Filosofi!
Min personliga tanke ang meningen med livet är detta:
Vi har inte skapats med någon mening, vi kommer aldrig hitta någon mening, vi har ingen mening. Vi själva ger livet en mening genom våra handlingar och mål i livet.
Ni pratar om människans mening med livet som om det vore nåt objektivt, eller en mening given av en skapare (ett syfte bakom skapandet). Grejen är dock att mening är något subjektivt, vad som är meningsfullt skiljer sig från individ till individ. Och jag tror att få här tror på en skapare. Det gör "meningen med livet" frågan till en ganska konstig fråga att lägga så mycket energi på, eftersom den är formulerad på ett så konstigt sätt.
Citat från sattyg
Citat från Pekfinger
Denna sida är bäst, bara sök på allt filosofiskt relaterat du vill and you have your articles:
http://plato.stanford.edu/
Sökte på Nagel + justice och fick dessa:
http://plato.stanford.edu/entries/equality/
http://plato.stanford.edu/entries/justice-bad-luck/
http://plato.stanford.edu/entries/redistribution/
BTW, när vi ändå är inne på Nagel, hans "What Is It Like to be a Bat?" är en PÄRLA:
http://cutonthebiasworkshop.files.wordpress.com/2011/05/nagel-1974-what-is-it-like-to-be-a-bat.pdf
(ej relevant för rättvisa)
Åh, tack så jättemycket!
Hejsan.
Jag läser för närvarande Existentialism Is a Humanism av käraste Sartre och tänkte bara rekommendera den lite smått.
Han går igenom existentialismen genom att bemöta kritik bl.a. hans Being and Nothingness fick av kristna och kommunister och typ, alla. Osv. Kan nämna lite grundpremisser för existentialism, för den är cool and shit.
I alla fall.
Existence precedes essence. Vad menas? Jo, att först existerar människan, som ett materiellt fenomen, typ som en space-waster i rumtiden alltså, därefter möter människan sig själv och definierar och konceptualiserar kring sig själv. Människan är dömd till subjektivitet i bemärkelsen att människan enbart kan utgå ifrån sig själv när hon tar sig an allt runtomkring och sig själv. Därmed är människan vad hon gör med sig själv, inget dessförinnan: "[M]an is nothing other than what he makes of himself." Människan kan heller ej lämna sin subjektivitet.
Som jag uppfattar det, är människan 0 innan hon börjar agera och röra sig i tiden. Det enda vi har är vår egen självförståelse, alltannatförståelse utifrån oss själva OCH agerande; "[R]eality exists only in action."
Existentialister slänger också med begrepp som "anguish", "abandonment" och "despair".
Anguish innebär helt enkelt den ångest människan känner när hon inser att hon ej enbart är en individ som väljer hur hon själv ska vara, utan även en mall för hur mänskligheten ska vara. Genom att välja hur du är som individ visar du också hur människan bör vara. Ångesten här sammankopplar med den enorma känslan av ansvar som följer denna insikt.
Abandonment bygger på antagandet att det ej finns en Gud och att människan är lämnad att helt och fullt bära på konsekvenserna av detta; meaning ingen annan än du själv står till svars för vad du själv blir. Det finns inga ursäkter, det finns inget rätt, eller fel, eller gott, ont, osv. Du är fri, "condemned to be free", därför att du ej brought about your existence, men ändå befinner du dig i denna sits, och därmed också är du fullt ansvarig för allt som händer, det är du själv som bestämmer vem eller vad du blir. Typ kristna and the like tog detta som enorm pessimism, men Sartre menar att det är då fan optimistiskt för du är herren över dig själv lix, du är författaren över THE BOOK OF YOUR LIFE. För många av oss innebär det en väldigt tråkig bok som aldrig skulle bli publicerad, men kanske är din intressant.
Despair har att göra med att begränsa sig till sådant som direkt influeras av din vilja, eller på de sannolikheter som möjliggör en viss handling. Du kan ej gå längre än såhär, vilket må skapa denna känsla av despair.
Ooooch... längre har jag ej kommit. Ville skriva av mig gällande det bara. Om någon tycker att "OMG DU HAR UPPFATTAT FEL" så come at me, för jag läser inte alltid så noga. Boken är kort och lättläst och bra introduktion till existentialismen. Läs!
Svejs.
En rolig grej!
Sartre var ju kommunistisch samtidigt som han filosoferade om existentialism. Han försökte väldigt mycket förena dessa och finna existentialismen inom Marxismen. På rak arm känns det väldigt svårt att göra detta, men kanske mer på ett teoretiskt plan än ett praktiskt plan (en är väl filosofiskadad). Får tänka lite mer på det. Vad är era tankar kring detta?
Återkommer med funderingar.
Citat från sattyg
"Filosofi är att leva i harmoni med universum".
visdom snarare
Ingen skillnad skulle jag säga.
Apropå hela marxism/existentialism-grejen så finns det ju en bok "Between existentialism and marxism" som vad jag har förstått är typ en samling av Sartres verk på ämnet, essäer, intervjuer etc.
Fan va sugen man vart på att läsa Sartre nu då, har inte läst honom sen jag var typ... 16, så ska nog ge mig an just "Existentialism Is a Humanism" typ... nu! :D
Existentialism är bra. Om materiella/ekonomiska förhållanden är allt för Marx så ser jag inte hur existentialismen passar in där. Synd, jag gillar Marx. Men gillar den humanistiska approachen i existentialismen mycket mer, där humanism being att se människan som ett subjekt snarare än ett objekt i den strukturella soppan. ARGHH, kris.
Men ska läsa Sartres försök i alla fall.
Sartre är bara en småborgerlig intellektuell som tyckte att hans liv var meningslöst och därför skrev en modern version av fenomenologin och kallade den för existentialism.
Harsh
Har stor respekt för Sartre, till största del pga att Äcklet är ett mästerverk. Tycker väll att du du gör det hela lite lättare än vad det är. Men för all del, Sartres genialitet ligger väl kanske i att han var en smältugn.
Citat från CharlesKattmat
Har stor respekt för Sartre, till största del pga att Äcklet är ett mästerverk. Tycker väll att du du gör det hela lite lättare än vad det är. Men för all del, Sartres genialitet ligger väl kanske i att han var en smältugn.
Äcklet är en god bok, det säger jag inte emot. Men för mig har Sartre bara moderniserat fenomenologin, kommit på ett nytt namn, och gjort det till någon form utav konstnärsfilosofi så att han kan känna sig som en övermänniska för att han ägnar sig åt att författa pjäser och böcker. Jag tycker att Simone De Beauvoir är en klart större filosof än Sartre.
Motsäger en kausalt lagbunden värld en meningslös tillvaro? Varför/varför inte?
Citat från Svamp_5
Beror ju på var en lägger mening.
Lägger du meningsskapande i fri vilja, autonomi, osv., på en subjektiv nivå. Så kommer en deterministisk värld te sig väldigt meningslös för dig, eftersom det finns inget sådant i en sådan värld - enbart som illusion. För i en sådan värld gör du inget, allt bara händer som en verkan.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet