Långdistansförhållande - Ja eller Nej?

Trött på resorna, men är man kär så är man.

Det är inte hans kompisar du ska vara tillsammans med :) men har du pratat med honom om det? För anledningen till att det blev så mellan mig och Alex är ju att vi båda konstaterade att vi har känslor för varann, men det fungerar inte i praktiken. Vi var inte mogna för att ha ett förhållande med varandra då, jag mådde dåligt och han mådde dåligt. Ingen bra kombination. Så det var totalt ödet som avgjorde när vi skulle bli ett par. Var inte rädd för att tala om för Joe vad du är beredd att offra för hans skull. Killar behöver också få höra sånt för att känna sig säkra på saken.
Yes, jag går stylist :) Nej, jag pluggar så att jag kan gå på högskola om jag vill, men jag vill jobba lite först och se vart det leder ^^ tror jag får ut mer av att gå som assistent och lärling än att sätta mig på skolbänken igen :)

Alltså jag tror ändå att han vet hur mycket jag tycker om honom, och jag vet att han är kär i mig också liksom.
Vi mår båda lite dåligt vi också dock, dock behöver vi bara varandra mer då och de är det som är så frustrerande.
Han vet att jag skulle flytta dit fort som fan om jag kunde, ta första plan som gick, jag kan äntligen förklara för en kille hur jag känner.
Fortfarande rädd dock, träffas vi inte nästa år måste jag vänta tills juni om två år och då...åh va svårt. vet inte vad jag ska göra, men han måste komma hit.
Jo men så har jag ju det med, går dock musik. :)
Jag funderade dock på att dra iväg till USA som Au pair, snackar jag fortfarande med Joe vid de laget vilket jag tvivlar på att jag inte skulle göra lär jag inte göra de dock utan hitta något sätt att få vara med honom istället.

Håll kontakten bara :) även om ni blir osams (tro inte att jag och alex var guds bästa barn under hela tiden..jääävlar vad arg jag kunde va på honom xD), ge inte upp! Ni lär bli osams, men visa att du fortfarande bryr dig även om du kanske är skitsur...det ger intrycket av att du är seriös och att du står vid hans sida always :)

Haha brukar lacka lite när han snackar om sitt/sina ex... men de är lugnt!
Får stå ut helt enkelt, känslan av att en dag få hämta honom på flygplatsen eller om jag nu åker dit kommer vara helt oslagbar, usch va bra jag kommer må.
Men ja, glad att du och Alex har lyckats hålla ihop trots all tid som gått förbi :)

Ja!
Jag har typ bara haft distansförhållande hah, det är nog det som passar mig mest.

Jag har varit ihop med min kille i 2 år nu typ, han bor lixom i Göteborg. 11 timmar ifrån där jag bor.
Och vi kan bråka jätte mycket, men.. vi ger ändå inte upp. Han kommer alltid tillbaka till mig, hehe jag är så glad att jag har honom.

mylifeasfeliciaa: ex är ju tyvärr nånting man får på köpet xD Men det är bra, ha den känslan i tanken varje gång du blir frustrerad, arg eller ledsen på honom :)

Distansförhållanden kanske funkar för en del, men inte för alla.

För mig funkar det inte alls. Jag måste kunna se en människa i ögonen när jag pratar med den, och ännu mer kunna hålla om den jag tycker om. Ett distansförhållande skulle göra mig helt sinnessjuk.

Nej

Ja och nej, det funkar om man vill.

Nej, inte i längden.
I början kan de funka men de gör aldrig de efter ett tag.
Blir bara jobbigt
Usch aldrig igen

Jag föredrar långdistansförhållanden ((:

Jag gillar det inte.
Jag vill kunna träffa min kille när jag vill/behöver,
Det handlar inte om att jag inte klarar av att vara själv, inte alls.
Men älskar jag någon vill jag helst träffa personen oftare än någon gång/ några gånger i månaden.
Men om man tycker att personen i fråga är värd det..

Varken eller. Det är inte direkt så att jag föredrar långdistans framför att bo nära, men jag har inget emot det heller.

Vet inte vad som definierar lång distans, men jag trivs rätt bra med att inte ha min pojkvän runt hörnet, som det var förut.
Det är mer kontrollerat på något sätt när man inte spenderar exakt varje dag med sin partner.
Kruxet är att om man inte pratar varje dag så blir det lätt "dålig stämning".