Psykisk ohälsa
Poänglöst. Jag är en död man. Det vore slöseri med tid och pengar de kan använda på att rädda människor som går att rädda.
Det svåra med självmord är inte så mycket smärtan att dö och lämna det här livet efter sig. För mig är det tanken att om mitt nuvarande liv har varit någon ledtråd så är det icke trovärdigt att det som väntar efter döden är bättre än det här. Mest troligtvis väntar någonting mycket sämre. Ska jag bli återfödd vill jag ju bli det i en kropp och levnadssituation som är mycket bättre än min nuvarande. Har jag otur blir jag väl född i fattigaste delen av Afrika och svälter ihjäl fattig, sjuk och utmärglad inom några år. Om inte återfödelse är det som händer efter döden så kanske det bara är en evig fortsättning av "ingenting". Vilket kan vara jävligt skrämmande eller betryggande, beroende på personens perspektiv. Jag hade velat hoppats på att existens efter jordelivet skulle vara någonting himmelskt. Ett befriande från plågorna som finns i överflöd här på jorden. Inte för att människor skulle förtjäna någonting himmelskt. Vi har snarare bevisat oss värdiga motsatsen. Har jag riktigt otur har någon dogmatisk skitreligion rätt och då brinner jag och torteras för alltid. Vilket är en hemsk tanke ska jag medge. Det är väl det enda de där gamla traditionerna har att skrämma till sig sina icke tänkande lamm med.
Blev flyttad till boängen i Karlskoga, förut idag.
Vet ej hur länge jag blir här.
Tills du är frisk nog att klara dig eller något?
Citat från DoubleTapSuicide
Poänglöst. Jag är en död man. Det vore slöseri med tid och pengar de kan använda på att rädda människor som går att rädda.
Det svåra med självmord är inte så mycket smärtan att dö och lämna det här livet efter sig. För mig är det tanken att om mitt nuvarande liv har varit någon ledtråd så är det icke trovärdigt att det som väntar efter döden är bättre än det här. Mest troligtvis väntar någonting mycket sämre. Ska jag bli återfödd vill jag ju bli det i en kropp och levnadssituation som är mycket bättre än min nuvarande. Har jag otur blir jag väl född i fattigaste delen av Afrika och svälter ihjäl fattig, sjuk och utmärglad inom några år. Om inte återfödelse är det som händer efter döden så kanske det bara är en evig fortsättning av "ingenting". Vilket kan vara jävligt skrämmande eller betryggande, beroende på personens perspektiv. Jag hade velat hoppats på att existens efter jordelivet skulle vara någonting himmelskt. Ett befriande från plågorna som finns i överflöd här på jorden. Inte för att människor skulle förtjäna någonting himmelskt. Vi har snarare bevisat oss värdiga motsatsen. Har jag riktigt otur har någon dogmatisk skitreligion rätt och då brinner jag och torteras för alltid. Vilket är en hemsk tanke ska jag medge. Det är väl det enda de där gamla traditionerna har att skrämma till sig sina icke tänkande lamm med.
Nu argumenterar du ju för att stanna kvar, vilket jag tycker är en bra ide. Det vi vet, är att livet kanske är det enda vi har. Du kanske kan ägna det åt att göra fina saker för andra, i så fall blir du nog en lyckligare person, och om du inte blir det så har ditt liv iallafall en mening, om inte för dig- för andra
Citat från DoubleTapSuicide
-Text-
Om du inte är rädd för döden eller att dö så kanske du skulle prova på extremsport eller gå med i det militära?
Kämpa för andras skull så kanske du har eller får något att leva för?
Alternativt, packa dina saker och bara dra någonstans i världen, ny plats, nya möjligheter.
http://fumaga.com/i/the-world-is-now-your-oyster-advice-from-4chan.png
Ett av mina största problem i livet, och speciellt på senaste tiden är att alla och allting övergivit mig. De enda som står fast kvar är de som är blodsbundna till mig. Min mor och far. Även om jag hade vigt mitt liv åt andra/en större sak/organisation. Så hade de inte velat ha min hjälp ändå för de hade sett mig som värdelös direkt. Precis som alla andra människor och institutioner som jag stött på genom livet. Det är nästan som om jag vore ett monster. Det är väl därför jag är isolerad och lever som en skugga i mörkret nuförtiden. Det är så mycket mindre smärtsamt än att vara ute bland dem. Vissa av oss har mer värde på internet som anonyma/ansiktslösa. Jag får mer sympati med en anonym profil än vad jag hade fått om jag presenterat mig själv genom fotografier osv. Folk drar sig undan när jag gör det. Så ni kan ju tänka er hur svårt det är att leva i verkliga livet där jag inte har något annat val än att möta människor genom mitt eget skinn. Jag har helt enkelt inget värde alls. Möjligtvis då genom min hjärna. Men då måste det vara en aktivitet som jag kan fullfölja helt och hållet utan mänsklig kontakt och helt anonymt. Något samhället idag inte riktigt är byggt för.
Citat från DoubleTapSuicide
-Text-
Det finns tre möjliga faktorer här:
1.) Du klär dig eller har en stil som folk kollar på.
2.) Du inbillar dig att folk tittar, alltså lite av paranoia.
3.) Du är socialt missanpassad eftersom du antingen är socialt ovan, har någon sorts fobi eller lider av någon sorts personlighetsstörning som involverar att du har lägre social kompetens.
Jag brukar aldrig stirra på folk bara för att dom är per definition "fula", jag kanske kan slänga ett öga på en person som är extremt överviktig, men då är det inte att personen är ful i sig utan att personen har en enorm massa, vilket är ovanligt. Det är klart man slänger ett öga på folk oavsett ändå, man vill ju självklart se vilka personer man möter :)
Lösningar på dessa problem:
1.) Du ändrar din stil (det kanske låter jävligt men folk "stirrar" inte lika mycket om du ser per definition "normal" ut), är du överviktig så börjar du helt enkelt att träna, och äta sundare mat, har du ovanligt långt hår kanske en klippning är på sin plats. Alternativt pratar med en doktor om en magoperation, verkar vara ganska vanligt i dagens samhälle.
2.) Du tänker såhär "Jag är en i mängden" - "Detta är inbillning och det är bara en psykisk barriär" - "Folk kollar på mig för att dom tycker att jag ser bra ut" Boosta ditt självförtroende, dra till med vad som helst bara det är positiva tankar.
3.) Gå ut, träffa människor, det kommer kännas hemskt till en början med sen när du har blivit mer van så kommer det att kännas bättre :) Lider du av social fobi så ska du ställa onödiga frågor till folk, såsom: "Ursäkta, hur mycket är klockan?" "Dåligt/fint väder idag" eller när du väntar på bussen så kan du småprata lite med främlingar.
Dricker du alkohol så kan det hjälpa en del, det blir lite av en isbrytare (men drick inte för mycket, för då sluddrar du och är allmänt störande) om du väl beslutar dig för att dricka så ska du nog vara i en likadan miljö med människor som dricker, alltså alternativet är då krogen, gillar du inte så mycket musik och sånt runtomkring dig så föreslår jag en Pub som är lite lugnare eller en hemmafest. Kolla efter människor med liknande intressen på nätet och möt dom IRL så har ni ju i varje fall något gemensamt och kan prata om, lättare att bryta isen så :)
Har du en personlighetsstörning så råder jag dig att träffa en psykolog så den personen kan ställa en diagnos, allt eftersom du lär dig mer om dig själv och vilka hinder du har, desto lättare kanske det blir att smälta in i samhället. Då du väl vet dina för och nackdelar så kanske det blir lättare.
Tack för hjälpen Soldier. Jag behövde mest bara skriva av mig genom de tidigare inläggen. Man blir galen när man bara har sitt inre jag att kommunicera med. Tack för feedbacken och dina försök att hjälpa/ge klarhet till mina problem.
Citat från DoubleTapSuicide
Tack för hjälpen Soldier. Jag behövde mest bara skriva av mig genom de tidigare inläggen. Man blir galen när man bara har sitt inre jag att kommunicera med. Tack för feedbacken och dina försök att hjälpa/ge klarhet till mina problem.
Inga problem :)
Människan är en flockdjur, vem som helst blir galen av att bara vara isolerad och själv hela tiden. Därför är det viktigt att bryta sina sociala rädslor och bara gå ut och möta människor, även om det känns ovanligt eller osäkert. Livet är en pågående cykel av händelser, alla människor påverkar varandra på olika sätt, vi är alla kugghjul i världens cykel även om man själv kanske tycker att man är obetydlig så behövs man i ekvationen ändå och har en möjlighet att påverka andra.
Livet är en gåva, en väldigt osannolik gåva och det är onödigt att kasta bort det man har fått.
Vad är oddsen att vi ens existerar och kan tänka såhär abstrakta tankar? Utöver det faktum att man är den enda av miljarder spermier som tog sig fram till ägget och blev en individ, lyckades att födas och har levt såhär länge. Vi är exakt såpass långt ifrån solen så att det inte är för kallt eller för varmt och vi har perfekta förhållanden för att liv ens ska kunna existera, är vi ensamma i detta enorma universum?
Det vi känner till just nu är att vi är ensamma i detta enorma universum, liv existerar alltså bara på ett enda ställe i hela universum (eftersom vi inte har kunnat bevisa motsatsen) och på denna jord vandrar du och jag, två spermier till en början som kom fram först till ett ägg och blev född och har överlevt såhär länge. Sannolikheten? Obefintligt liten om du frågar mig.
Citat från Soldier
Citat från DoubleTapSuicide
Tack för hjälpen Soldier. Jag behövde mest bara skriva av mig genom de tidigare inläggen. Man blir galen när man bara har sitt inre jag att kommunicera med. Tack för feedbacken och dina försök att hjälpa/ge klarhet till mina problem.
Inga problem :)
Människan är en flockdjur, vem som helst blir galen av att bara vara isolerad och själv hela tiden. Därför är det viktigt att bryta sina sociala rädslor och bara gå ut och möta människor, även om det känns ovanligt eller osäkert. Livet är en pågående cykel av händelser, alla människor påverkar varandra på olika sätt, vi är alla kugghjul i världens cykel även om man själv kanske tycker att man är obetydlig så behövs man i ekvationen ändå och har en möjlighet att påverka andra.
Livet är en gåva, en väldigt osannolik gåva och det är onödigt att kasta bort det man har fått.
Vad är oddsen att vi ens existerar och kan tänka såhär abstrakta tankar? Utöver det faktum att man är den enda av miljarder spermier som tog sig fram till ägget och blev en individ, lyckades att födas och har levt såhär länge. Vi är exakt såpass långt ifrån solen så att det inte är för kallt eller för varmt och vi har perfekta förhållanden för att liv ens ska kunna existera, är vi ensamma i detta enorma universum?
Det vi känner till just nu är att vi är ensamma i detta enorma universum, liv existerar alltså bara på ett enda ställe i hela universum (eftersom vi inte har kunnat bevisa motsatsen) och på denna jord vandrar du och jag, två spermier till en början som kom fram först till ett ägg och blev född och har överlevt såhär länge. Sannolikheten? Obefintligt liten om du frågar mig.
Dock har jag aldrig mått så bra som under den tiden då jag isolerade mig ifrån alla & var helt själv (inte pga. sociala rädslor eller dylitk, det är trots allt fullt möjligt att bestämma sig; utan att man är rädd). Misantropi & att verkligen inte bry sig är en bra kombo, utifall att man vill göra så. Men självklart är det inget mönster som håller i längden; utbildning, jobb, pension möjligtvis om man planerat att ändå leva så länge.
Men alla är inte flockdjur, det kommer alltid att finnas någon som faller utanför packet, som inte känner de behoven på samma sätt som andra. Eller så blir man formad av flocken, då flocken trycker bort en eller att alla dessa kugghjul & händelser raderar eller försvagar det medfödda.
Citat från intresseklubben
Dock har jag aldrig mått så bra som under den tiden då jag isolerade mig ifrån alla & var helt själv (inte pga. sociala rädslor eller dylitk, det är trots allt fullt möjligt att bestämma sig; utan att man är rädd). Misantropi & att verkligen inte bry sig är en bra kombo, utifall att man vill göra så. Men självklart är det inget mönster som håller i längden; utbildning, jobb, pension möjligtvis om man planerat att ändå leva så länge.
Men alla är inte flockdjur, det kommer alltid att finnas någon som faller utanför packet, som inte känner de behoven på samma sätt som andra. Eller så blir man formad av flocken, då flocken trycker bort en eller att alla dessa kugghjul & händelser raderar eller försvagar det medfödda.[/i]
Jag sa inte att alla fall är pågrund utav avsaknad eller delvis avsaknad av social kompetens, det finns "normala" personer (hatar uttrycket, men i varje fall) som gillar att isolera sig också och vissa människor fungerar helt enkelt så, det är deras sätt att bearbeta det dom har gått igenom, jag fungerar så exempelvis. Då jag är helt själv och ostörd kan jag tänka som bäst och då jag kan tänka som bäst kan jag tänka i andra banor och försöka hitta en lösning på problemet och gå vidare.
Men i det långa loppet och om man ska kolla till de psykiska välmåendet så är det inte bra att bli helt osocial och stänga in sig totalt för om det hade varit det så hade Psykologer inte haft något jobb. Ni som nu lider av någon sorts psykisk störning och har pratat med psykolog borde väl på något sätt förstå vad jag menar, man lättar på det som känns tungt och pratar ut om det, medans man har någon som med fullt förtroende håller tyst om detta och dessutom lyssnar på vad man har att säga och reflekterar över det.
Det är inpräglat i människans överlevnad att vara i flock eftersom det inte gynnar individen som är ensam att vara ensam, eftersom allting blir så svårt för den. Man kan fortfarande "leva i en flock" än fast man inte tar del i allting som händer inom flocken, litegrann som personer som står i utkanten av ett samhälle, dom är varken mittpunkt eller medelpunkten i samhället, dom är statister bakom kulisserna så att säga, dom finns där men gör inte så mycket liv av sig.
Blev insatt på Circadin (2mg) från och med nu ikväll.
Någon som har några erfarenheter?
Funkar ganska bra ibland för vissa med specifika problem... Men du lär behöva vara svintrött och det är i princip svagaste sömntabletterna som finns...
Brukar skrivas ut temporärt för folk med jetlag eller som knullat upp sin dygnsrytm.
Går på 8mg/kväll, hjälper 3 dagar av 10 skulle jag väl säga. Gått på det i 4 år, får inget starkare för att jag går hos en barnläkare på fucking Mamma Mia ;I
Have fun! :)
Citat från spaceman
Blev insatt på Circadin (2mg) från och med nu ikväll.
Någon som har några erfarenheter?
Om det är insomningen du har svårt med så kan du krossa den, så blir det något bättre iaf.
Funkade för mig ett tag, sedan bytte jag till rent melatonin istället (som iofs också suger pga går in i REM-sömn, drömmer som fan och är jättetrött hela dagen därpå)
Citat från kuwapenda
Citat från spaceman
Blev insatt på Circadin (2mg) från och med nu ikväll.
Någon som har några erfarenheter?
Om det är insomningen du har svårt med så kan du krossa den, så blir det något bättre iaf.
Funkade för mig ett tag, sedan bytte jag till rent melatonin istället (som iofs också suger pga går in i REM-sömn, drömmer som fan och är jättetrött hela dagen därpå)
Krossa och snorta?
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet