Polyamori!! Vara kär i och bli ihop med flera personer.
Tovetuss
Tjej, 31 år
Citat från wewe
Citat från Tovetuss
Citat från wewe
Citat från Tovetuss
Citat från wewe
Intressant tanke Tovetuss! Jag har inget svar på det dock, det skulle kunna vara det ena eller det andra eller en kombination. Vad tror du själv?
Jag tror inte att man föds antagligen poly eller mono, gay, bi eller straight. Tror att alla föds med unika upplägg och att samhället påverkar till viss del. Tror att olika personer påverkar en, så som min partner påverkat mig på det sättet att jag inte vill ligga med någon annan, för första gången har jag varit totalt monogam i ett förhållande och älskar det. Så haha, ingen jävla aning... Hm
Okej men jag tror faktiskt man kan födas till hetero, homo och bi. Det ligger något genetiskt i det så vitt jag vet! Har två kusiner som är tvillingar och både killen och tjejen är homosexuella. Jag kan ha fel, men jag har för mig att det är så gällande just det. Och man kan födas som polyamorös och mono. Sexualitet och känslor har ju en del med genetiken att göra!
ja, alltså, det var ju det jag menade. Att man inte föds som bara bi och poly från början, utan att alla föds med unika upplägg, och alltså unika sexualiteter. Tror att samhället kan göra en nyfiken och mer öppen, men läggning brukar synas väldigt tidigt.
Men du menar att en inte kan födas som bi eller poly från början? :o Jag tror jag att en kan.
jo, det tror jag också att man kan. Det jag menade var att det inte bara finns en design. Det verkar som att alla säger "straight och mono" eller "bi och poly". Jag tror att alla föds med unika upplägg, och jag råkade födas mono
Tovetuss
Tjej, 31 år
Citat från iTranscend
Citat från Tovetuss
Tja, förut hade jag bara intensiva förälskelser som gick över snabbt och då gick jag vidare snabbt, ibland var det flera åt gången. Sedan blev jag så fruktansvärt kär, och även om vi inte kompletterar varandra perfekt så har jag inte velat röra någon annan, jag har känt ett fysiskt obehag. Är det samhället som har påverkat mig så starkt, eller har jag bara inget behov att älska någon annan på det sättet?
Alla är förstås olika, vilket bör hyllas. Min upplevelse är dock att känslors relation till tankar och idéer är på många sätt komplicerad. Jag började t.ex inte uppskatta närhet och känna attraktion till biologiska män förrän jag slutade identifiera mig som heterosexuell, en identitet som jag bar på med stark övertygelse i säkert 10 år. Många gånger följer känslor ens tankar och identitet snarare än tvärtom. Är man starkt övertygad om att man är mono eller bara kan känna för en person åt gången så finns det en möjlighet att det förverkligas. Kombinera det med alla andra tankar och rädslor som följer med i paketet så är ju chansen väldigt liten att man ens kommer att kunna känna för flera personer samtidigt.
Sen så måste man ju inte vilja vara med flera personer samtidigt bara för att man är poly. Det är snarare så att man öppnar upp för det, och tar alla händelser och känslor som de kommer. Det är ju inget konstigt eller fel i att nöja sig med att vara intim med en person. Tvärtom, gör det en lycklig så tycker jag absolut att det är helt rätt. Vad jag tycker är synd är när människor sluter sina förhållanden som ett sätt att hantera dåligt självförtroende på, men samtidigt ser på monogami som en identitet eller läggning snarare än en metod för att undvika svartsjuka. Är det så att man är nöjd med det sättet att ha relationer på så finns det förstås inget mer rätt, men jag ser ofta hur det begränsar och inte lyckas särskilt bra med att hålla svartsjukan borta. Och så länge man ser på monogami som nåt som inte går att separera ifrån en själv så kommer man aldrig att ta chansen för att prova andra sätt att ha intima relationer på.
Mjo, det är klart. Tja, jag växte upp i en familj där allt var normalt, och det är ingen som definierat mig. Jag växte upp utan de begreppen, och jag har aldrig sett mig själv som hetero eller bi, jag faller för den jag faller för. Och inte heller mono eller poly, förrän nu när jag blev kär och tänkte att mono är min grej. Men vem vet, det kan också ändra sig.
Men visst, svartsjukan begränsar sjukt mycket, och det bästa vore om man kunde använda logiken starkare än känslorna... Poängen är nog bara att jag inte tror att alla människor är polygama, även om de skulle anstränga sig. Kärlek ska ju inte heller vara en ansträngning... Visst, i början när man ändrar på en grund så är det ju svårt, men sedan märken man ju om det känns rätt eller inte
wewe
31 år
Citat från Tovetuss
Citat från wewe
Citat från Tovetuss
Citat från wewe
Citat från Tovetuss
Citat från wewe
Intressant tanke Tovetuss! Jag har inget svar på det dock, det skulle kunna vara det ena eller det andra eller en kombination. Vad tror du själv?
Jag tror inte att man föds antagligen poly eller mono, gay, bi eller straight. Tror att alla föds med unika upplägg och att samhället påverkar till viss del. Tror att olika personer påverkar en, så som min partner påverkat mig på det sättet att jag inte vill ligga med någon annan, för första gången har jag varit totalt monogam i ett förhållande och älskar det. Så haha, ingen jävla aning... Hm
Okej men jag tror faktiskt man kan födas till hetero, homo och bi. Det ligger något genetiskt i det så vitt jag vet! Har två kusiner som är tvillingar och både killen och tjejen är homosexuella. Jag kan ha fel, men jag har för mig att det är så gällande just det. Och man kan födas som polyamorös och mono. Sexualitet och känslor har ju en del med genetiken att göra!
ja, alltså, det var ju det jag menade. Att man inte föds som bara bi och poly från början, utan att alla föds med unika upplägg, och alltså unika sexualiteter. Tror att samhället kan göra en nyfiken och mer öppen, men läggning brukar synas väldigt tidigt.
Men du menar att en inte kan födas som bi eller poly från början? :o Jag tror jag att en kan.
jo, det tror jag också att man kan. Det jag menade var att det inte bara finns en design. Det verkar som att alla säger "straight och mono" eller "bi och poly". Jag tror att alla föds med unika upplägg, och jag råkade födas mono
Ja det är sant!!
Taex
Tjej, 33 år
Citat från iTranscend
Och så länge man ser på monogami som nåt som inte går att separera ifrån en själv så kommer man aldrig att ta chansen för att prova andra sätt att ha intima relationer på.
Mycket möjligt att man blir som man tro sig vara men sannolikheten att man är mono för att man bara varit kär åt en åt gången kan ju även tyda på att det är så man helt enkelt är också. Du får det att låta som om alla egentligen är poly men de som beter sig mono bara inte provat på något annat, vilket jag tycker låter rätt skevt.
Mynta
Tjej, 33 år
Citat från Tovetuss
Mjo, det är klart. Tja, jag växte upp i en familj där allt var normalt, och det är ingen som definierat mig. Jag växte upp utan de begreppen, och jag har aldrig sett mig själv som hetero eller bi, jag faller för den jag faller för. Och inte heller mono eller poly, förrän nu när jag blev kär och tänkte att mono är min grej. Men vem vet, det kan också ändra sig.
Men visst, svartsjukan begränsar sjukt mycket, och det bästa vore om man kunde använda logiken starkare än känslorna... Poängen är nog bara att jag inte tror att alla människor är polygama, även om de skulle anstränga sig. Kärlek ska ju inte heller vara en ansträngning... Visst, i början när man ändrar på en grund så är det ju svårt, men sedan märken man ju om det känns rätt eller inte
Hur kom du fram till att mono är din grej då? Tänker du att det är vad som funkar bra nu, eller är det en relationsform som du har bestämt dig för långsiktigt med?
Det här med att hantera känslor är en träningssak. Vissa är otroligt dåliga på att hantera svartsjuka, och går så långt som att bli våldsamma. Andra vänder sig inåt och blir ledsna och självdestruktiva. Andra känner det inte alls. Så självklart är det så att alla är olika, men det är inget faktum att ta för givet och bara låta vara. Jag har inte känt svartsjuka på säkert ett år, och då var jag väldigt svartsjuk av mig förut. Och det är nåt jag och många andra har uppnått genom att fråga mig själv varför jag blir svartsjuk, hur jag tänker kring olika situationer som skulle göra mig svartsjuk, och sen fundera över om de tankebanorna verkligen håller ihop. Typ lite som KBT-terapeuter jobbar. Det är svårt att ta allt det när man väl är mitt uppe i allt, men att fundera över såna frågor till vardags eller rent utav diskutera det med någon kan vara hur givande som helst.
Poly är i slutändan inte något man är, utan något man gör. Det finns inget som tyder på att vissa människor rent biologiskt saknar förmågan att känna kärlek eller sexuell attraktion för fler än en människa under samma period. Så om det nu är så att man fungerar på det sättet så lär det bero på nåt annat, eller helt enkelt inte vara sant.
Tovetuss
Tjej, 31 år
Citat från iTranscend
Citat från Tovetuss
Mjo, det är klart. Tja, jag växte upp i en familj där allt var normalt, och det är ingen som definierat mig. Jag växte upp utan de begreppen, och jag har aldrig sett mig själv som hetero eller bi, jag faller för den jag faller för. Och inte heller mono eller poly, förrän nu när jag blev kär och tänkte att mono är min grej. Men vem vet, det kan också ändra sig.
Men visst, svartsjukan begränsar sjukt mycket, och det bästa vore om man kunde använda logiken starkare än känslorna... Poängen är nog bara att jag inte tror att alla människor är polygama, även om de skulle anstränga sig. Kärlek ska ju inte heller vara en ansträngning... Visst, i början när man ändrar på en grund så är det ju svårt, men sedan märken man ju om det känns rätt eller inte
Hur kom du fram till att mono är din grej då? Tänker du att det är vad som funkar bra nu, eller är det en relationsform som du har bestämt dig för långsiktigt med?
Det här med att hantera känslor är en träningssak. Vissa är otroligt dåliga på att hantera svartsjuka, och går så långt som att bli våldsamma. Andra vänder sig inåt och blir ledsna och självdestruktiva. Andra känner det inte alls. Så självklart är det så att alla är olika, men det är inget faktum att ta för givet och bara låta vara. Jag har inte känt svartsjuka på säkert ett år, och då var jag väldigt svartsjuk av mig förut. Och det är nåt jag och många andra har uppnått genom att fråga mig själv varför jag blir svartsjuk, hur jag tänker kring olika situationer som skulle göra mig svartsjuk, och sen fundera över om de tankebanorna verkligen håller ihop. Typ lite som KBT-terapeuter jobbar. Det är svårt att ta allt det när man väl är mitt uppe i allt, men att fundera över såna frågor till vardags eller rent utav diskutera det med någon kan vara hur givande som helst.
Poly är i slutändan inte något man är, utan något man gör. Det finns inget som tyder på att vissa människor rent biologiskt saknar förmågan att känna kärlek eller sexuell attraktion för fler än en människa under samma period. Så om det nu är så att man fungerar på det sättet så lär det bero på nåt annat, eller helt enkelt inte vara sant.
Det är min grej i det här förhållandet, och polygami fungerade för mig eftersom jag inte var kär, men nu är jag det.. Det kanske ändras sedan, vem vet. Jag håller det öppet.
Mjo, mina svartsjukeproblem varierar rejält, men ofta räcker det bara med att vara på bra humör, så är jag inte svartsjuk.
Tja, jag tror att det är någonting vissa människor har lättare för än andra. Om jag försökte vara poly i det här förhållandet skulle jag bli olycklig som fan och det skulle antagligen ta slut väldigt snabbt. Jag har aldrig någonsin kunnat vara kär i flera, min kärlek är som en besatthet av en person, och jag tror att det är sådan jag är. Däremot kan jag ju känna kärlek till familj och vänner fortfarande, men inte älska på samma sätt som jag älskar den personen. Visst, jag är ung och jag kanske inte vet hur det kommer vara för hela mitt liv. En person är kaos nog när det kommer till kärlek...
Mynta
Tjej, 33 år
Citat från Taex
Citat från iTranscend
Och så länge man ser på monogami som nåt som inte går att separera ifrån en själv så kommer man aldrig att ta chansen för att prova andra sätt att ha intima relationer på.
Mycket möjligt att man blir som man tro sig vara men sannolikheten att man är mono för att man bara varit kär åt en åt gången kan ju även tyda på att det är så man helt enkelt är också. Du får det att låta som om alla egentligen är poly men de som beter sig mono bara inte provat på något annat, vilket jag tycker låter rätt skevt.
Som jag skrev ovan till Tovetuss så är det i slutändan inte någon fråga om att "vara" mono eller poly, utan det handlar om görande och preferenser. Men av någon anledning så gillar människor att göra identiteter av allt och sätta etiketter på människor, vilket i detta fall verkligen snurrar till det. För det finns ingenting som tyder på att vissa människor rent biologiskt är mono, dvs saknar förmågan att känna kärlek för eller sexuell attraktion till flera personer under samma period. Jag är däremot medveten om att många helt enkelt föredrar att vara intim med en person åt gången, och har sina skäl för det. Liksom andra föredrar att ha det mer öppet. Men människors situation förändras konstant, och det är därför fullt naturligt att även ens behov och preferenser gör det.
Själv såg jag mig själv som mono väldigt länge. Jag såg exklusivitet som önskvärt, troligtvis pga dåligt självförtroende, men även för att det var "så relationer ska vara" osv. Men så fort jag blev mer normkritisk, och byggde upp mitt självförtroende, så fanns det ju för mig inte så mycket att vinna i att "vara" mono. Hade jag då envisat mig om att det var vem jag var så hade jag aldrig kunnat gå vidare till nåt som passar mig bättre. Jag "blev" aldrig poly förrän jag började ha flera intima relationer under samma period. Förstår du vad jag menar?
Tovetuss
Tjej, 31 år
Ohwell, så länge man är lycklig i sin relation så behöver man inte bry sig om kategorier.
Taex
Tjej, 33 år
Citat från iTranscend
Jag förstår vad du menar, jag kan läsa.
Såvitt jag vet finns det inga studier som visar att det inte är genetiskt heller, då det finns relativt få studier i hurvida det är genetiskt eller inte än så länge. Ungefär samma diskussion man hade/har om homosexualitet och diverse andra sexualiteter.
Du var mono för att du var inte normkritisk. Men så är det ju långtifrån för alla andra monos. Visst, det är mycket svårare att prova att vara poly än the other way around men det går. Du identifierar dig antagligen lika mycket som poly som en mono identifierar sig som monogam.
Mynta
Tjej, 33 år
Citat från Tovetuss
Det är min grej i det här förhållandet, och polygami fungerade för mig eftersom jag inte var kär, men nu är jag det.. Det kanske ändras sedan, vem vet. Jag håller det öppet.
Mjo, mina svartsjukeproblem varierar rejält, men ofta räcker det bara med att vara på bra humör, så är jag inte svartsjuk.
Tja, jag tror att det är någonting vissa människor har lättare för än andra. Om jag försökte vara poly i det här förhållandet skulle jag bli olycklig som fan och det skulle antagligen ta slut väldigt snabbt. Jag har aldrig någonsin kunnat vara kär i flera, min kärlek är som en besatthet av en person, och jag tror att det är sådan jag är. Däremot kan jag ju känna kärlek till familj och vänner fortfarande, men inte älska på samma sätt som jag älskar den personen. Visst, jag är ung och jag kanske inte vet hur det kommer vara för hela mitt liv. En person är kaos nog när det kommer till kärlek...
Okej. Det är ju klart att situationen förändras om man hittar någon man verkligen tycker om. I annat fall så har ju de flesta intima relationer med flera människor under samma period, dvs under singel/dejtingfasen eller vad man nu vill kalla det.
Intressant. Jag upplever detsamma med, det är mycket lättare att falla in i negativa tankespiraler när jag redan mår dåligt.
Nåt som är viktigt här som vi helt missat att göra är att definiera kärlek. Ofta lämnas kärlek som begrepp i någon luddig, mystisk dimma. Och många romantiker ser det rent utav som önskvärt att låta det vara så. För min del så ser jag kärlek som en uppskattning av goda egenskaper hos människor, och då är det ju förstås inte särskilt konstigt att jag kan känna kärlek för flera personer samtidigt. Sen så vet ju jag inte hur du ser på det. Jag har dock relationer som för mig är mer än kärlek enligt definitionen jag använder. Jag kan känna mig intellektuellt intresserad eller till och med inspirerad av en person. Med vissa känner jag en emotionell intimitet, dvs empati, vilket t.ex kan yttra sig delade känslor för varandra, känslotillstånd, intressen, eller vad som helst. Nåt annat är ju förstås sexuell attraktion, för att inte glömma en djup omtanke som liksom bottnar sig i en symbios där en annan människas lycka gör mig otroligt lycklig. Jag tror att många bakar ihop alla de där känslorna, och många fler, i begreppet kärlek vilket kan orsaka en hel del förvirring eftersom de då blir svåra att separera på, varav man inte riktigt vet vad det egentligen är man känner. Jag hoppas att du en dag slipper det där "kaoset" gällande kärlek som du pratar om!
Jag kan relatera till vad du berättar om dock. Jag är som sagt ofta besatt av enstaka personer med. Och missförstå mig inte, bara för att jag är poly så har jag inte intima relationer med massvis med olika personer på en gång. Vissa personer gillar att ha det så, men det gör inte jag som det ser ut just nu. I år så har jag t.ex bara haft regelbunden kontakt med en person, och även med henom så har vi inte pratat eller setts särskilt ofta enligt normen pga distansen mellan oss. Sen så har jag väl kanske haft kortare kontakter av varierande natur med ett flertal personer, som jag i de stunderna ofta har varit fullkomligt besatt av. Jag är allmänt introvert av mig, och har inget särskilt enormt behov av daglig kontakt med människor, vilket jag tror är en bidragande faktor till det. Så sett till hur jag lever så är det inte särskilt långt ifrån hur de flesta lever. Normalt så lever ju folk i som en seriell monogami där de går från en till en annan, men håller sig till en person i taget. Det är ju så jag lever med på många sätt, förutom att jag inte gör slut och har öppna istället för slutna relationer vilket innebär att jag från dag till dag kan ha kontakt med olika personer, men utan en viss följd. Det är sällan jag lägger personer bakom mig, älskar jag en person så är det förhoppningsvis av goda skäl, varav de känslorna kan förväntas finnas kvar länge.
Desilita
Tjej, 31 år
Jag och en kille jag träffade snackade om det. Fast detta var om att vara fler än bara vi två som ett par.
Och det kunde jag gå med på, om det var med en till skäggig kille eller en tjej som såg ut som mig.... Han gick inte med på något av det, efter det slutade vi snacka.
Mynta
Tjej, 33 år
Citat från Taex
Jag förstår vad du menar, jag kan läsa.
Såvitt jag vet finns det inga studier som visar att det inte är genetiskt heller, då det finns relativt få studier i hurvida det är genetiskt eller inte än så länge. Ungefär samma diskussion man hade/har om homosexualitet och diverse andra sexualiteter.
Du var mono för att du var inte normkritisk. Men så är det ju långtifrån för alla andra monos. Visst, det är mycket svårare att prova att vara poly än the other way around men det går. Du identifierar dig antagligen lika mycket som poly som en mono identifierar sig som monogam.
Förlåt, jag hoppas att mina ordval inte känns nedvärderande eller så. Jag försöker alltid att hålla en respektabel ton, så om den uppfattas på något annat sätt så ska jag se till att vara mer försiktig.
Rent empiriskt sett så finns det dock mycket som bekräftar att mono/poly beror av omgivning (gissningsvis kultur och religion) snarare än biologi. Detta för att människors sexuella läggning har varit relativt konsekvent rent historiskt sett, men att sättet människor har haft relationer på har varit allt annat än konsekvent. Monogami blev norm i och med utbredningen av religioner som förespråkar det, och inte minst förkastar allt annat som synd.
Absolut. Alla är i grund och botten olika. Men efter att ha diskuterat ingående med säkert dussinvis med polys och hundratals monos om detta så inser jag att människor är lika i det att de har skäl till varför de lever som de gör, och att de med liknande livsstil har liknande skäl. När jag frågar en person som identifierar sig som monogam om varför de lever som de gör så får jag alltid höra svar i stil med att det är för att de vill ha sin partner för sig själv, för att de lätt blir svartsjuka, och liknande orsaker. Det är aldrig en fråga om att de saknar förmågan för att känna kärlek eller sexuell attraktion till flera personer under samma period. Och det bekräftar alla de människor jag har träffat som identifierar sig som poly, för alla har tidigare kallat sig för monogama, och alla har tidigare haft precis samma skäl som alla andra monogama till varför de levde som de gjorde. Jag är förstås även jag en av dem. Så frågan är om det nu är så att vi ändrade på oss för att vi tillhör en grupp som faktiskt kan känna kärlek och/eller sexuell attraktion för flera personer under samma period, eller om det är så att alla kan det men att vi bara brytit oss ur ett levnadssätt som bara tillåter oss att vara med en person åt gången.
Taex
Tjej, 33 år
Citat från iTranscend
Finns mycket som bekräftar att sexualiteter är en blandning av genetiska, hormonella och sociala faktorer också. Och det är fortfarande inte helt säkert i hur mycket det är som gör vad så detsamma kan ju gälla poly/monos också. Man vet som sagt inte för informationen om det är litet.
Du baserar teorin om att monos är som de är på grund av dina erfarenheter om dem. Du anser även att dina erfarenheter räcker som en bekräftelse på att monogama vill vara/är det för att de är svartsjuka och vill ha partnern för sig själv. Men sen finns det ju folk som faktiskt helt enkelt inte känner romantiska känslor för mer än en person i taget också. Men den faktorn tar du inte med i din syn om saken alls.
LOLLIGO
Tjej, 29 år
Tycker detta verkar vara den nya EC trenden.
Skulle aldrig funka för mig då jag ständigt hade jämfört mig med min partners andra flickvänner.
Men ja, säger inte att det är fel för det.
Mynta
Tjej, 33 år
Citat från Taex
Finns mycket som bekräftar att sexualiteter är en blandning av genetiska, hormonella och sociala faktorer också. Och det är fortfarande inte helt säkert i hur mycket det är som gör vad så detsamma kan ju gälla poly/monos också. Man vet som sagt inte för informationen om det är litet.
Du baserar teorin om att monos är som de är på grund av dina erfarenheter om dem. Du anser även att dina erfarenheter räcker som en bekräftelse på att monogama vill vara/är det för att de är svartsjuka och vill ha partnern för sig själv. Men sen finns det ju folk som faktiskt helt enkelt inte känner romantiska känslor för mer än en person i taget också. Men den faktorn tar du inte med i din syn om saken alls.
Det finns inte direkt någon dispyt i ämnet bland historiker eller biologer just för att det finns massvis med information och studier i ämnet. Så det antagandet stämmer inte. Sen så kan jag inte direkt hålla med om din tolkning av min ståndpunkt. Jag grundar inte min uppfattning enbart på mina egna erfarenheter, och jag blundar inte för faktumet att vissa inte känner romantiska känslor för mer än en person i taget. Som jag skrev tidigare så har jag svårt för att se hur det på något sätt skulle stärka att monogami är genetiskt betingat, just pga att monogami historiskt sett har varit och fortfarande till viss del är (sett till hela jordens befolkning) förvånansvärt ovanligt. Jag resonerar därför som så att det måste ha någon annan förklaring.
Wikipediaartikeln om monogami är faktiskt förvånansvärt bra. Den lär ju åtminstone kunna bekräfta att det inte direkt är ett orört ämne inom vetenskapen, samt visa att det inte råder någon dispyt om huruvida monogami är kulturellt betingat.
http://en.wikipedia.org/wiki/Monogamy
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet