BDD - Body Dysmorphic Disorder
jag tycker jag är så jävla snygg och jag har rätt. Räknas det som bdd
Är det någon här som har blivit frisk från BDD? Vilka mediciner och terapiformer eller andra medel hjälpte er?
Citat från llepide
Är det någon här som har blivit frisk från BDD? Vilka mediciner och terapiformer eller andra medel hjälpte er?
För mig hjälpte kognitiv exponering i en viss utsträckning.
Jag var inte mottaglig för terapi och medicinering kom aldrig på tal.
Det var 5 år sedan.
Symtomen är inte helt borta men jag har som kommit underfund med sätt att kontrollera den på.
Vid behov tar jag sobril.
Men bästa tillvägagångssätt för just dig bör nog resoneras kring med en psykiatriker, psykolog eller vem som helst som känner dig väl för den delen.
Det är det jag är rädd för, att det aldrig kommer att försvinna helt. Jag har haft min värsta period då jag var helt isolerad och inte gick ut under cirka ett år. Jag var dock inte diagnosticerad då. Nu har det varit bättre under några år och jag har lyckats ta mig till skolan, även om mitt sociala liv har varit extremt begränsat och jag lider dagligen av det. Det är bara väldigt jobbigt att leva på det sättet och det har triggat igång en längre depression som gjorde att jag fick pausa studierna under ett halvår. Nu känns det som att jag håller på att falla in i ännu en depression och det är bara så frustrerande för allting tyder på att det är så här mitt liv kommer att se ut fram tills jag dör.
Jag har testat samtalsterapi och bildterapi. Spenderat månader på dagsjukvården på sjukhuset och jag kommer bara inte längre. Det känns som att det enda som skulle hjälpa är att jag magiskt vaknar upp i en annan kropp en dag.
Sedan hjälper det inte direkt att läkare verkar vara så obekanta med diagnosen. Både min läkare och psykolog sa att det var väldigt ovanligt att diagnosticera BDD och de hade egentligen inga idéer om vad som kunde hjälpa, förutom exponering. Och ja, det hjälper ju på så sätt att man klarar av att fungera i samhället. Men kan det verkligen gå över i grunden? Även om man klarar av att plugga eller jobba så finns ju tankarna fortfarande där och det är ju bara ett rent helvete att leva på det sättet.
^ Same. Gjorde det dock då jag är så snygg så jag inte vågar utsätta omgivningen för sådan njutning. Men jag förstår dig i övrigt.
Det där var ju inte ens provocerande :(
Citat från llepide
Det är det jag är rädd för, att det aldrig kommer att försvinna helt. Jag har haft min värsta period då jag var helt isolerad och inte gick ut under cirka ett år. Jag var dock inte diagnosticerad då. Nu har det varit bättre under några år och jag har lyckats ta mig till skolan, även om mitt sociala liv har varit extremt begränsat och jag lider dagligen av det. Det är bara väldigt jobbigt att leva på det sättet och det har triggat igång en längre depression som gjorde att jag fick pausa studierna under ett halvår. Nu känns det som att jag håller på att falla in i ännu en depression och det är bara så frustrerande för allting tyder på att det är så här mitt liv kommer att se ut fram tills jag dör.
Jag har testat samtalsterapi och bildterapi. Spenderat månader på dagsjukvården på sjukhuset och jag kommer bara inte längre. Det känns som att det enda som skulle hjälpa är att jag magiskt vaknar upp i en annan kropp en dag.
Sedan hjälper det inte direkt att läkare verkar vara så obekanta med diagnosen. Både min läkare och psykolog sa att det var väldigt ovanligt att diagnosticera BDD och de hade egentligen inga idéer om vad som kunde hjälpa, förutom exponering. Och ja, det hjälper ju på så sätt att man klarar av att fungera i samhället. Men kan det verkligen gå över i grunden? Även om man klarar av att plugga eller jobba så finns ju tankarna fortfarande där och det är ju bara ett rent helvete att leva på det sättet.
Jag var precis där du har varit och kanske till och med är idag.
Det var som sagt ungefär 5 år sedan idag.
Jag tänkte lite som du då, att det enda som möjligtvis skulle kunna rädda livet på mig var om jag magiskt vaknade upp i en annan kropp. Jag har också behövt pausa studier, isolerat mig och gått in och ut ur depressioner.
Det blev iallafall gradvis bättre men att säga exakt när är svårt men som över tiden var det vissa exponeringar som blev mindre påtagliga än andra och somliga element kändes lättare att kontrollera.
Det kändes hopplöst många gånger, lite som om världen inte var till för mig.
Men idag har jag köpt en lägenhet på Södermalm, jag har en fantastisk flickvän och kommer att studera på Tillskärarakademin efter Jul.
Mina största komplex har varit mina ögon och i 5 år har jag burit solglasögon varenda dag, förra veckan tog jag av de och tog en bild med min flickvän. Det kändes bra.
Det blir bättre. :)
Citat från Tina
Det behöver inte vara urartad för att man inte kommer utanför dörren vissa dagar, det är ingenting onormalt så snälla sluta låtsas om det.
Det tar lång tid, man måste förbereda sig mentalt och tänka igenom vad man ska göra om man får panik, men man blir inte ett psyko för att man är rädd eller helt enkelt tycker okända människor är obehagliga.
Googla istället.
[/i]
Det finns som inte grader av dysmorfobi, att man inte kommer utanför dörren vissa dagar är INTE symtom.
Jo google filtrerar ju bort allt som inte stämmer, förslagsvis söker du information om diagnosen i sig istället för snyfthistorier om dåliga hårdagar och hänvisar till google som ett fån.
Citat från ViktorLovelace
Citat från llepide
Jag var precis där du har varit och kanske till och med är idag.
Det var som sagt ungefär 5 år sedan idag.
Jag tänkte lite som du då, att det enda som möjligtvis skulle kunna rädda livet på mig var om jag magiskt vaknade upp i en annan kropp. Jag har också behövt pausa studier, isolerat mig och gått in och ut ur depressioner.
Det blev iallafall gradvis bättre men att säga exakt när är svårt men som över tiden var det vissa exponeringar som blev mindre påtagliga än andra och somliga element kändes lättare att kontrollera.
Det kändes hopplöst många gånger, lite som om världen inte var till för mig.
Men idag har jag köpt en lägenhet på Södermalm, jag har en fantastisk flickvän och kommer att studera på Tillskärarakademin efter Jul.
Mina största komplex har varit mina ögon och i 5 år har jag burit solglasögon varenda dag, förra veckan tog jag av de och tog en bild med min flickvän. Det kändes bra.
Det blir bättre. :)
Jag är inte där nu. Eller ja, jag har en dålig period nu och jag förstör mycket för mig själv, men det är på grund av att jag är deprimerad (eller lat och oduglig). Det går hand i hand med BDDn på ett sätt, men min BDD måste man ändå säga är bättre nu. Tidigare var jag helt isolerad, för att sedan flytta till internat och gå till det extrema för att undvika folk. Jag kan inte ens skriva ned/berätta för någon vilka sjuka saker jag kunde göra för att undvika folk. Jag skäms verkligen. Nu när jag är på college funkar det bättre. Men jag skippar i princip en måltid per dag för att jag känner mig för ful för att gå ned och äta. Fast det är ändå enklare att övertyga sig själv att försöka nu, då jag känner att jag har mer att förlora. Maten är jättegod och matsalen är väldigt vacker. Jag tycker verkligen om att äta där och då blir det enklare än när jag tidigare bodde på internat och maten var medel, matsalen var ful och människorna var trista. Då kunde jag mer känna whatever och inte gå, vilket bara gör det värre. När man utsätter sig för något mer och mer blir det ju till slut inte lika läskigt (men för mig handlar det, som jag skrev, mer om att lära mig hantera det - inte att jag faktiskt börjar tänka annorlunda kring mitt utseende).
Mitt stora problem är framförallt att jag tycker att mitt ansikte förändrar sig väldigt mycket över dagen och/eller olika dagar. Mina ögon kan vara extremt små och sedan ganska normala. Jag kan se väldigt annorlunda ut med smink. Och jag kan se ut som flera olika personer i olika bilder. Sedan hatar jag hur stor skillnad olika ljus kan göra. Eller om man ler, skrattar osv. Jag brukar tänka att gud inte ville att jag skulle vara glad och skratta (mitt ansikte ser helt fucked up ut när jag skrattar).
Vad bra att det går bättre. Det ser verkligen ut som om du har framtiden inför dig!
Alltså, hur tar man ens upp det med sin läkare/psykolog?
Jag skulle aldrig våga erkänna det, för vad skulle Han/Hon säga och tycka om man faktiskt ser ut som något katten släpat in?
En del av mig trodde och tror fortfarande att jag inte har BDD utan bara är extremt ful. När jag tog upp det med min läkare var han ganska kall och jämförde mig med en brännskadad. Han menade att brännskadade och missbildade människor kan få fler blickar och tycka att den uppmärksamheten är jobbig och att man då kan behöva hjälp med att hantera det, även acceptera skadan osv. Det fick mig att tro mer på honom när han sa att jag såg ut som vem som helst - att jag inte var ett sådant fall. Han menade att han inte hade någon som helst anledning att ljuga för mig och ge behandling för BDD om jag inte hade det. Det kändes fair enough.
Men samtidigt ligger det ju i sjukdomens natur att du inte kommer att tro på detta. Man kan säkert komma till ett stadie där man tror att man ser normal ut och att man helt enkelt har en väldigt vrickad kroppsuppfattning, men det tar lång tid (skulle jag gissa, är väl olika för olika personer). Jag kan själv vackla väldigt mycket mellan "jag ser egentligen normal ut, men jag kan inte se detta själv för att jag har en väldigt sjuk kroppsuppfattning" när jag har varit på psyk för att sedan komma hem och ställa mig framför spegeln och bara "helvete, mitt problem är inte BDD, jag ÄR ful".
Jag vet inte om det hade någon effekt, men på min avdelning på psyk var det i princip bara jag och väldigt sjuka anorektiker. De höll bokstavligen på att falla sönder så smala de var och jag tror att det väckte en del insikter att prata med dem och höra hur de såg på sig själva.
bumpar upp en gammal tråd. men det här är så bra.
Blir mest arg över att människor här driver om hur andra människor mår, oavsett om en människa har eller inte har en diagnos så är det ändå allvarligt. Om en person skär sig så är ju inte det relevanta om personen gör det för uppmärksamhet eller kan stödja sig på en diagnos, det relevanta är ju att personen skär sig för det är ju verkligen inte bra. Så skärp er, all psykisk ohälsa är allvarlig. Fattar inte hur människor som ni kan tycka att det är okej att trycka ner människor som mår dåligt, alla mår dåligt av olika anledningar... oavsett diagnos eller ej.
^ alltså kärlek till dig.
Finns en hel del bra info här: http://www.ocdforbundet.se/pdf/60594_Kunskapsblad_BDD_2.pdf.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet