Psykisk ohälsa
Citat från Soldier
[i]Citat från PadWan
Ja du, jag vet inte om jag är en kommoditet eller i faktiskt behov, men jag vet att jag har en hormonrubbning som gör min deprimerad.
Men ja som du säger, det ges ut till höger och vänster som godis, och jag menar ju inte att det är nått fel på dig eller nån annan, (jag tolkar det som att du uppfattade det med "Jag har inga som helst problem med någonting, jag sover gott och jag mår bra, men enligt DSM-V så har jag en handfull med psykiska störningar. Varför är det så?")
Men ja om du frågade så... Ingen är 100% "normal" Enligt DSM-V så har jag typ borderline och AS. Det är liksom du säger, de uppdaterar hela tiden och det blir allt fler lättrelaterade symtom som kommer upp på listan och längre från det normala. Jag menar när 12 åringar säger att de är förkrossade över en pojkvän och deprimerade.. Jag ä osäker på om de vet.. Det var en stor sidenote.
Jag har bara sätt de effekter som min syster får/fick och mina egna erfarenheter. Mina är bra jag kan inte klaga, inte min syster heller, skulle jag vilja vara utan? Ja usch ja, men de hjälper mig.
Kommer väl bli riot nu men men :)
Det finns ingenting som säger att detta är ett psykiskt problem. Har du pratat med en riktiga läkare som faktiskt kan hjälpa människor?
Det finns två ställen i hjärnan som hanterar hormon (Hypofys & Tallkottkörteln), medans det finns 7 på andra ställen i kroppen som påverkar hormonbalansen (Sköldkörtel/Bisköldkörtel, njurar/binjurar, bukspottkörtel, tarmar & äggstockar. Mest logiskt så är det ett problem i kroppen och inte i psyket, kanske är det sköldkörteln eller äggstockarna som spökar?
oja mitt belöningssystem är i gång 24/7. Tro mig minsta lilla sak som jag lyckas med firas på något sätt :)
Jag kommer inte äta mina mediciner livet ut. Jag äter dem i 6 månader (standard grejen) och jag har en massa andra grejer om inte stämmer heller, ångest t.e.x. Jag jobbar med en psykolog med min självbild och har kommit en lång väg. Min syrra är bipolär, och pappa och min farmor har ångest.Och det går tillbaka långt i tiden. Så om det nu är socialisation eller arv och miljö vet jag inte.
Jag glorifierar inte mediciner om du nu tror det. Jag har aldrig förlitat mig på bara mina mediciner. Jag är beteendevetare liksom, jag fattar att det finns mer än bara käka piller i hela mitt liv.
Jag ska sluta om ett par månader och fortsätta med en massa rutiner som träning både psykiskt och fysiskt. Så jag ser mer än mediciner.
Och min hormonrubbning är undersökt av både gyn och vanlig läkaren samt endokrinolog. Jag fick medicinen av gyn i samarbete med endokrin för att dämpa mina problem, Det är mina äggstockar, det kallas PMDS. Och orsaken är pregnanolon och allopregnanolon. Halten av progesteron med dess nedbrytningsprodukter är låg fram tills dygnet före ägglossningen, då den plötsligt stiger markant. Kvinnor som lider av PMDS tycks vara mer känsliga mot dessa nedbrytningsprodukter än andra kvinnor och ägglossningen är därför den period då humörförändringarna är som mest uttalade.
Jag äter p-piller i kombination med låg dos Cipralex, men också för att jag har ångestproblematik utan för PMDS.
Citat från spaceman
Fick ju två nya mediciner idag också.
- abilify (psykoshämmande)
- paroxetin (antidepressiv)
Någon som har några erfarenheter av dessa?
Paroxetin slutade jag äta endast p.g.a. rädsla för viktuppgång. Jag tyckte den fungerade bra, men det beror nog på vilken dos man tar. Fick däremot mer biverkningar på den än på andra jag provat, men jag är ganska känslig. Hoppas den fungerar för dig!
Citat från PadWan
oja mitt belöningssystem är i gång 24/7. Tro mig minsta lilla sak som jag lyckas med firas på något sätt :)
Jag kommer inte äta mina mediciner livet ut. Jag äter dem i 6 månader (standard grejen) och jag har en massa andra grejer om inte stämmer heller, ångest t.e.x. Jag jobbar med en psykolog med min självbild och har kommit en lång väg. Min syrra är bipolär, och pappa och min farmor har ångest.Och det går tillbaka långt i tiden. Så om det nu är socialisation eller arv och miljö vet jag inte.
Jag glorifierar inte mediciner om du nu tror det. Jag har aldrig förlitat mig på bara mina mediciner. Jag är beteendevetare liksom, jag fattar att det finns mer än bara käka piller i hela mitt liv.
Jag ska sluta om ett par månader och fortsätta med en massa rutiner som träning både psykiskt och fysiskt. Så jag ser mer än mediciner.
Och min hormonrubbning är undersökt av både gyn och vanlig läkaren samt endokrinolog. Jag fick medicinen av gyn i samarbete med endokrin för att dämpa mina problem, Det är mina äggstockar, det kallas PMDS. Och orsaken är pregnanolon och allopregnanolon. Halten av progesteron med dess nedbrytningsprodukter är låg fram tills dygnet före ägglossningen, då den plötsligt stiger markant. Kvinnor som lider av PMDS tycks vara mer känsliga mot dessa nedbrytningsprodukter än andra kvinnor och ägglossningen är därför den period då humörförändringarna är som mest uttalade.
Jag äter p-piller i kombination med låg dos Cipralex, men också för att jag har ångestproblematik utan för PMDS.[/i]
Vad bra :)
Mycket bra att du har insett att dessa "mediciner" enbart är en temporär lösning, tror inte många vågar/vill inse det :)
"Min syrra är bipolär, och pappa och min farmor har ångest.Och det går tillbaka långt i tiden. Så om det nu är socialisation eller arv och miljö vet jag inte."
Det behöver inte vara någon av dessa, det finns en del andra faktorer som också kan ha påverkat. Vet du möjligtvis när din farmor/far började medicineras och vilken medicin dom tog? (Personlig fråga, men vissa mediciner kan påverka och delvis förstöra arvsmassa)
Jag tror inte att just specifikt du glorifierar mediciner, det finns andra i tråden som verkar göra det. Ursäkta om mina inlägg är lite missledande, jag försöker att spegla mina inlägg så att andra också kan läsa och ta del av det jag skriver.
Det är starkt gjort av dig att våga ta tag i dina problem och inse att medicin inte är en permanent lösning, hade alla gjort såhär så hade vi kunnat ha kontroll över psykiatrins hemska metoder att handskas med människor. Jag tror inte på att pumpa människor fulla med kraftiga droger och låsa in dom i ett rum är en lösning på deras problem, men ingen verkar bry sig om dessa människor som blir så oerhört illa behandlade. Psykiatrin har så stor makt så att dom till och med har lagar om tvångsbehandlingar av människor, det är ren tortyr dom får utstå och allting är så klumpigt utfört så att det är skrämmande.
Tvångsvård, lobotomi och elchocksbehandlingar är bara tre exempel på skrämmande behandlingar som fortfarande utförs och strider mot de mänskliga rättigheterna.
Du lider alltså av ett fysiskt problem med psykiska symtom?
Citat från ExpandingSenses
Några andra som lever i ensamhet och mörker för det mesta? Jag går ut för att gå till gymmet 3 gånger i veckan, och för att handla. Och ibland reser jag hem till mina föräldrar. Men utöver det sitter jag inne i min lägenhet i mörkret bakom låsta dörrar. Grannarna där jag bor (som är studenter allihopa) undviker mig och har pekat ut mig som "that guy". Så jag håller alltid huvudet lågt och tittar aldrig direkt på dem när de råkar vara utanför lägenhetskomplexet eller i trapporna. Har fått ett klagomål från vaktmästaren efter att jag rageade då jag kom hem full en gång och förde massa oväsen. Så grannarna är ganska rädda för mig tror jag. Deras problem om jag ska vara ärlig. Har varit tyst som en mus efter den där fylleincidenten. Det är inte många som skulle klara av att vara så isolerad och ensam som jag är. Skulle ge den medelmåttiga sociala muppen 3 dagar i mina skor levandes min livsstil innan den personen hade brutit ner helt mentalt. Eftersom så många människor är beroende av sina sociala kontakter och social media idag. Att inte gå utanför dörren på hela dagen hade nog drivit de flesta till vansinne bara efter några dagar. Prova flera månader nu, och till och med ett år kanske. Jag har två kontakter i min mobil. Mor och far. Jag vet alltid vem som ringer med andra ord hahaha.
Sorry för den här lilla storyn. Men om ni vill se någon med ordentliga psykiska problem och som är utstängd ur samhället på riktigt så är jag ett prima exempel. Finns det några andra där ute som verkligen inte har vänner alls?
Jag sitter inte i samma sits som dig, men jag sträcker ut en hjälpande hand för en medmänniska.
Människan är ett flockdjur, vi ska inte isolera oss på det där sättet. Lider du av social fobi eller något liknande?
Du kanske rentav inbillar dig att dom tycker så om dig, har du pratat med någon av dom? Hur är det på gymmet då, ingen du har knutit band med där?
"Har fått ett klagomål från vaktmästaren efter att jag rageade då jag kom hem full en gång och förde massa oväsen. Så grannarna är ganska rädda för mig tror jag"
Du ifrågasätter dig själv på den punkten, kanske är det inbillning? Hur är dina grannar för övrigt, dom för aldrig oväsen själv?
Det är inte många som vill utsätta sig för sån där isolation, eftersom man inte mår bra utav det. Har ingenting med beroende av att vara social att göra, det ligger i människans natur att vara med varandra, vi är som sagt ett flockdjur, har alltid gått i grupp, jagat i grupp och socialiserat oss. Har du några husdjur som kan hålla dig sällskap för övrigt?
Du både dricker och går utanför dörren till gymmet, hur kan du inte ha några vänner som? Varje gång jag är ute på såna där aktiviteter så knyter jag band med någon och då är jag heller ingen "social mupp" som du kallar det. Småprata med folk, försök hitta något sorts gemensamt intresse eller prata om vad fan som helst. Stöt på lite tjejer på gymmet kanske?
"Ursäkta mig, men jag känner att jag kommer att ångra mig om jag inte säger det här, men du har väldigt vackra ögon" eller någonting sånt, tjejer älskar komplimanger, men försök inte att vara allt för cheesy och creepy, det måste vara lite tanke bakom det och säg ingenting som du verkligen inte menar, det går att genomskåda.
Det kanske inte är din grej att göra så, men isåfall kan du väl prata om träning då, eftersom det är ett gemensamt intresse, småprata lite om träning och knyt band med någon, kommentera någonting, gör vad som helst för att socialisera dig, det kommer att kännas skumt till en början, eftersom du verkar ovan, men det är bara en psykisk spärr, kom ihåg det.
Funkar inte någonting av de ovanstående så kanske du kan använda dig av Internet för att hitta folk som är likasinnade, vilka intressen har du och vad brinner du för?
Tack för omtanken.
Grannarna lever väl mest som de gör, de verkar vara lite yngre. Kanske mellan 19-21 för det mesta. De stojjar också runt och väsnas ibland. Jag tror inte att det är inbillning då de verkar vänta tills jag går in i lägenheten innan de vågar röra sig på gången utanför sin dörr. Mina närmaste grannar har definitivt snackat runt om mig till de andra de känner som bor i lägenhetskomplexet. De har nog pekat ut mig och sagt att jag är ett monster/sjuk eller något annat negativt. Jag ogillar dessa grannar väldigt mycket. Jag har försökt tagit kontakt på gymmet, gett lite tips och haft passare/delat verktyg med folk. Men som vanligt så får jag ge och ge men får ingen respons. Det är helt enkelt något med mig som gör att folk inte ville vara vän med mig. Jag har onlinevänner, en del som jag känt i många år. Men de har gjort det klart för mig att vår relation ska stanna på det planet. Vad gäller tjejer så är det meningslöst. Jag brukar försöka att undvika att titta på dem, så de inte blir creeped out av mig. Så de inte tycker att jag är ännu värre än jag redan är. Tyvärr så förlorade jag det genetiska lotteriet rätt hårt och har drabbats av mobbning och utfrysning genom grundskolan som gjort att jag fått dålig självkänsla för livet. Oavsett hur mycket jag än försöker bearbeta mina komplex så är de konstant i mina tankar och jag blir ofta påmind om dem av människor jag möter. Att bli "satt" på plats så att säga. Jag går aldrig fram och pratar med tjejer utan försöker att undvika dem så gott det går. Det vore mycket förnedrande att behöva ta initiativet med dem då jag garanterat får nobben. Jag skulle inte ens kunna bli friendzonad. Det är en gigantisk klasskillnad mellan mig och tjejer.
Det är annorlunda med killar. Grabbar är mer sympatiska överlag enligt min mening och mina erfarenheter. Ibland har jag fått nummer av folk på krogen, och det brukar gå ganska bra att socialisera under ruset. Men dagen efter så blir jag snabbt bortglömd och jag lämnar alltid ett sms som de aldrig svarar på. Och sen glömmer de bort mig för gott och sen får jag börja om från början. Så det är lite av en ond cirkel. Har du inte vänner kan du inte få flickvän, har du inga vänner är det mycket svårt att få vänner. Det finns helt enkelt inte mycket jag kan göra. Jag börjar tro att det finns ett osynligt monster inuti mig som förvarnar människor jag möter, och gör att de vill undvika mig. Jag tror att samhället helst vill att någon så förskräcklig som jag ska vara bortlåst i mörker så här. Det är mitt öde.
Mitt intresse är nog konstnärliga/kreativa skapelser och koncept, att resa och upptäcka platser och känslor. Beundra skönhet (allt från landskap till tjejer). Berusa mig själv och drömma mig bort till bättre tider.
Citat från hollandroad
Paroxetin slutade jag äta endast p.g.a. rädsla för viktuppgång. Jag tyckte den fungerade bra, men det beror nog på vilken dos man tar. Fick däremot mer biverkningar på den än på andra jag provat, men jag är ganska känslig. Hoppas den fungerar för dig![/i]
Vad fick du för biverkningar?
Jag minns inte dosen nu (ska börja med den imorgon).
Citat från spaceman
Citat från hollandroad
Vad fick du för biverkningar?
Jag minns inte dosen nu (ska börja med den imorgon).
Svårt att koncentrera mig, noll zero zit nada sexlust, illamående (tror dock ej jag kräktes men hade liksom en konstant illamående-känsla i typ två-tre veckor vilket var halvkul). Det var det, så jag tyckte faktiskt att det bra övervägde det dåliga, eftersom den fungerade bra!
Citat från hollandroad
Citat från spaceman
Citat från hollandroad
Vad fick du för biverkningar?
Jag minns inte dosen nu (ska börja med den imorgon).
Svårt att koncentrera mig, noll zero zit nada sexlust, illamående (tror dock ej jag kräktes men hade liksom en konstant illamående-känsla i typ två-tre veckor vilket var halvkul). Det var det, så jag tyckte faktiskt att det bra övervägde det dåliga, eftersom den fungerade bra!
Åh, hoppas att jag slipper illamåendet iallafall. Synd det där med sexlusten men jag har ingen partner ändå, så.
Att vem som helst kan bli lärare bara att de har utbildningen nej usch blir så irriterad på sånt.
Citat från ExpandingSenses
Tack för omtanken.
Grannarna lever väl mest som de gör, de verkar vara lite yngre. Kanske mellan 19-21 för det mesta. De stojjar också runt och väsnas ibland. Jag tror inte att det är inbillning då de verkar vänta tills jag går in i lägenheten innan de vågar röra sig på gången utanför sin dörr. Mina närmaste grannar har definitivt snackat runt om mig till de andra de känner som bor i lägenhetskomplexet. De har nog pekat ut mig och sagt att jag är ett monster/sjuk eller något annat negativt. Jag ogillar dessa grannar väldigt mycket. Jag har försökt tagit kontakt på gymmet, gett lite tips och haft passare/delat verktyg med folk. Men som vanligt så får jag ge och ge men får ingen respons. Det är helt enkelt något med mig som gör att folk inte ville vara vän med mig. Jag har onlinevänner, en del som jag känt i många år. Men de har gjort det klart för mig att vår relation ska stanna på det planet. Vad gäller tjejer så är det meningslöst. Jag brukar försöka att undvika att titta på dem, så de inte blir creeped out av mig. Så de inte tycker att jag är ännu värre än jag redan är. Tyvärr så förlorade jag det genetiska lotteriet rätt hårt och har drabbats av mobbning och utfrysning genom grundskolan som gjort att jag fått dålig självkänsla för livet. Oavsett hur mycket jag än försöker bearbeta mina komplex så är de konstant i mina tankar och jag blir ofta påmind om dem av människor jag möter. Att bli "satt" på plats så att säga. Jag går aldrig fram och pratar med tjejer utan försöker att undvika dem så gott det går. Det vore mycket förnedrande att behöva ta initiativet med dem då jag garanterat får nobben. Jag skulle inte ens kunna bli friendzonad. Det är en gigantisk klasskillnad mellan mig och tjejer.
Det är annorlunda med killar. Grabbar är mer sympatiska överlag enligt min mening och mina erfarenheter. Ibland har jag fått nummer av folk på krogen, och det brukar gå ganska bra att socialisera under ruset. Men dagen efter så blir jag snabbt bortglömd och jag lämnar alltid ett sms som de aldrig svarar på. Och sen glömmer de bort mig för gott och sen får jag börja om från början. Så det är lite av en ond cirkel. Har du inte vänner kan du inte få flickvän, har du inga vänner är det mycket svårt att få vänner. Det finns helt enkelt inte mycket jag kan göra. Jag börjar tro att det finns ett osynligt monster inuti mig som förvarnar människor jag möter, och gör att de vill undvika mig. Jag tror att samhället helst vill att någon så förskräcklig som jag ska vara bortlåst i mörker så här. Det är mitt öde.
Mitt intresse är nog konstnärliga/kreativa skapelser och koncept, att resa och upptäcka platser och känslor. Beundra skönhet (allt från landskap till tjejer). Berusa mig själv och drömma mig bort till bättre tider.
Det finns många tänkbara scenarion i detta fall.
1.) Det är bara inbillning, din bakgrund får dig att vara självkritisk eftersom folk har tryckt ner dig och du har intalat dig själv att du är ett monster och att alla ser dig så. Hjärnan är lurig, man kan till och med lura sig själv med den. Du skriver mycket "jag tror" vilket indikerar på att du inte vet vad dom säger om dig och därför så kan det vara inbillning.
2.) Dom tycker att ditt beteende är kufiskt eftersom du inte socialiserar eller ens kollar på dom.
3.) Du lider av: Social fobi, asperger eller autism (jag är ingen psykolog så jag kan inte fastställa om detta stämmer)
Men det låter litegrann som att du saknar sociala förmågor och hellre undviker folk än att behöva socialisera och möjligtvis känner dig obekväm och osjälvsäker i vem du är och vad du står för. Kan det möjligtvis vara en traumatisk händelse som ligger i grunden för din osäkerhet? Mobbningen på grundskolan kanske är anledningen till att du känner dig som ett monster, eftersom mobbarna intalade dig en massa saker, som du sen intalade dig själv också. Då är det isåfall inbillning du upplever, du tror själv att du inte duger för att dom som tryckte ner dig intalade dig att du inte gjorde det.
Hur känner du dig för övrigt? Vad är trygghet för dig? Har du aldrig haft vänner?
"Det vore mycket förnedrande att behöva ta initiativet med dem då jag garanterat får nobben. Jag skulle inte ens kunna bli friendzonad. Det är en gigantisk klasskillnad mellan mig och tjejer."
Det är inte förnedrande och du kommer givetvis få nobben med den där attityden, då du inte ens är villig att försöka själv, du måste utmana dig själv och prata med människor oavsett vad du tror att dom tycker om dig. Du behöver inte föra en diskussion om Astronomi eller fysik när du ska småprata, det är bara att ta konversationen som den kommer, bolla lite med orden, det är det enda botemedlet mot sociala svårigheter.
Jag hade själv svårigheter att socialisera mig och att lita på människor tidigare, men det är enbart en psykisk barriär som man måste bryta igenom och jag vet hur inbillning känns, jag kunde ibland inbilla mig att folk inte ville prata med mig eftersom jag antog att alla hade förutfattade meningar.
Jag har en analyserande sida, men det tillhör min personlighet. Jag har ett strategiskt tänkande och tillhör gruppen INTJ, så jag är oftast tillbakadragen då jag träffar nya människor för att analysera hur dom är och vem dom är innan jag öppnar upp och socialisera mig utöver småprat. (Kommer låta som ett blockmongo med den beskrivningen, men jag anser att det inte är värt att slösa tid på människor som är falska och allmänt dryga)
Jag tror att man skapar sina egna möjligheter och levnadsförhållanden och att ödet är en bluff, så det är inte förutbestämt att du ska leva i mörkret, jag tror att du har valt det själv eftersom du inte vågar stå upp för vad du känner och tycker.
Följ dina intressen, res bort och hitta nya möjligheter och levnadsförhållanden, man har oändligt med chanser, det är bara att packa sina saker och flytta ut i världen någonstans.
Jag får se vad som händer. Ska träffa psykolog nästa vecka. Kanske kan bli en vändpunkt. Man vet aldrig. Om inte så vet jag ju åtminstone vad som väntar mig här framöver.
Kan tillägga en grej dock vad gäller dina motargument till mitt beteende. Och att jag inte går in med rätt inställning. Jag har redan gått igenom min transformationsresa och den varade mellan Mars 2013 till ungefär September 2013. Då jag gjorde stora förändringar i min livsstil och attityd. Startade från noll som otränad datornörd utan vänner som bodde hos föräldrarna i en liten stuga. Varje dag var densamma och mitt liv kretsade runt internet. Sedan började jag styrketräna och såsmåningom i Maj började jag gå ut på krogen/uteställen. Ungefär varannan helg. Det hela kulminerade i en resa till Paris i mitten av Juni där jag själv upptäckte staden och nattlivet. Sedan återgick jag till en del arbete under sommaren på ett företag och slutligen började studera på högskola i September.
Jag gjorde massiva förändringar och har redan gjort ett jättestort försök att förändra mig själv. Eftersom allting uppenbarligen handlar om att det är mig det är fel på. Men det går inte, vissa saker kan man inte förändra. Man kan inte tvinga människor att bli ens vän och man kan definitivt inte få en tjej att bli attraherad av en. Såvida hon inte är naturligt attraherad av dig.
Människor följer naturens lagar och därmed är det naturligt urval som bestämmer vilka honorna väljer att para sig med. Det är ingen skillnad i dagens moderna samhälle. De män som är de mest präktiga "påfåglarna" med största och vackraste fjäderdräkterna attraherar den större skaran kvinnor. Vi andra hanar som föds små (längd, skörhet), fattiga eller med något problem i hjärnan har väldigt små chanser att hitta en partner. Detta är ju enkel biologi. Det vore bra om skolorna klarade upp för barn i skolan att det fungerar likadant för människor som djur i naturen. Jag begav mig ut i 2013 som en så kallad "loser" och gjorde mitt stora försök att se vad jag kunde åstadkomma och hur mycket jag kunde förbättra min livssituation. Jag gjorde några framsteg men har fått det klart för mig ungefär vad jag är värd i naturens och samhällets ögon. Var min gräns är dragen så att säga.
Förhoppningsvis klarar detta upp lite mer om mig för dig Soldier.
Behöver hjälp med en grej. Jag träffar väldigt ofta människor som jag uppskattar väldigt mycket, jag är extremt social av mig. Men ofta när jag blitt vän med någon (eller kanske trott det då) så är det alltid jag som hör av mig och gör jag det inte så är det som om jag inte finns alls. Jag har förstått och insett att detta kan bero på att jag har ganska höga förväntningar på folk och tror att jag ska få bästa vänner hela tiden, jag är ganska beroende av bekräftelse. Jag förstår inte varför jag hela tiden träffar folk som är på detta vis och jag vet inte hur jag ska komma runt det, de jag känt länge som aldrig hör av sig har jag sagt till. Att jag varken orkar eller tänker ta initiativet hela tiden. Jag blir bara så förvirrad, är det att jag uppskattar de jätte mycket med de uppskattar inte mig lika / tillräckligt mycket eller beror det på att jag inte visar mig själv tillräckligt? Jag är trött på detta, resultatet blir bara massa ytliga vänner som tynger ner mig i sökandet efter äkta vänner (även om jag har några): Vad ska jag göra och varför blir det såhär så ofta med folk?
Citat från ExpandingSenses
känner igen mig mycket i vad du säger, väldigt mycket, dock inte lika extremt.
kom gärna tillbaka med resultat efter ditt möte med psykolog.
känner du till begreppet hikokimori? du är nästan ett praktexempel.
Citat från Alve
Citat från ExpandingSenses
känner igen mig mycket i vad du säger, väldigt mycket, dock inte lika extremt.
kom gärna tillbaka med resultat efter ditt möte med psykolog.
känner du till begreppet hikokimori? du är nästan ett praktexempel.
Absolut. Det är har varit min livsstil av och till och är det för närvarande. Ibland klarar jag av att sköta skolan/min utbildning och andra gånger är jag icke-produktiv. Jag bryr mig inte längre eftersom det kvittar för mig om jag gör framsteg inom karriären eller inte. Jag är lika olycklig ändå. Känner mycket väl till termen och jag är nog precis som du säger, ett praktexempel. Det är en väldigt svår livsstil att ha. Den enda trösten är att jag vet att det finns andra där ute i samma situation.
Om det inte är lika extremt för dig, hur illa är det ungefär? En del missnöjen som du märker av men ingenting som hämmar dig i vardagen?
Citat från ExpandingSenses
Extremt var ett dåligt ordval, men min livssituation är väl ganska annorlunda då jag är ett par år yngre och fortfarande bor 'hemma', total isolering är inte möjligt. Är inte heller lika ensam, då jag har ett vänner som jag umgås med då och då. Jag upplever ingen paranoia som du verkar göra, men har väldigt lika sociala fobier och det passiva beteendet är detsamma.
Du frågar om det hämmar mig i vardagen, det gör det absolut. Jag är rädd att det kommer bli värre, då jag precis har hoppat av min utbildning och är arbetslös. Jag besöker ibland ett diskussionsforum fyllt med personer i liknande situationer och det verkar som när man väl kommer in i detta beteendet så är det väldigt svårt att bryta det.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet