Distansförhållanden
Jag bor vid Skövde och min pojkvän bor i Oslo. Hittils har det funkat men det kan också vara sjukt jävla jobbigt.
Speciellt det senaste när han fått nytt jobb och inte haft tillräckligt med pengar för att kunna åka hit.
Vi har varit tillsammans i snart 4,5 år så jag ska väl förhoppningsvis flytta till Oslo så småningom.
Har precis fått ett jobb i min kommun så ska väl försöka jobba ett tag innan.
Nej distansförhållande är skit, ska man vara ihop ska man vara ihop!
kärlek är inte begränsat till något avstånd, det sitter inombords och borde inte förknippas med ytlig närvaro.
inget att rekommendera
Mer en hälften av mina förhållanden har varit distans, och det har faktiskt funkat väldigt bra!
Det viktiga för mig var kontakten, men behövde inte snacka hela tiden men att man ändå hade koll på vad den andra gick igenom. På det sättet blev det inte lika intensivt att ses. Då kunde man spendera de dagarna man hade ihop med en massa mysiga pargrejer (varierar från person till person) Man sparade på något sätt ihop all kärlek och saknad....resultatet var konstant leende på läpparna under tiden man sågs. Sen är ju inget förhållande en tripp på rosa fluffiga moln.
Kraven på ett distansförhållande känns inte lika stort på något sätt. Det är inte krav att man måste göra allt tillsammmans eller umgås jämt. Man får sin egna tid och när man träffas vill man knappt lämna varandras sidor. Om man bor närmare känns det som ett större krav *Oj, vi kanske borde träffas typ varannan dag* och då blir det mindre tid för mig. Mindre tid för bara mina vänner eller bara min familj...Sen är det aldrig hemskt att få träffa sin älskling ofta, men hade inte överlevt utan min ensamtid.
(Sen om man skulle flytta ihop senare löser man ju detta på annat sätt)
Citat från KillCuteBitch:
Mer en hälften av mina förhållanden har varit distans, och det har faktiskt funkat väldigt bra!
Det viktiga för mig var kontakten, men behövde inte snacka hela tiden men att man ändå hade koll på vad den andra gick igenom. På det sättet blev det inte lika intensivt att ses. Då kunde man spendera de dagarna man hade ihop med en massa mysiga pargrejer (varierar från person till person) Man sparade på något sätt ihop all kärlek och saknad....resultatet var konstant leende på läpparna under tiden man sågs. Sen är ju inget förhållande en tripp på rosa fluffiga moln.
Kraven på ett distansförhållande känns inte lika stort på något sätt. Det är inte krav att man måste göra allt tillsammmans eller umgås jämt. Man får sin egna tid och när man träffas vill man knappt lämna varandras sidor. Om man bor närmare känns det som ett större krav *Oj, vi kanske borde träffas typ varannan dag* och då blir det mindre tid för mig. Mindre tid för bara mina vänner eller bara min familj...Sen är det aldrig hemskt att få träffa sin älskling ofta, men hade inte överlevt utan min ensamtid.
(Sen om man skulle flytta ihop senare löser man ju detta på annat sätt)
Vill bara säga att man kan hänga med vännerna och sin partner samtidigt. Man behöver inte alltid hålla på kela och leka kärleksfulla hela tiden när man är med varandra. Jag och mitt ex träffades ensamma under helgen, kanske gick på någon fest ihop och därefter hem till någon av oss och sov, ibland stannade vi över hos personen som hade festen men då var det oftast någon vi litade på. Ibland efter att hon slutat skolan kunde jag komma och möta henne och då var vi oftast kvar också med hennes vänner vilket jag tyckte var kul för vid just det tillfället är inte ens partner bara ens partner utan en vän också, och det är härligt att variera och vara så öppna tillsammans. Sen fanns det dagar då hon gick ut med sina vänner, kanske hade filmkväll, middag eller vad dom nu hade planerat, och jag hade kanske någon kväll med grabbarna. Det gäller att respektera varandras liv, båda bör vara mogna och förstå att isolering till slut leder till att man tröttnar. Man bör inte hålla fast varandra, men inte heller hålla saker hemligt.
Vi kände inga krav eller skyldigheter att vi måste ses eller vara på ett visst sätt. Vi var oss själva, och man lär känna varandra så bra till slut när man är med varandra ofta. Ens pojkvän eller flickvän utvecklas till ens bästa vän, man börjar se personen som en familjemedlem, ens andra halva och det är det som jag älskar med förhållanden och jag känner att distansförhållanden aldrig skulle ge mig det. Hehe.
Det där med att man sparar ihop kärlek och saknad förstår jag mig på. Men som jag precis skrev, med andra ord, intensiv kärlek utvecklas långsamt men säkert till något som till slut blir oerhört svårt att bryta. Den där kärleken som man känner i början med fjärillar i magen, att man går på moln och att man tänker på personen hela tiden försvinner lite med tiden, men det omvandlas till en annan slags känsla som "du är mitt kött och blod" känsla. Till slut spelar till och med sex mindre roll, så länge man får ägna sina dagar med sin kära, se sin partner le, känna hennes andetag, höra hennes hjärta slå, bara ligga bredvid henne och känna hennes värme, känna att hon lever och det fyller en med lycka.
Man måste orka med mycket för ett distansförhållande, mitt senaste som även var mitt längsta var distans och det funkade bra.
Men något jag helst avstår från. Är en person som saknar för lätt någon annan så det bryter ned mig helt.
Hade distansförhållande med en tjej i Södertälje medan jag bodde i Örebro. Fungerade sådär, men mestadels av anledningar som hade väldigt lite med avståndet att göra. Så jag skulle kunna ha något liknande igen, även om det är ett klart minus. Jag föredrar att vara mycket för mig själv, men akuta behov av närhet kan komma när som helst och då kan avståndet suga en hel del.
Jag som person klarar inte av det speciellt bra, däremot finns det ju många som gör det. Smaksak!
Kan man träffas fredag-söndag spelar det ingen roll var hon bor. Kräver mycket organisering.
Då slipper man lida om han luktar äckligt eller om han snarkar ;D dessutom kan man mensa ned lakan ifred utan att känna skam. Bra bra. Någon på andra sidan Jorden som vill älska mig via telefon? Jag sommar mitt i samtal ibland, mkt gulligt.
Det funkar med en mogen människa som kan kontrollera sina känslor och inte ständigt söker bekräftelse.
De roliga är ju att man automatiskt tror man kan allt om personen eftersom all tid i princip läggs på snack o inte saker man gör.
va "tsms" med en kille i 2 år i snacka med saken i 3 år varje dag. 110 mil ifrån varandra. Träffades 2 ggr. Nu sitter han inne 7 år för våldtäkt o skit.
Citat från AlizzTheUnicorn:
De roliga är ju att man automatiskt tror man kan allt om personen eftersom all tid i princip läggs på snack o inte saker man gör.
va "tsms" med en kille i 2 år i snacka med saken i 3 år varje dag. 110 mil ifrån varandra. Träffades 2 ggr. Nu sitter han inne 7 år för våldtäkt o skit.
Det är lätt att personens sanna intentioner och värderingar döljs i ord. Gör man saker tillsammans visar det hur personen är. I ett förhållande vill man göra saker med varann, inte prata och utbyta kärleksfulla ord varannan timme för att man e kär och har uppnått eufori. Var med om att en sa "jag älskar dig" flera gånger per dag, tröttnade till slut och tog inte åt mig av orden. Hen visade inte heller kärlek, hen visade endast i form av ord som egentligen var lögner.
Ord är egentligen bara en illusion tills personen agerar och visar sig själv på riktigt.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet