Polyamori!! Vara kär i och bli ihop med flera personer.

Förstår inte direkt vad man kan ha emot att folk lever på ett sådant vis, så länge de är öppna om det. Det är ju själva grejen med det hela, att alla ändå vet vad alla sysslar med.
Inget jag personligen är intresserad av för tillfället, just för att jag vet att som jag är nu så kan jag inte "dela med mig" av en person jag är kär i på det sättet.

varför vill man ens ha äganderätt på sin partner? mongon

Hm. Är tillräckligt Disney-knullad för att vilja ha åtminstone 51 (helst 200) % av hans hjärtaktier. Jag gillar bilden av exklusiv kärlek, DU OCH JAG MOT VÄRLDEN BABY, etc. och trivs i en sådan relation. Gällande det sexuella är jag mer av en anarkist (åtminstone i teorin), så han kan sperma av sig sina djuriskt primitiva instinkter om han vill. Personligen not so fond där heller, orkar knappt med the emotional bagage and sexual boom runt en kuk, TVÅ vore ett skämt och tre+ en våldtäktsfantasi på sin höjd.

Alltså ett öppet förhållande snarare än polyamori, om något.

Skulle ej påstå att jag sätter begränsningar eller kräver äganderätt. Jag tycker bara det är oerhört osexigt (och jag har sönderanalyserat varför jag tycker så, ja) med folk som vill bli eller blir kära, flörtar runt eller knullar med NÅGON ALLS, fast har p.g.a. hyckleri fått sträcka det till max en person åt gången (jämställdhet is a bitch sometimes) och detta högst ovilligt. Annars blir jag helt enkelt inte intresserad sexuellt eller romantiskt, har alla mina erfarenheter visat mig. Utan att döma, bara öken i trosorna, sorry. Så även om jag i teorin öppnar upp för andra att svälja hans kuk, kommer jag obönhörligt bli mindre och mindre sugen på den själv, om han agerar på detta.

Vad gäller alla andra så lägger jag ingen värdering i det. Poly eller inte. Lägger enbart värdering i att det ska vara öppet för folk att ha vilka typer av relationer som helst. I samtycke. Ser inte the fuss. Skaffa en hamster istället.

Har absolut inget emot att andra lever så, men jag tror absolut inte jag skulle kunna leva på ett sånt sätt. Jag är allt för mycket en "one woman" kind of guy, och vill helst att flickan ska vara likadan. Vill hon ha flertalet partners så vill inte jag vara med i förhållandet.

Jag är själv någonting mellan relationsanarkist och polyamörös. Har ingenting/allt med flera stycken men är osäker på ifall jag har ett behov utav etiketter angående förhållandestatus.

Jag vet många som vill vara den viktigaste personen i någons liv (including myself) och inte behöva dela på den prioriteringen med någon annan. Just för att det innebär mindre uppmärksamhet/omtanke/kärlek/osv till en själv, går liksom inte att undvika om man har flera som är "viktigast".
Sen är det inte bara i kärlek det förekommer i, många vill tex vara "bästa vän" med någon just för att det innebär att man har högre prioritering än den personens andra vänner.
Fråga mig inte varför det kommer sig att man vill vara number one priority men det verkar vara mänskligt minst sagt.

Ingenting för mig, min lilla kvinna räcker för mig. <3
Men stödjer dock de som väljer detta, det är en stor kulturell skillnad från det normala här i Sverige(monogami), men detta är normen i vissa länder/kulturer.
Om de män och kvinnor i dessa förhållanden accepterar detta, varför försöka stoppa det?

Har kunnat ligga med folk utan känslor men är jag kär vill jag bara vara med den personen i fråga : )

Så... Om vi ska liva upp tråden lite från detta monotona "tack, men nej tack" som folk konstruktivt nog bidrar med, och istället starta en debatt? Jag gör lite lama försök, så ser vi hur det går:

*Hur/när/var/varför upptäckte ni att ni var polyamorösa? Och när testade ni på det för första gången?

*Hur hanterar man svartsjukan som kan uppstå på bästa sätt? Tillsammans som ett team eller var för sig? Kanske en kombination?

*Är det tabu att prata svartsjuka i polyrelationer? (har själv märkt av att det är det på vissa håll)

*Regler angående relationerna - vad är okej/mindre okej/inte okej alls för dig/er?

*Hur prioritera så att alla får tid, plats och uppmärksamhet?

Ja, ni fattar. Diskutera.

*Hur/när/var/varför upptäckte ni att ni var polyamorösa? Och när testade ni på det för första gången?
Jag har insett det mer och mer då jag alltid fattat tycke för personer, när jag redan haft partner. Då har jag dock alltid känt att jag har varit tvungen att välja bort den ena. Men det kom fram mer och mer att jag lätt blev förälskad i mer än en åt gången.
Har fortfarande inte direkt haft ett poly-förhållande, men anser mig mer och mer vara lite utav en relationsanarkist.

*Hur hanterar man svartsjukan som kan uppstå på bästa sätt? Tillsammans som ett team eller var för sig? Kanske en kombination?
Jag inleder inte relationer, oavsett status, där det kan uppkomma svartsjuka. Saknar helt den sinnesstämningen själv, och anser därför att det är ganska lätt ifrån min sida. Annars pratar jag väl igenom det med personen det gäller och försöker komma fram till något vettigt.

*Är det tabu att prata svartsjuka i polyrelationer? (har själv märkt av att det är det på vissa håll)
Delvis. Man har ju ändå ingått i en relation som bygger på att den ska vara flersam, till viss del. Så svårt kan det nog absolut vara.

*Regler angående relationerna - vad är okej/mindre okej/inte okej alls för dig/er?
Jag tycker inte att det ska finnas några regler alls. Det vore väl kanske isåfall om man delade hushåll.

*Hur prioritera så att alla får tid, plats och uppmärksamhet?
Man får nog ta det som det kommer.

Jag dömer inte det minsta och kan nog förstå appealen i det, om man nu är "lagd" åt det hållet. Jag är allt för dålig på att förstå känslor, och känner sällan för någon alls, dock... så att jag ens skulle kunna pressa fram kärlek åt en och en fjärdedels person är helt otänkbart. Är jag kär (det är jag inte) så är jag det så helvetes jävla mycket och slutar aldrig känna för den personen, det är liksom en enorm grej, och jag är totalt och kolossalt hängiven inför denne. Finns liksom inte tillräckligt för fler och mer. Vad gäller det sexuella så är jag inte tillräckligt intresserad av köttsliga lustar för att ens tänka tanken på att ha fler relationer av den sorten, heller. Skulle nog hellre vara utan den sortens kontakt alls, i så fall. Och... vad gäller eventuell partner, då. Well, jag skulle ha svårt att dela denne med andra. Så enkelt äre. Handlar inte om att jag ska äga någon, utan att jag vill vara tillräcklig, något som jag är konstant livrädd för att aldrig vara. Skulle nog inte kunna hantera vetskapen att jag bara är en del av allt som någon vill ha.

Jag har inget emot att andra lever på det sättet - gör det ni vill, typ. Jag skulle dock inte kunna leva så då jag tycker om att ha en partner som jag vet tycker om mig lika mycket tillbaka och bara mig. När man är varandras bästa vänner och lever ihop och i sinom tid bildar familj. Jag är dessutom lite svartsjuk av mig, har jag märkt.

Jag tycker dock att det är intressant att läsa om. Hur upplever ni till exempel att det är att vara kär i flera olika personer? Tycker ni om någon mer än en annan, bor ni alla tillsammans, är det psykiskt jobbigt att vara kär i flera samtidigt och så vidare?

Fast enligt mig, som lever som flersam, så känns det mycket konstigare att hängiva sig till en enda människa. Det är ju som att säga att jag ska få ut allt av den, ensamma, partnern. Att denne ska ge mig det sociala, sexuella, kärleksfulla, mentala osv.
Det tycker jag känns mycket mer ologiskt.

Citat från spaceman

spaceman: Det beror väl helt på vad man är för sorts person, vilken sorts personer man dras till, och därmed hur ens förhållanden ser ut. Jag har haft mycket få förhållanden eftersom jag tycker om tanken på att ha just DEN DÄR, en person som är ens allt. Och det är svåruppnåeligt. Kanske även ologiskt just därför, men så himla konstigt kan det väl ändå inte vara? Det är ju definitivt - om inte annat - mindre att hålla reda på, haha.