Polyamori!! Vara kär i och bli ihop med flera personer.
Jag och min partner har börjat med det lite smått. Vi är fortfarande heltidspartners, men vi anser att vi ska få ligga med vilka vi vill.
Har inte provat i praktiken än, dock.
Jag svävar lite emellan, vilket känns rätt skumt. När min senaste monogama partner var otrogen brydde jag mig inte särskilt (även om jag var störtkär i henne) och brukar inte sätta särskilt mycket fokus på "vad är vi?", men samtidigt vet jag inte om termen är helt rätt för vad jag känner själv.
Är polytråden död eller?? Känns som att den dog ut i samband med att wewe försvann. :(
it died with death...
:'( Gråter. Detta var typ min favvotråd.
Hej alla, hur känner ni om polyamori, hur länge har ni utövat det, och varför/hur började ni utforska det?
Jag börjademed att känna att jag inte ville bli "sviken" igen i ett monogamt förhållande, men ju längre jag inte band mig desto mer bekväm kände jag mig i att inte leva monogamt. Utvecklade känslor för flera personer, och upptäckte att det nog alltid varit så, bara att jag tryckt undan det. Sedan läste jag Prince Charles Känsla när jag var typ 17 och allt förr på plats. Började hänga i queerkretsar och förstod att jag inte var ensam. Sedan tog det något år eller två att utvecklas i takt med känslorna, och kunna utföra det i praktiken. Känner fortfarande svartsjuka ibland, men vet att det är en, för mig, självisk känsla, så tar itu med den istället för att ta ut den över min/mina partner/partners osv. Jobba med sig själv och ha en öppen kommunikation är A och O!
Bästa.
Fungerar utmärkt och människorna som är inblandade har bemästrat svartsjuka.
Har aldrig träffat någon som har klarat det (med mig dvs, ugh).
Jag upptäckte polyamori för ca 1,5 år sedan. Faktiskt var det denna tråden som hjälpte mig att greppa att jag trivs bäst i polyrelationer! (Även om jag trots det enbart har haft monoförhållanden.)
Har inte börjat leva ut mitt liv som polyamorös förrän nu på senare tid, då jag liksom upptäckt att det helt enkelt inte fungerar för mig att förtrycka mina känslor.
Kom nyligen ut ur ett lyckligt men kaotiskt monoförhållande, och känner att det är på tiden att jag växer upp och börjar ett nytt kapitel, där jag inte låter samhällets normer bestämma hur jag ska leva mitt liv eller hur mina relationer ska se ut. Jag ska inte behöva forma mig efter någon annan, enbart för att denne inte kan hantera att jag kan älska flera på samma gång, etc.
Hur det funkar i praktiken för mig återstår att se. Har alltid haft oerhört lätt för att bli svartsjuk, samtidigt som jag ser det som en självklarhet att min(a) partner(s) har samma rätt som jag att älska/vilja spendera tid med andra människor på samma gång som de träffar mig.
Dock har jag upptäckt att jag har svårt för det här med primära/sekundära relationer. Jag kan inte se det så. Om jag hade flera partners/love interests så skulle alla de relationerna vara lika viktiga för mig och jag skulle inte kunna prioritera någon av dem före den andra.
Det går bara inte ihop sig i mitt huvud. Har en vän som är relationsanarkist och han har fått mig att tänka om på ifall jag verkligen trivs bäst i polyamori eller relationsanarki. Tycker linjen mellan de båda kan vara ganska luddiga?
Visst förstår jag att den distinkta skillnaden är att polyamorösa har definierade relationer och använder sig av begrepp som "partners" etc, medan relationsanarkister inte vill sätta etiketter öht, och ser på alla sina relationer individuellt.
Men jag tror att jag på något sätt har utövat båda på samma gång; haft flera odefinierade relationer med olika människor samtidigt som jag också haft den här längtan att få den bekräftelse som en "riktig" partner innebär - dvs att få bekräftat att personen verkligen älskar mig och bryr sig om mig, att den inte kommer lämna mig bara för att den hittar någon ny etc. Någon annan som varit med om samma sak?
(Sorry för wall of text, lol.)
Av ren princip får alla leka med mitt anus.
Vet dock inte om jag skulle vilja vara tillsammans med flera personer. Alldeles för energikrävande för min smak.
Citat från Lexy:
Dock har jag upptäckt att jag har svårt för det här med primära/sekundära relationer. Jag kan inte se det så. Om jag hade flera partners/love interests så skulle alla de relationerna vara lika viktiga för mig och jag skulle inte kunna prioritera någon av dem före den andra.
Det går bara inte ihop sig i mitt huvud. Har en vän som är relationsanarkist och han har fått mig att tänka om på ifall jag verkligen trivs bäst i polyamori eller relationsanarki. Tycker linjen mellan de båda kan vara ganska luddiga?
Visst förstår jag att den distinkta skillnaden är att polyamorösa har definierade relationer och använder sig av begrepp som "partners" etc, medan relationsanarkister inte vill sätta etiketter öht, och ser på alla sina relationer individuellt.
Men jag tror att jag på något sätt har utövat båda på samma gång; haft flera odefinierade relationer med olika människor samtidigt som jag också haft den här längtan att få den bekräftelse som en "riktig" partner innebär - dvs att få bekräftat att personen verkligen älskar mig och bryr sig om mig, att den inte kommer lämna mig bara för att den hittar någon ny etc. Någon annan som varit med om samma sak?
(Sorry för wall of text, lol.)
hela grejen med primära och sekundära relationer handlar om att sätta rätt förväntningar. jag resonerar inte direkt i de termerna, men det är för mig tydligt att det ibland finns ett värde i att stämpla en relation som en kärleksrelation trots att ingen av de inblandade känner för att typ, bygga ett liv och en tillvaro tillsammans. så jag fattar att stämpeln sekundärrelation har en plats, bara att jag personligen tycker att begreppet känns lite knepigt. jag lutar väl mer åt relationsanarkism i den bemärkelsen, att jag inte vill sätta dylika stämplar eftersom allt är i rörelse och utveckling, och jag vill inte hämma det genom att en gång för alla välja en stämpel på mina relationer.
men att sätta samma prio på alla sina kärleksrelationer är en konstig doktrin, tycker jag. det finns relationer som mår bra av laserfokus, det måste liksom ske på bekostnad av något annat. och det finns relationer som funkar alldeles utmärkt på sporadisk basis, då tycker jag man kan låta dem göra det. jag tycker att hela tricket med relationer i stort, och stor del av poängen med polyamori, är att man kan låta relationer ta den plats de behöver och mår bra av, varken mer eller mindre.
Nog den enda förhållandeformen som fungerar för just mig, vara tillsammans och kär i en person men ha möjligheten till att ha sex med flera utan att de räknas som otrohet.
^ Det är ju inte polyamori, det är bara ett öppet förhållande. Eftersom du bara definierar en av relationerna som romantisk.
Kan hålla med om att öppet förhållande inte är polyamori, men är det inte problematiskt att exkludera aromantiska, gråromantiska och demiromantiska ur polycommunityt?
Finns så många typer av attraktion, känns snävt att enbart validera den romantiska.
Polyamori betyder löst översatt "kärlek till många", men är det nödvändigtvis romantisk kärlek?
Idk.
Fast det låter mer som relationsanarki?
Alla dessa namn på saker är förvirrande
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet