Långdistansförhållande - Ja eller Nej?
Asså...jag är i ett distansförhållande just nu och min kille bor 21,3 mil härifrån. Ibland går det över en månad utan att vi träffas. Sist det hände så grät jag varje dag dom två sista veckorna, jag gråter varje gång han eller jag ska åka hem och det medför mycket ångest. Varken distans eller närhet är bra i överdos, precis som allting annat. Det ska finnas en balans, det ska vara okej att säga nej till att träffas om man behöver lite extra tid med sig själv.
Man får ju fråga sig om det är värt det och ransaka sig själv lite, hur seriös man faktiskt är, hur långt man vill gå med förhållandet osv. Jag fick frågan från en klasskamrat om inte jag ville vara otrogen nu när jag hade möjlighet till det och berättade att hon lätt hade varit det. Rätt skrämmande.
Det som är positivt är att vi får längta så mycket, så varje gång blir liksom ett magiskt ögonblick. Men det kräver att man är beredd att jobba för kärleken, för den är fan inte gratis. Jag kan tycka att jag är i större behov av att han säger att han älskar mig osv mer än om jag jämför med ett närhetsförhållande jag haft.
Så enligt mig, bara enligt mig själv, så tycker jag att det är mer arbete med förhållandet. Men det är värt det i sista ände :)
Citat från osv
Har man funnit personen som man verkligen älskar, och inte bara ett vanligt närhetsförhållande så är det nog inga problem.
Riktigt jävla kärlek har inga gränser, osv.
Att begränsa sin räckvidd till endast sin egna stad kan hindra en ifrån att träffa just den personen som gör dig lyckligare än något annat, den speciella personen som man kanske spenderar större delen av sitt liv med.
Blundar man helt enkelt för möjligheten att träffa någon på distans kan man gå miste om sitt livs kärlek, I'd say.
Citerar mig själv då jag anser mig själv ha jävligt mycket rätt, samt att jag vill uppdatera med att jag faktiskt har funnit en person som gör mig lyckligare än någonsin innan.
whoop whoop
Citat från osv
Citat från osv
Har man funnit personen som man verkligen älskar, och inte bara ett vanligt närhetsförhållande så är det nog inga problem.
Riktigt jävla kärlek har inga gränser, osv.
Att begränsa sin räckvidd till endast sin egna stad kan hindra en ifrån att träffa just den personen som gör dig lyckligare än något annat, den speciella personen som man kanske spenderar större delen av sitt liv med.
Blundar man helt enkelt för möjligheten att träffa någon på distans kan man gå miste om sitt livs kärlek, I'd say.
Citerar mig själv då jag anser mig själv ha jävligt mycket rätt, samt att jag vill uppdatera med att jag faktiskt har funnit en person som gör mig lyckligare än någonsin innan.
whoop whoop
Fan va fint! Tyvärr är det sällan att folk orkar kämpa för sin kärlek :( vilket är jättesynd!
alltså jag tror inte någon VÄLJER att de vill ha ett distansförhållande.
de handlar mer om att man hittar någon som gör en lycklig och som man är beredd att kämpa för att få vara med.
det finaste jag har just nu har jag inte ens haft möjlighet att träffa än för att han bor i Utica, NY vilket är riktigt jävla deprimerande, 4014 miles away.
skulle inte byta bort det mot något annat dock, kan helt ärligt säga att jag aldrig mått såhär bra men samtidigt så kasst som jag gör nu.
Citat från mylifeasfeliciaa
alltså jag tror inte någon VÄLJER att de vill ha ett distansförhållande.
de handlar mer om att man hittar någon som gör en lycklig och som man är beredd att kämpa för att få vara med.
det finaste jag har just nu har jag inte ens haft möjlighet att träffa än för att han bor i Utica, NY vilket är riktigt jävla deprimerande, 4014 miles away.
skulle inte byta bort det mot något annat dock, kan helt ärligt säga att jag aldrig mått såhär bra men samtidigt så kasst som jag gör nu.
Hade jag varit rik så hade jag gärna skänkt en slant så ni hade kunnat träffas :( Tycker det är jävligt starkt att hålla ihop trots fett avstånd. Och i ert fall så är det ju extremt...
Jag har pojkvän i Norge.
Han är här varannan helg.
Tycker det funkar hur bra som helst.
Har även lite tid att sakna. Vilket kan behövas.
FancyRat: Åh, det där var bara jävligt sött sagt! Men herregud, hade inte kunnat ta emot pengar från någon hur mycket jag än vill träffa honom.
Vi har pratat i 8 månader, känns som om jag vet mer om honom än om min bästa vän och henne har jag känt i 13 år vilket känns jävligt sjukt.
Jag får själv inte åka dit innan jag fyllt 18 vilket scares the shit out of me för jag blir helt enkelt rädd att förlora honom, samtidigt kan inte han få ledigt från jobbet förens nästa år i april. Har vi tur så kan han ta sig över hit då.
Det här är en kille som jag helt klart skulle kunna spendera resten av mitt liv med, distansen tär på mig mental... Jag har typ alltid varit svag som person, klarar jag det här klarar jag allt, kind of...
Funkar.
mylifeasfeliciaa: Jag hade seriöst lätt gjort det. Min kille och jag hade kontakt i 4 år innan vi till slut träffades. Bästa dagen i mitt liv! Så jag tror dig absolut när du säger att du skulle vilja spendera ditt liv med honom. Det är en jävligt skönt känsla när man har hittat rätt. Men eey, jag tar studenten om 1,5 år ungefär, och jag ska jobba i New York vafan ;D häng på! Är du intresserad av skönhet kanske jag tillochmed kan erbjuda dig jobb ;3
FancyRat: bor ni nära varandra? men vadå ni snackade genom internet/telefon i fyra år innan ni sågs? om ni vart kära i varandra under tiden vart de jävligt starkt av båda att kunna vänta så pass länge!
ja, får väl hoppas att han skulle vilja spendera sitt liv med mig också alltså!
jag tar ju dock studenten 2014, går bara i 1an. men ja, jag vill hänga på fortsomfan!
man får väl dock inte jobba där om man inte har greencard eller, eller har dom arbetsvisa med? i så fall hade de ju varit freaking amazing...
ja! Det är as bra med distans
distans is the shit!
mylifeasfeliciaa: Yes...vi ville ha varandra i fyra år..självklart har jag haft pojkvänner under tiden och han flickvänner, men (och det här säger jag fastän jag har ex här på ec), jag har alltid varit beredd att dumpa vem fan som helst om Alex hade knackat på dörren och sagt att han ville ha mig. Men man känner nu att det var väntan värt. Vi bor 21,3 mil ifrån varandra, så det är ju en bit. Men det går. Man får försöka ha tillit till varandra, vilket jag måste jobba lite med, men det är inte så lätt när ens kille är poppis bland emoflickor x)
Jag vet faktiskt inte hur allt det där med inträde till USA funkar...jag tänkte ta det när det kommer liksom :P men min stylist lärare har jobbat i los angeles så hon kommer hjälpa mig på traven ^^
FancyRat: så pass, men det är ju fint att de faktiskt funkade till slut!
det är ju sånt jag är rädd för dock. att han ska hitta en annan brud, för jag kan helt ärligt säga att om jag måste vara singel i 1-2 år bara för att få vara med honom så är jag beredd att vara det liksom.
och ja, jag vet ju att tjejer tycker att han är snygg och blablabla which sucks...
jag försöker lita på joe, verkligen, men jag känner liksom inte någon som han känner och han är ett antal år äldre än mig så hans vänner hade kanske inte hade vart så pepp på att snacka med mig men hela grejen att kunna fråga någon annan om man är lite osäker underlättar.
åh fan, då antar jag att du går stylist alltså :) du funderar inte att åka dit och studera på college först? nej men jag skulle vara så på att flytta till USA. hade jag haft chansen nu hade jag hoppat på första bästa plan liksom..
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet