Den nya officiella dikttråden.

Känslor av oro som ej går att förklara
Känslor som ej är så uppenbara

Hjärtat dunkar, hjärnan värker
Och spriten gör inget annat än förstärker

Ångesten slår ner mig, jag faller pladdask
Benen slutar funka, jag har blivit en mask

Ständig panik som jag inte förstår
Attacken går över men oron består

Ge mig tillbaka den där känslan
Den där känslan du stal från mig
Jag kan fortfarande bättre mig
En gnutta eufori är allt jag behöver
Det går inte en dag utan att jag tänker på dig
Och den tiden vi hade tillsammans
Minnen som försökte dränkas i alkohol
Vägrar försvinna från mina tankar

Det gör så jävla ont varje gång
Varje gång jag blickar tillbaka
Jag försöker låta bli
Men det slutar alltid på samma sätt
När jag sluter mina ögon
I hopp om att jag ska somna
Det enda mörkret har att bjuda på är minnet
Där vi kysste varandra för första gången

Varje gång jag läser det brev du lämnade
Känns det som knivar i mitt hjärta
Jag skulle göra att få hålla dig i min kalla famn
En sista gång, en sista natt
När solen sakta försvinner
Då smyger känslorna sig på igen
Jag vet att det blir en natt av ensamhet igen
Och jag skulle göra vad som helst för att förhindra det

Men du vägrar lyssna på mina ord
Dina tårar är ett bevis på misstagen jag har gjort
Vi som älskade varandra så mycket
Allting gick i bitar
Ännu ett hål i mitt hjärta
För alla lögner jag drog
Alla gånger jag svek
Snälla, förlåt mig

You are the one closest to my heart,
I don't know where to start.
I would never lie,
I'll love you 'til the day I die.

The battle I fight,
Darkens the light.
'N when I'm about to decay,
Your soul illuminates my day.

And when you hold me close,
My love for you grows.
Like a flower breaking through concrete,
I would give you my all in a single heartbeat.

trikkur: Shit vad bra du skriver!

Slänger in ett par gamla to stay topic.
1.
Äntligen
något som får mig att känna.
Yrvakna hjärtslag,
jag tar det första andetaget.
Vomerar i min grav
och hela universum verkar
för att knäcka mig.

Med darriga händer,
formar jag mina blodkärl igen,
knyter upp mina tarmar
och torkar isen ur pannan.

Det är dags för kärlekshämnd.

2.
De små ögonblick vi haft
har jag sparat längst in,
där hjärtat dundrar istället för att slå.
Du är en nästan som en Gud,
jag kastar mig på marken i undergivenhet.
Jag är lindad runt lillfingret,
som en liten lurvig larv.

Lite paranoid,
lite rädd för att du blir äcklad av min larvighet
och kastar bort mig.

Jag är en frihetskämpe,
skrikandes in i öron.
Inte en sådan av ett politiskt öde,
Allt detta skitsnack är i ett politiskt överflöde.
Då våra grund ideal dog för 100 år sedan,
Att sälja psykisk friskhet är alltför medfött sedan.
Ett arme plagiat där du bör följa efter,
så kan du få äta den högre mannens rester.
Politiska kanditater, surikater.
Efter pengar, pengar, pengar.
fanns en tid männskligheten var något än slampor i sängar.
Något mer än det vi ser.
Religiösa, hycklare som står och skriker om frälsning.
Känns som att specktaklet här blivit någon efterbliven hitler hälsning.
Att bli förstådd och älskad är allting vi jagar,
Alla har olika vägar dit.
Om min väg är sanningen och det gör fördömd,
De flesta dagar känns det som att jag är helt borglömd.
Bara en skugga av det som är,
Kärlek det där du blivit av med som sakta förtär.
Stryk bort allt det där ytliga med ett svep,
Lögner är ditt största knep.
Ljuga hit, ljuga dit.
Jag mår bra, intala det dig själv varje dag.
Jag mår skit! gör det mig till någon jävla elit?
Ge mig ett märke, något som jag står för.
Ge mig ett emo hår och en stämpel, rakar av det och känner allt jag var sakta dör.
En kärlek, ett liv.
Ett hopp, ett kliv.
De förlorades sång, skall sjungas varje morgon ännu en gång.
Dem säger "det är inte så illa"
Men ändå så finner jag det allmänt svårt att bara sitta här stilla.
som en självmordsbenägen blöder mina tankar ut,
Sanning borde komma fram till slut.
I ett hopp om att världen ska börja brinna,
så att alla lögner vi var kan försvinna.
Jag överlever för att berätta sanningen.
Vill stryka bort allting som var,
Men hur jag än gör så står det alltid kvar.
Mänskligheten, är en grop av människor som river av varandras hud.
För att vara den som står på toppen av denna skithög

Står under en lyktstolpe i mörkret,
ser stjärnorna le mot mig.
Droppar av regn faller ner över min arma kropp,
du håller om mig hårt.
Tårarna öser ner från min kind,
du kramar om mig.
Jag ser världen rasar samman,
jag känner mitt hjärta brytas i små bitar,
men du fortsätter hålla mig.
Min ömma kropp börjar skaka,
dina tårar börja falla ikapp med mina.
Dina armar tar emot mig när jag faller,
du berör min hud sakta.
Ändå fast det gör ont,
håller du om mig.
Ändå fast du gråter,
släpper du inte taget.
Jag är inte ensam,
när stjärnorna slutar skina.

Mamma, jag är ju visst frisk!
Mamma, titta!
Mamma, titta jag simmar!
Flickan tar flera simtag.
Ja, jag ser! Du simmar!
Mamman ler.
Men jag är ju inte sjuk mamma.
Jag behöver inga sprutor.
Ser du inte, jag simmar!
Jag är precis som de andra, mamma.
Jag är ju inte sjuk!
Mammans ögon tåras, detta kanske är sista gången flickan simmar.
Du simmar jättefint, jättefint gumman.
Men, då är jag inte sjuk mamma.
Mamman klappar flickans kind.
Nej, du är inte sjuk.

Godnatt mamma, jag älskar dig.
Godnatt mitt hjärta. Sov så gott.
Imorn är det julafton mamma.
Flickan ler.
Ja, det är det. Sov nu, så kommer snart tomten.
Mamman bäddar om Flickan.
Ja, jag ska sova så det knakar.
Flickan ler stort.
Mamman skrattar.
Ja, sov du så det knakar.
Mamman klappar flickans huvud och släcker lampan.

Klockan är sju på julaftons morgon.
Flickan finns inte mer.
De säger att hon bara somnat in.
Att tumören hade spridit sig.
Inget hade gått att operera.

Till Kingdom Come

The tremor from your heart says
you wished that time stopped,
your rattling pulse disguise
what is and what’s not,
our bodies entangle
And our lips touch,
to a melancholic blues
Were two becomes one,
we slowly dance naked
Till Kingdom Come.

Mehehe... :3

Det bryter som ett virus
Smittar av sig på allt som rör sig
Då nattens färger sprider sig
Skuggorna betraktar i månens sken
Små varelser springer panikslagna runt i cirklar
Finner ingen väg ut härifrån

Rummen blir allt mindre för varje sekund
Döden sitter på knä framför trötta ögon
Blod i fotspår som blir fler och fler
Ljudet av vattenbrus hörs igen
Ett sotigt hjärta börjar sakta igen att pumpa
Ännu ett hål i det fördärvande liv

Döva öron försöker finna ljud
Kluvna tungor försöker finna talan
Blinda ögon försöker att se
Depression försöker finna glädje

Alter egon bestämmer vad jag gör,
Allt jag någonsin älskat tar dem och förstör.
De frågar mig "varför gör du som du gör?"
Som om det är någonting jag kan rå för.

Jag dagdrömmer dagligen om att livet ska vara något mer,
mer än det vi ser.
Jag rycks tillbaka till verkligheten varje dag,
Vid denna stund känns allting som ett stort nederlag.

Går och lägger mig i sängen,
Stänger mina ögon och drömmer om den grönare ängen.
Gräset är säkert inte grönare på andra sidan.
Dock är allt som är kvar här för mig en ständig lidan.

Klumpar fyller min hals, jag önskar jag inte existerade alls.
Jag borde nog bara ta det lugnt, men känns som om tyngden på mina axlar blivit för tungt.

Kom till denna tråd
Förkastligt förtvivlad blev jag då
Förväntade jag mig en dikt
Men det blev tyvärr en bikt
Ty denna tanke
Ville ta andras livshanke

Citat från Wrargh

Här är en haiku om att gå upp på morgonen.

No no no no no.
No no no no no no no.
No no no no no.

hennes läppar är rost och
hans hjärta har möglat
har glömt hur man gör
men faller till föga
för allt de gör på duken, skakigt handslag
tappar andan i hissen nära inpå i en storstad
bryter för reklaminslag
bryter för nyheter, en stad som brinner
fördämning som brister, särade ben, kroppsvätska, thinner
sju nyanser av svag skadad hud
blottad och bortskänkt till en bortglömd gud
bruten förpackning i hissen nära inpå i en storstad
faller i glömska, fantastiska drömska
genomskinliga
blodbad

Jag är en ensam
Vandrare
Dömd att i evighet
Vandra
I en öken av ensamhet

Förevigt
Bara öknens
Alla sandkorn
Som sällskap

Alldeles ensam
Är jag dömd att vandra
Dömd för ett brott
Jag ej begått

Men dömd är jag
Att vandra
I evig ensamhet