Distansförhållanden

Var i ett långdistansförhållande förut och det suger, totalt meningslöst/slöseri med tid och dessutom kan man inte vara säker på att den andra håller sig trogen ens.Skulle inte räkna det som ett riktigt förhållande heller egentligen, tillexempel då jag var i ett sånt förhållande såg dom flesta på mig som singel.

Inga problem så länge man kan ses ofta, tycker jag.

Är i ett, suger ibland.

Jag har ett distansförhållande med min ängel LoliPopXx
vi har inte varit tillsammans mer än 2 veckor idag..
Vi har ett distansförhållande på 18,8 mil.. vi försöker att träffas så ofta det bara går.. om allt blir som planerat kommer vi kunna ses nästan minst 1 gång varanan månad! visst.. de e inte jätte ofta men bättre än att aldrig ses! Mamma har varit anti-distansförhållanden förr.. men när hon träffade lisa blev det mer.. Go for it!.. haha det märktes att mamma gillade henne :D

han är värd 83 mil, inget snack om saken

Hade ett på 32 mil i nästan två år. Det var himmelriket när vi var med varandra men så fort vi kom ifrån varandra var det bara bråk och dryghet hela tiden. Tror det hela berodde på miss-communication och att man inte kunda prata in person men idk. Synd att det behövde ta slut som det gjorde dock.

bara hayden dunham skulle kunna få mig att gå in i ett distansförhållande

har haft
never again

har självdistans

Nej usch, hade aldrig pallat.

Farsan blev tillsammans med en brud i sthlm för drygt 4 år sedan, de är fortfarande ett par, träffas nästan varje helg. Jag tror att det är ca 45 mil mellan dom.

Citat från unicrn:

Mitt nästa förhållande vill jag ska börja i ett distansförhållande då jag har så lätt att tappa självkontrollen och göra kärleken till något slags beroende, vilket jag är lite rädd för. Vill inte gärna hamna i en beroendesits där mitt välmående grundar sig i vad någon annan person gör/säger. Dessutom kan jag tänka att det måste ju vara rätt mysig att sakna någon, och hur alldeles underbar tiden man spenderar med varandra blir. Och att man måste lita på varandra så sjukt mycket för att klara av ett distansförhållande känns ju bara som om man uppskattas och uppskattar varandra mer?

Jag tror det är rätt individuellt om man orkar ha ett distansförhållande eller inte. Mitt första förhållande var på distans (jag bor i gbg, han bodde i malmö) och för oss funkade det rätt bra, vi var tillsammans i två år. Men jag kommer nog inte sträva efter ett distansförhållande igen nu när jag vet hur det är att bo närmare den man tycker om!

Jag har nyligen inlett ett förhållande som är på distans. Det är nästan 30 mil mellan oss. Vi har pratat om avståndet och att det är jobbigt eftersom vi inte kan ta nästa steg i relationen riktigt. Vi har bara dejtat i två månader så kan tycka att det har en ganska normal takt ändå men visst saknar man den fysiska kontakten.
Trodde aldrig jag skulle kunna ha ett distansförhållande eftersom jag är väldigt beroende av närhet och bekräftelse, på ett sätt som kan bli ganska självdestruktivt. Men detta har än så länge fungerat asbra för trots om jag vill vara med en människa jämt så behöver jag få tid för mig själv. Vi har pratat i telefonen varje kväll/natt i två månader nu och han tror att vi inte ska prata något i helgen eftersom han ska bort. Och ja, det är väl sant, vi kommer inte prata i telefonen men jag ska nämligen åka iväg och överraska honom istället. :)

Min kille bor i danmark, vi har vart tsm i ca 6-7 månader (men vi ska inte börja räkna exakta dagar förrens vi träffats).
Alltså som jag sa precis så har vi inte träffats än, och har istället spenderat nästan ett år av flera timmars skypeande nästan varje dag.

Om en månad åker jag dit.


Saken är den att man lär sig att ta tag och märka de små sakerna. Visst, man kan inte lägga sig på en soffa tillsammans och titta på film, kyssas, kramas... men man lär känna personen bättre än något annat.
Fan, han känner mig bättre än mina vänner som jag haft i mer än 4 år.
Saken är bara den att man får ha mycket tålamod, väääldigt mycket tålamod.
Men det är helt klart värt väntan.