Den nya officiella dikttråden.

Gråt, gråt mitt barn
Det har du förtjänat
Efter alla dessa motgångar
Och sorg,
Har jag äntligen sett dig
Din önskning ska tillslut
Efter tårar och blod
Uppfyllas
Jag erbjuder dig nu min hand
Vågar du?

blodet rinner
tårar droppar
låt mig dö snälla :'(

konstruerat, komplicerat

jag glömmer aldrig
nätterna på de dansanta barerna
då jag sökte efter ringar på ditt ringfinger
och övertygade dig om att
"hey my name is whatever you call me"
glömmer aldrig
hur ditt hår skiftade färg i ljusets takt
din mörka, sexuellt presterande stämma
då du förklarade att vi lika väl kunde ta tåget hem till dig och lyssna på lou reed,
lämna denna stad kallad fertiliteten och dö i varandras armar
jag glömmer aldrig
månen
den där natten
och hur du förklarade att du alltid tyckt om mig även fast jag just träffat dig,
och hur du heller aldrig skulle glömma mig

Uttittad, klassificerad i en egen kategori och snart helt tom inuti.
en självinsikt som raseras och ett självförtroende som raderas.
en mall som säger hur du ska vara å agera,
för att bli accepterad, hela ditt liv du måste planera.

Att aldrig vara tillräckligt bra, att aldrig till hundra kunna vara jag.
att stå och bli kritiserad var dag att alltid höra ett NEJ men aldrig ett JA.
det är så det känns att vara jag.

Tjejig potential, vad fan är det?
måste man vara en fjolla för att kunna få vara med?!
Attityd är inget som en kvinna ska ha, känn dig obekväm,
gå klädd som en slyna det är så de ska va.

Som kvinna ska du bara ta emot och sedan gråta en skvätt.
Är du man ska du agera och ge en lavett.

VART FAN I DET HELA SER NI NÅGOT RÄTT !?

Med attityd som kvinna blir man klassificerad som respektlös,
som en oförskämd unge som bland folk inte borde släppas lös.

hon är bara en liten tös, hon är bara en liten tös.

Synd att det är så många som driver med hela tråden för man tappar liksom lusten att dela med sig av grejer man skrivit :-)

När kvällen nalkas, och dagen går mot sitt slut,
när horisonten lyser upp av stjärnornas ljus.

fåglarna sjunger en sista melodi,
om uppoffring, kärlek, hopp och magi.

En flicka, gjord på en skönhet så ofattbar,
i sin hand i kväll, håller det dyrbaraste som jag har.

en lycka, ack så kort, men vacker som den dyrbaraste skatt,
var bara en illusion en önskan, när sanningen hann i fatt.

i mänsklig skepnad skönheten själv besöka dig ska,
tanken slår mig..i morgon finns kanske inte längre något
.. du och jag.

självklart vill jag inget annat än att vi ska försöka vi två,
men din lycka är viktigare för mig än min,
..så i natt låter jag dig gå.

"Lonely manatee"

Sometimes, you see
I wish to be
A fat-ass, big'ol manatee

Away from inhumanity
Ignoring worlds depravity
It would be perfect if only
I wouldn't get so lonely

Call it borderline insanity but sirens they don't work for me
And mermaids can all go suck
Sea-santas salty cock

Of all the creatures in the sea
Nessie is the one for me

Unfortunately we can't agree
Because i took some LSD
And with all my silly vanity
I brought upon myself the agony
Of feeling like an amputee
Because she won't drink tea with me...

The lonely manatee.



Jag skrev dikten under en tråkig tenta, den gick ihop med julklappen...mer vill jag inte gå in på.

jag skrattade & Log och tänkte på dig.

av tårar fylldes ögonen på mig.

jag sparkade å slog och ångrade allt så.

Och tvingade mig glömma allt å bara gå.

tårar kom forsandes ner för min kind.

hur kunde jag vara så dum?

hur kunde jag vara så blind?

mitt hjärta nu så trasigt exploderade för dig

det ändrade ingenting

.. du hade glömt mig.

felicia

det är på natten, i mörkret
som minnena gör sig påminda

minnen av regn och svek
hur vinet smakade av glömska
och kyssarna tröst


och jag betraktade dig
hur du pressade dig mot
det kalla fönstret
drog fingertopparna
längs reflektionen

och det var den skadade fasaden
ärbildningarna på din hud
de trötta ögonen

allt det där som talade
om så mycket

som fick mig att återvända
till dig,

gång på gång


du pratade ofta
om hjälpen du aldrig fick
om den där våldtäkten, som
ältade sönder din hjärna


ett mörker
jag inte kan förstå mig på,
jag vet



men kanske
lever vi för att dö

kanske är minnen bara historier
vi berättar för oss själva

ingenting annat


felicia


det bodde ett mörker i ditt borderlinehjärta
och du koagulerade dina drömmar
såg solen som ett fyrverkeri
brinna ut över himlavalvet

och det var i sättet du
förväxlade allt det fula här
med någonting vackert


som du tog dig igenom
de långa dagarna
de ensamma nätterna

på st.lars sjukhus

när jag besökte dig
grät du ibland, sa att du
inte förtjänade värmen
jag svepte dig i
när jag strök mina fingrar
genom ditt hår
försökte jag vagga dina sinnen
med löftet om ett en framtid
utan ett förflutet


men du förstod
att man inte kan
undgå sig själv

utan att ge upp
allt annat






jag undrar var du är nu
vad som hände
om du har fått den där hjälpen
du pratade om ibland

jag vet att min hjälp kommer
en dag,

det är sant







felicia,

det är alltid på natten, i mörkret
som minnena gör sig påminda

minnen av regn och svek
hur vi drack varandra som vin
och berusade nätter
som rände under

våra fötter

vi gjorde vårt bästa
för att slippa oss själva
frilöste tankarna
exponerade vansinnet

ett steg
och ett till

närmare

vår biljett härifrån




friheten, felicia
den gör ont, det vet du


det gjorde den alltid

Tar väl och viker ut mig.

En världsbild av glas


Med skakiga ben går jag hemåt i blåst.
Tårar står på kant i ögonvrån.
Hjärtat svider hårt.

En blick, en enda blick.
Iskalla ögon som en avgrund.
Förakt och odlat hat.

Viljan sviktar likt gräset för vinden.
Du är en orkan.

Sedan barnsben har hon varit en sökare
Omringad av alla men fylld av ensamhetens känslor
En lust så hungrig efter något som aldrig mättar
En längtan efter något mer
Något större
Något bekymmersfritt
Men ingenting sker, ingenting kommer till henne
Istället offrar hon sig själv i vad vi kallar tillfällig lycka
Den sortens tillfälligheter som förvärrar allt
Gör det som var halvbra till en katastrof
Men som i alla fall fyller henne för en stund
Får henne att känna sig älskad
Får henne att glömma sina hjärnspöken
Men som sedan gör henne till en levande tortyr
I dimman av onykterhet och bekräftelse
För en stund får hon känna sig så som hon alltid vill känna
Men lyckan är kort
Hon faller sedan ihop, i en avgrund någonstans
Och ingen bryr sig

Hon är ensam
I längtan efter något bättre


Av mig då.

En dag i sänder.
Ett ljus vi tänder.

För det som var.
För det som är.
För det som komma skall.

Ett ljus vi tänder.
En dag i sänder.

Mot hoppet vi vänder.
För att skydda oss mot tidens tänder.

Tiden oss biter.
Den söndrar och sliter.

Världen den svider.
Vi kämpar och sliter.
Tills tiden en dag griper.

heroin, min fru

jag har gått runt och tänkt
"kanske är heroin en sista utväg"
för du är inte min
du är någon annans och jag är alldeles för stel
jag har gått runt och tänkt
på hur livet går ut på inse att rätt och fel inte existerar
men
mina fingrar brinner
du är för het
tänker på tal i tungor
och hur jag önskar höra dig viska
"let's slip into something more comfortable"

Bruna ögon möter blåa
och tystnaden
skär
genom rummet

Och själarna av bortfrusna isar
krossas
till små glasbitar
Och akta, säger han
när jag sträcker mig
mot världen på andra sidan
Akta
skär dig inte

Förnuft och känsla
krockar och blandas till en storm
av katastrofer
och mina blåa ögon ber dig
att se mig

För jag
är den drömmare
du aldrig blev

Jag sjunger ut röken jag inhalerat,
och blickar ut över de vita farkosterna,
mjuka och skira i kanterna,
far de fram,
döljer den blåa världen.
Vargarna piskar mina öron,
fyller mig med ljudet från kriget,
mellan tid och metall.
Plikten fyller mig,
med endast tio minuter kvar,
står jag tyst och tittar ut över skeppen
med drömmen om att jag en dag,
kan få bli en del av,
de odödliga tankarna,
högt upp i skyn.
Jag ber dig,
min kärlek,
ge mig vingar.