det var mestadels utfrysning. Men vad är poängen att göra framsteg i karriären om det sociala livet förblir total öken och ensamhet? Det finns en enda biologisk poäng i livet och det är fortplantning. Alla andra mål och aktiviteter i människors liv är sekundärt till målet att som människa fortplanta sig och föra sina gener vidare. Jag såg hur alla de andra i klassen knöt band med varandra snabbt och trots mina försök fick jag alltid gå hem tomhänt. Jag hade ingen chans att umgås med någon, det bästa jag kunde förmå var att vara en kontakt som var viktig i grupparbetena. Men total värdelös socialt. Trots att jag visade intresse och var trevlig varenda dag så fick jag nobben så jävla hårt. Människor jag spenderade hela dagar i klassrum med vände mig helt ryggen och vägrade ge mig chansen att bli vän med dem. Samtidigt som de snabbt knöt band med andra individer i klassen. Det är nästintill omöjligt att få flickvän/sexuella partners om du inte har några vänner alls. Om du är helt ensam är det en jättestor röd flagga för tjejer. Istället gjorde en tjej i klassen narr av mig med en idiotisk gest på långgatan utanför campus och skämde ut mig inför alla andra där, och skyndade sig sedan vidare till sin buss. Fyfan vad jag hatar henne. Ensam stod jag där två månader in i utbildningen utan någon att anförtro mig till. Då gav jag upp. Då visste jag att jag skulle förbli ensam och olycklig där i 5 år. Och jag står inte ut med den ensamheten och besvikelsen.
ExpandingSenses: Det var typ så det såg ut för mig i min förra skola. Det tar extrema krafter att behöva leva i en sån situation, det är också helt omöjligt att ta sig in i klassen när dom väl valt att frysa ut dig. Människor är rövhål.
Jag bytte skola efter ett år och har nu en jättebra klass där jag fått massvis med nya kompisar.
Antingen får man försöka hitta kompisar någon annan stans som kan kompensera upp för den extremt jobbiga situationen i skolan, eller så får man byta?
Jo. Jag har ju lovat mina föräldrar att jag ska leva tills de dör i alla fall. Har behövt tid att läka. Ta ett kliv bak och analysera situationen och händelserna. Se var jag gjorde fel och var dem gjorde fel. Till skillnad från dem så medgav jag åtminstone att jag kanske gjorde fel och att det kanske var en anledning till att de fryste ut mig. Men de använde sina försvarskort och sa att jag bara inbillade mig obehagligheterna. Att jag var alldeles välkommen där och att de ville ha med mig i gemenskapen. De ljög för att rädda sina ansikten inför mentorerna och resten av klassen/skolan. Mycket trist. Jag får börja om helt enkelt - När jag är redo...
Det är precis så det ser ut... Och eftersom det inte är ren "mobbning" finns det ingen lärare eller rektor man kan gå till och klaga. Eftersom människor är sånna äckliga rövhål ser jag också att det är svårt att "fixa" det.
Men beskyll inte dig själv! Jag vet inte hur situationen ser ut till 100% så jag borde egentligen inte uttala mig men jag säger bara att det antagligen inte är ditt fel. I mitt fall så var det bara något som blev? I min nya skola betedde jag mg precis som jag brukade göra och var social till samma grad, jag har verkligen inte förändrat mitt beteende på något sätt. Trots det tog det inte många minuter tills hela klassen var framme och frågade vem jag var och var intresserade. Det tog inte heller många dagar innan jag kunde konstatera att jag redan fått kompisar. - Vet som sagt inte hur situationen ser ut exakt, men skyll inte på dig själv, det är antagligen inte ditt fel och du kommer definitivt inte må bättre av det!
Behöver fortfarande hjälp med vad jag skrev sist-.-
dissad som alltid:P
Citat från Robinmetal93
Behöver hjälp med en grej. Jag träffar väldigt ofta människor som jag uppskattar väldigt mycket, jag är extremt social av mig. Men ofta när jag blitt vän med någon (eller kanske trott det då) så är det alltid jag som hör av mig och gör jag det inte så är det som om jag inte finns alls. Jag har förstått och insett att detta kan bero på att jag har ganska höga förväntningar på folk och tror att jag ska få bästa vänner hela tiden, jag är ganska beroende av bekräftelse. Jag förstår inte varför jag hela tiden träffar folk som är på detta vis och jag vet inte hur jag ska komma runt det, de jag känt länge som aldrig hör av sig har jag sagt till. Att jag varken orkar eller tänker ta initiativet hela tiden. Jag blir bara så förvirrad, är det att jag uppskattar de jätte mycket med de uppskattar inte mig lika / tillräckligt mycket eller beror det på att jag inte visar mig själv tillräckligt? Jag är trött på detta, resultatet blir bara massa ytliga vänner som tynger ner mig i sökandet efter äkta vänner (även om jag har några): Vad ska jag göra och varför blir det såhär så ofta med folk?
Du skriver själv att du är beroende av bekräftelse och att du tror att du hela tiden ska få bästa vänner, du kanske pushar dessa människor och mestadels uppfattas som dryg eftersom du är för på? Hur är det med de vänner du har, hur står din relation till dom, är ni på samma våglängd eller tar ditt beroende av bekräftelse över så att du anser dig själv ha högre "rang" på något vis?
Citat från ExpandingSenses
Det är svårt för andra att förstå varför jag är i den situation jag är. Man måste ha upplevt det jag upplevt genom livet för att förstå varför jag gömmer mig. Jag är ett monster som måste hållas isolerad. Jag har ju sett när människor ser på mig och interagerar med mig hur deras ansikten liksom förvrids av äckel och terror. Det finns ingen i det här landet som är så fruktansvärd som mig. Miljön spelar ingen roll. Skola, jobb, grannarna, släkten. Alla tycker att jag är en störd, ful och äcklig jävel. Vi såg ju precis nu vad du tyckte om mig Adieux. Du är precis som alla andra 99,9% som dömer mig. Ännu en som avskyr och äcklas av mig. Jag förstår dig. De enda två som så gärna vill att jag ska överleva är som sagt mina föräldrar. Antagligen på grund av någon biologiskt inprogrammerad attribut. Om de inte var mina föräldrar hade de hatat mig också.
I am hated.
#Soldier har en point.
Jag är varken äcklad eller dömer dig på något sätt. Men att manipulera och ljuga för någon/några som verkligen(tydligen) älskar en kommer bara slå tillbaka ännu hårdare. Vad händer när de enda(??) människorna som bryr sig om dig plötsligt försvinner? Ta inte allt för givet. Tycker att du borde snacka med dom och säga som det är.
Jag dömer ej dig. Jag dömer dina handlingar.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet