Är tomheten eller ensamheten värst?
fan vilken emo tråd
Ensamheten gör ont, tomheten känner man liksom inte av lika mycket.
Ensamhet är värst. Tomhet kan vara skrämmande, men då känner jag knappt några känslor, vilket jag gör x1000 när jag är ensam?
Tomhet är bra i början när man slipper att känna sorg m.m... Men efter ett tag då man börjar känna sig känslokall så är det bara skit... Jag skulle nog säga att ensamheten är bättre!
Tomhet.
Ensamheten är rätt skön ibland.
Tomheten måste nog vara värst.
Vara tom och ensam men fylld med tankar och ångest.
dat^
Båda. Den ena förföljer oftast den andra.
Citat från Dopamin:
Mitt problem är att jag ofta känner mig tom. Stirrar i luften och känner.. Ingenting.
Resultatet blir en evighet av elaka känslor som får en att vilja sprätta upp huden, vilja spy.
Spy, hah. Ingenting kommer ut, man är ju tom.
Någon som känner likadant?
Det låter nog konstigt, det hela.
Känner igen mig. Precis som du beskriver det känns det för mig jämt nuförtiden och jag vet inte vad det beror på. Jag känner mig lika död inombords oavsett vilken miljö jag är i eller om jag är ensam eller med andra. Hopplösheten är total och för att beskriva ångestnivån hade jag beskrivit det ungefär som att man var dömd till helvetet utan att kunna hindra det, och det enda som räddar en från den totala brinnande terrorn är att ens hjärta fortfarande dunkar i ens levande kropp. Det är fruktansvärt hemskt och otäckt. Man vill verkligen klösa ur ens egna ögon. Felet väl sitter på något sätt okontrollerbart inuti hjärnan (på mig i alla fall), och det finns ingenting jag kan göra förutom att hoppas att det går till sig av sig självt. Jag hoppas innerligt att ingen annan behöver må som jag gör just nu. Det är verkligen SÅ illa. Jag kan genomleva det bara någon annan slipper.
För att svara på frågan är så blandas dom två känslorna ihop till slut, där tomheten är den dominerande känslan. Ensamheten spelar till slut ingen roll för den kan inte lindras just p.g.a. den konstanta tomheten.
Muntergökar!
tomheten är värst atm
har inte ds3
ja
LUF approves of this necro-bump
Såg en film inatt.. masaa tomhet och ensamhet, depresion, ångest och känslan av att sakna något du inte riktigt vet vad det är du saknar...
och jagg satt här i soffsn och önskade att jag var huvud karaktären. Jag vill vara SÅ förstörd.
Och då slår det mig att jag har det inte jätte bra men jag har det bättre än snubben i filmen. Anyway. Ibland önskar jag att allt vore värre än det är, trots jag gått genom helvetet och tillbaka. Vet ej varför. Jag tror det finns en viss charm eller stillsamhet i att vara tom eller ensam.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet