Den nya officiella dikttråden.

Mer dikt låt

Tystnaden är så ensam
Den genomsyrar allt
Som kylan mellan våra springor
Som den beständig lukten av salt

Var det någonting jag gjorde
Eller någonting som jag sa
Eller var det kanske känslan
Den jag aldrig hållit kvar

Orden dem är delade
Äcklet lika så
Vrider mig från spegelbilden
Ser mig ändå i ögonvrån
Kanske fastna i en tanke
Hjärtat bultar hårt
Blickar ner på mina fötter
vart ska de gå

Var det något som hände
Något som luckrade upp
Som gammal färg den spricker
Vår självbild den sprack upp

Tystnaden är så ensam
Känslan lika så
Det kryper sig i skinnet
Tårar blöder som sår

roses are red
violets are blue
im emotionally unstable
please love me

Tyngden av hennes huvud mot mitt bröst
Andetagen ljuder som en sommarbris i mitt rum
Lätt som snöfall
Hon har slutat blinka till mitt hjärtas slag
och kittlandet i hårbotten från luften i mina lungor

Jag andas utan filter,
Silat solsken faller
som snö genom träden
och jag fångar det på tungan
som snö.

Becksvarta basgångar
och ett dimmigt dansgolv,
jag erövrar staden
med en våldsam suktande blick
och händerna mjukt fallande
mot marken.

Nej, hela jag störtar.
Jag trasas och bryts,
ben för ben,
synd för synd,
plötsligt ser jag hela mig
utspridd i darrande atomer.


Dekadensen är ett faktum.

Skrev denna förra månaden

Glädjesteriliserad och ångestfylld
I väntan på något gott
Äro betydelsen ej förgylld
Förtryckande deprivation
Inom mörkrets konsumtion
Ett ständigt elände
En evig observation

De djupaste dalar och de högsta toppar
Äro inget du någonsin kommer förstå

Men just nu är dalen brant
Och lutandes över min sängkant
Frågar jag mig själv varje morgon
Är det värt att gå upp?

En dikt jag skrev själv:

Om löven leker i den mörkaste hösten, leker du med mig då?
Om vinden viner i den råaste vintern, viner du med mig då?
Om regnet silar ner i den ljumaste våren, silar du med mig då?
Om solen går under i den hetaste sommaren, dör du med mig då?

En till:

Jag flyger med ditt namn, jag väntar i sorgens himmel på hjärtat som tog ditt liv.


En dikt av shel Silverstein (som jag har översatt)

Det finns en plats där trottoaren slutar, och innan gatan börjar
där växer gräset det mjuka veka, och där bränner solen, den purpurröda heta
och där vilar månfågeln efter sin långa resa, i den svala pepparmintsvinden

Är det ett ljus jag ser?
Det som skingrar skuggorna som ler.

Allt jag vill är att ta mig dit.
Men fjättrad kommer jag inte en bit.

Fjättrad till min osäkerhet.
Jag förbannar mig för min feghet.

Ack, jag fösöker allt vad jag kan.
Men kommer jag att hinna fram?

Jag ligger i sängen och är jätte arg
för jag inte orkar hämta mat
Mina bollar är för feta, dom ska jag steka
Ackackack untzuntzuntz

rusrim, inte menat att betyda något även om de säkert gör det så vet jag inte vad.

feelt so good, but things took a turn at the slip of my tounge.
This shell that i carry around, shards of something that died young.
escaping reality at the capacity of broken lounges.
not listening to the words of this old song.
not caring whom I spread sickness amongst.
not knowing where all this hate belongs.
hate how everything right, eventually goes wrong.

crossing shallow waters, i knew we'd sink all along
crossing empty fields, enjoying the view, but i'm not staying long.

Bracing myself for the battle to come.
not giving a shit, wether i'm lost or coming home.
not chasing a crown or a throne, just a place to rest my broken bones.
can't tell if this is real, maybe i'm just compelled by your tones
can't tell if this is how i feel, wan't to get close, but end up alone.
searching for someone, but you're already gone...

inget finns längre, jag är död, olevande.
Inget finns någonsin, allt är dött, olevande.
Så varför andas jag?

Känns så himla dark xXx_angel att posta i den här tråden men aja )^:

Vånda

Varje bro är en invit till att bränna
Ett bål, en fest att befästa känslan
Neoplasm som sprider sig i hjärnan
Nya blödningar, fläckar min paradigm
Ogarderad inför värden
Svultsen tar över handen formar svarta moln
Halsen harklar sig snart kommer dundret
Regndroppar längst kinden
Åskan slår ner i bålen - blodkärlen brinner
Varje kväll kvävs i rök och slutar i aska
Återföddelse en gåva likt förbannelse

Huvudet imploderar och jag fastnar i gränslandet,
där är det bara idioter och piller,
Ledaren är ingen annan än Heinrich Himmler.
Blodet pulserar och tränger igenom skinnet,
Jag tror jag håller på att förlora sinnet.

Varför ska jag leva för någon annans vinst,
när jag lika gärna kunde vara död till pingst.
Hatet föds ur gapet, som en borg byggd av sorg.

Kommer för evigt vara en slav i rösternas gränsland.

De säger att tiden läker alla sår.

Men åren bara går.

Och såren, dem består.

fyra tår åtta fingrar, något saknas, förskingrat