Den nya officiella dikttråden.

Citat från GUBBEN

(Känslor jag behövde få ur mig efter en märklig natt, sommaren 2007.)


Snövit av rubiner

Under besittning som en hjälplös lanterna i din sjö av alkohol
med riktning som ett alpvatten på sätet jag bad någon offra
på tåget Nollett Nollsju till Trettiofem från Danmark och hem
gav du sovande leenden med läppar som blänkte och
jag tänkte bekant att du bara byggde surrealismer igen

På ett knä satt jag där rakt emot dig intill trasiga ben
under ditt sken som ville färga den själlösa tågkupén
Ett par odjur slogs om ingenting som bestar bakom
och jag beslutade resolut på en sekund att värna dig
som en mänsklig kaross om de närmade oss

Sen utan larm kräktes du ljudlöst och stilla på din barm
och kräktes igen samma röda kaskader av mixade viner
i kroppens grader tills att plastpåsen värmdes försiktigt
Som att du ätit rubiner och smält dem på riktigt eller
om tanken skenar att du bara bestod av ädelstenar

Och så mycket kan förklaras om mig och mina trasiga sidor
i en svårläst bibel om fobier för sinnet, entropier och människor till
tomhet i skinnet, trängsel av rymden inuti, emotionell vakans
OM ATT ALLTID VILJA VARA NÅGON ANNANSTANS...
Så kom den till mig, raden You're not lonely in seconds of doubt

Jag insåg där och då, på tåget Nollett Nollsju till Trettiofem
från Danmark och hem att du hade blivit Jerusalem, ditt vita du och
jag höll dina rubiner som en baby och förstod att här och nu
var du den enda tillvaron jag ville vistas i, andas i din hjärtkirurgi
Homogen som snö nicka du i lut till frågan om rubinerna var slut

Trettiofem anlände sen och jag kysste mitt Jerusalem på kinden
Jag tog dig ut på perrongen till den milda Malmövinden och en taxi
körde oss mot varma sängar, jag betalade med danska pengar och
hjälpte dig innanför dörren och sade något välment om vatten
Och du måste förstå att jag hade burit dig hem genom hela natten,
bara det krävdes

Jag hade burit dig hem genom hela natten,
bara det krävdes

Jag hade burit dig hem

Jag blöder
Blöder en konungs blod
Jag kan inte sluta
Jag kommer blöda
Tills allt mitt blod
Är slut
Jag vill inte sluta
Mitt blod är så
Vackert
Jag känner att
Mina krafter rinner ut
I samma takt som mitt blod
Jag kommer dö
Och jag ser
Fram emot det
Då slipper jag lida mer

//Stefan Rosquist, september 2006

Brev ifrån psykopaten/ psykhemmet del 2

"du är frisk nu"
Dörren bakom mig stängdes.
Jag tog några steg framåt och kände hur jag trängdes.
Mitt hjärta det förvrängdes.

Tillbaks till verkligheten.
Det var nu förra hösten.
Då jag fick den stora trösten.
En krossad dröm om att vara fri.
Samtidigt som mitt hjärta föll ner i en dy.

Jag lever ännu kvar.
Hjärtat slår bara meningslösa tomma slag.
Det finns inget av det som en gång var.
Jag är blott ett skal.

Mina älskare byter ständigt ansikten.
Nya okända platser blir mina nya "hem".
Jag önskar jag var bekväm.
"Tyvärr min kära jag kan inte kalla det för hem"
För det växer inga rötter på mina fötter.

Jag flydde ifrån mig själv omvandlades till ett monster, för att slippa sorgen i att vara mänsklig.
Jag har spolat ut minnena av dig med heroin.
Samtidigt som jag har haft ett demoniskt flin.
Jag klipper av mina narcissistiska ängla vingar som är byggda av lögner och kärlek men klipps av svek.
Fosterhems placerade pojken inom mig hugger ihjäl sig själv med husnycklarna.
Nu vissnar växten som är mitt hjärta, blir grå och fylld av sorg.
Jag faller ner i ett hav av hat. Samtidigt som den ensamma tystnaden slår som en trumma i mitt huvud
De säger jag är frisk, men att bo i min hjärna har blivit något av ett psykhem

How heavy fell the rain that day
From burdened clouds of mournful grey.
The torrent forced them stay their height -
Composure swayed by onerous might.

My skin wrung wet with icy chill
As mud embraced that sodden hill;
But mind of mine had elsewhere gone -
'Twas clouds abandoned I was on.

The driving drops advanced their gears
To camouflage my sneaking tears -
Whence now did swell such floods of pain
To see me melt into this rain…

On equal bearing now were we:
This rain, myself, in harmony.

-Mark R Slaughter

Martyr av Aska

Du offrade mig
På ditt altare
av idioti
Du offrade mig
oskyldigt dömd
för ett bgrott jag inte begåt
Och ändå
offrade du mig
På ditt altare av idioti
Jag belv sviken
av den jag litade på
gick bakom ryggen
högg mitt hjärta
tills allt var borta
Men en sak
som du inte räknade med
när du offrade mig
på ditt altare av idoti
var att det var
det jag ville
jag må vara död
men när du i döden
mig sende
en Martyr jag blev
En Martyr av Aska
offrad på ditt altare av idiot.
//Stefan Rosquist

Tankar

Tankar

Tankar
Som snurrar
I mitt huvud
Snurrar i svindlande fart
Mot svindlande höjder
Kan inte få ut dem
Kan inte bli av med dem
Dem finns där för alltid

Kan inte sova
Snurrande tankar
Kan inte slappna av
Snurrar för fort

Kan ingen rädda mig
Stoppa snurrandet
Få ut tankarna
Få mig att somna
Drömma
Långt långt bort
Långt bort från allt
Allt ont
Alla tankar

"mina tankar är vapen som slåss"
Som Thåström sjöng
Men mina tankar
Slåss vara mot mig
Skadar mig
Gör mig illa

Vill bara somna
Lägga alla tankar
Åt sidan
Bara för en natt
Och bara drömma
Om dig

// Stefan Rosquist 14 maj 2012

Bortom allt finns det lycka
Bortom allt finns det förflutna
Det förflutna jag vill åt
Framtiden kan vänta ett tag
Så jag kan få leva i det förflutna ett tag till
Vänta förflutna jag vill leva dig igen
Gå förbi framtid jag behöver inte dig
när jag har det förflutna vid min sida

kuk kuk kuk,
jag luktar fitta från helvetet
sneat på livet,
men fortsätter trycka koks
snälla ge mig mer,
åh fy fan i helvete vad jag ber
om en stor kuk,
som till slut gör mig hel

thall joel,
kaffet från holm
god i hate jh,
skorpan i bröderna lejonhjärta
och du är?
Fin.

I wished that you were here.
I wished that everything was simple.
There's this fence between us.
I stretch my arms, and you reach for mine.
I call your name, but I don't hear you calling mine.
There's really only one thing that's keeping us apart.
I love you.
But you're only in my head.
You're not real, you don't exist at all.

Jag ser en droppe på din kind
Jag vill torka bort den med mitt finger
Jag ser en droppe till
Men nu bryr jag mig inte längre

Är du en av de som gråter sig till sömns varje natt?
Är du en av de som varje dag kommer på nya sätt att dölja ringarna under ögonen?
Är du en av de som låtsas vara glad för att slippa frågor?
Är du en av de som anses vara stark, fast än du bara aldrig visat dem ditt rätta jag?
Är du en av de som varje dag funderar ut olika sätt att försvinna på?
Är du en av de som önskar att du vågade hoppa?
Är du precis som jag?

Fem månader gammal, ungefär.

I never asked for much.
I only wanted friends, someone to talk to.
Someone to laugh with.
Someone to cry with.

Yet, I received something else.
They hit me, called me names.
Froze me out and ignored me.
Left me broken and empty.

I tried to get away from it.
So I abandoned all I knew.
I fled to somewhere else
Filled with hope for something better.

The joy I felt in this new place, unimaginable.
I were accepted, I were shown warmth.
I found those friends I’d wanted.
I was no longer broken, I had mended.

But, this time would come to an end.
I was betrayed by those I’d called friends.
Completely shattering me.
Breaking me beyond repair

But in my darkness was a light.
Far in the distance, but always with me.
It gave me the strength to go on.
Supporting me from the distance.

I eventually pieced myself together.
But I could never mend my cracked heart.
So I built a wall to protect myself.
If I care about nobody, who could hurt me?

I know that was a stupid thing to do.
But now I’ve come this far.
I’ve found peace with it.
I can stand on top of my castle, together with my light.

I don’t regret my choice.
Only that I had to make it.
Nobody should have to do that.
But now my heart is sealed.

If you look at me now, you will only see coldness.
You won’t notice me caring.
Because that’s what my walls looks like.
The defenses of my castle.

But if you were to lay siege to me.
If you have the patience.
If you can show love and compassion.
You may eventually breech my walls.

If you can make your way to my inner sanctum.
To see me for who I am.
Then you’ll be one of few to see.
That I’m so much more than meets the eye.


Min storebroder skrev den.
I cracked up at the end.

Jag kysste dig
Minnen kom tillbaka
Du vill ha mig tillbaka
Men det kan du aldrig få
Du gjorde illa mig
Mig och mina nära

Ändå vill jag vara hos dig
Ligga i din famn
Med din muskulösa kropp emot min
Ligga där och lyssna på midnattstimmar

Våran tid är förbi
Vårt kapitel är redan läst
Man kan inte läsa det igen
Råka spilla svart färg på det

Vi får gå vidare
Släppa taget
Gå över tröskeln
För vi kan aldrig få varandra något mer.

Okej, så jag har faktiskt någonting att lägga upp, jag kanske tar bort den, men jag vet inte.
Några veckor gammal, ungefär.

jag kommer ihåg att min gammelmormor
hade samma färg på sina blodådror som himmeln
den dagen.
jag kommer ihåg att hon berättade för mig
''det finns inga ateister i rävhål''
och klumpen i min strupe växte snabbare
än cancercellerna som ackumulerar
i henner bröst.

havet är en hora och
månen är hennes hallick och
vi är alla hennes kunder, som
använder och förorenar henne.
Jag är en hora och mitt förflutna är
min hallick och pojkarna med de största ögonen
och snabbaste fingrarna förorenar mig
till strandlinjen.

''Du ser så utbränd ut''
''Min tunga känns som kartong''
''Du borde vila''
''Jag måste vänta på min langare''
''Men jag väntar inte på dig''
och någonstans djupt inuti mig
resonerade jag så att
du menade något väldigt annorlunda än
att bara lämna min säng kall.
Men kanske så är allt detsamma i slutändan.