Är tomheten eller ensamheten värst?
Jag känner också som du. Tomhet. Idel tomhet.
Det enda som liksom gör små krusningar på EEG-linjen är skammen. Skammen och äcklet över att man inte kan förmå sig själv till ett ärligt leende mot den som faktiskt försöker älska en. Att man aldrig kan tro på det, eller på någonting för den delen.
Att man aldrig orkar. För man har glömt hur man gör, hur det känns, hur det borde vara.
Tomheten är nog värst, ensamheten kan man ändå göra något åt, eftersom det (åtminstone för mig) är en känsla snarare än ett tillstånd, vilket tomheten är.
Jag är en robot med av- och påknapp. Eller en manet. Utan vare sig hjärna eller nervsystem flyter jag i ett svart hav och hamnar där strömmarna fört mig. Kanske spolas jag någon gång upp på land och dör. Går sönder. (Klipp mig i små bitar)
Jag kunde inte bry mig mindre. Orkar inte.
Citat från xPsykHe_128x
Jag känner också som du. Tomhet. Idel tomhet.
Det enda som liksom gör små krusningar på EEG-linjen är skammen. Skammen och äcklet över att man inte kan förmå sig själv till ett ärligt leende mot den som faktiskt försöker älska en. Att man aldrig kan tro på det, eller på någonting för den delen.
Att man aldrig orkar. För man har glömt hur man gör, hur det känns, hur det borde vara.
Tomheten är nog värst, ensamheten kan man ändå göra något åt, eftersom det (åtminstone för mig) är en känsla snarare än ett tillstånd, vilket tomheten är.
Jag är en robot med av- och påknapp. Eller en manet. Utan vare sig hjärna eller nervsystem flyter jag i ett svart hav och hamnar där strömmarna fört mig. Kanske spolas jag någon gång upp på land och dör. Går sönder. (Klipp mig i små bitar)
Jag kunde inte bry mig mindre. Orkar inte.
Det är lite sjukt, eller hur? Tomheten är så... Konstig.
Man känner sig så ihålig, på ett ungefär.
tomhet
Tomhet är värst. Ensamheten går att göra någonting åt, nästan alltid. När jag känner mig tom så är det som om ett moln innehållande alla mina känslor försvinner och det står jag inte ut med. Jag skulle göra var som helst för att få känna något; bara någon liten känsla. Sorg, ilska, saknad, lycka? Men oftast så kommer inte min sinnesstämning i ordning förrän jag ser att andra känner saker om samma sak. Jag är sympatimänniskaN.
Jag säger så :ensamheten och tomheten hör ihop ganska mycket .
Men alltså ,tomheten är ju värst , när man är ensam så blir saker
bättre så fort det kommer nån person i sitt liv , fast tomheten är värst
för att man kan ha det så bra ,allt går bra och perfekt ,trots det
så känner man ingen ,alltså då kan man inte göra nåt alls åt det .
Den här tråden är som ett Kent-album ungefär.
Men ja, ensamhet brukar det inte vara några större problem med. Tomhet är något knepigare, då är man ett steg närmare depression.
[/i]Det är lite sjukt, eller hur? Tomheten är så... Konstig.
Man känner sig så ihålig, på ett ungefär.[/i]
Ja. Som att något exploderat inuti ens bröstkorg, utan att man känt det. Kanske medan man sov och drömde om bättre tider. Det enda man har kvar är dövheten efter smällen (ringandet i öronen), och känslan av att något fattas, att något har dött. Men man vet inte om det är en själv eller om det bara var en känsla.
Jag känner att båda är lika hemska. Både ensamheten och tomheten hänger ihop på ngt sätt, skapar en slags ond cirkel av negativa känslor, som gör att det blir än svårare att ta sig ifrån den.
Själv är jag trött på att vara i den cirkeln. Jag vill ha ngn som jag kan skratta med, nån som kan hålla om mig, nån som bryr sig och älskar mig. Vill ha nån som jag vet älskar mig för den jag är.
Tomhet är värst.. eller ensamhet.
Fast näe, tomheten vinner nog?
Jag vet inte riktigt men det är jämt.
Tomheten.
Hatar att inte kunna känna något annat.
Har också känt sådär en väldigt lång tid, båda sakerna på en och samma gång. Jag känner inte så längre, men ibland när jag minst anar det så kommer det smygande tillbaks.
Jag tror att du skulle må bra av att skaffa en hund, den finns alltid där för en och den känner på sig när man behöver den eller när man glider in i roboten igen.
Jag hatar psykologer, men det hjälper faktiskt efter ett tag, speciellt om man går hos en psykolog där man får rita ner sina känslor på papper och bara behöver prata om man känner för det.
Ännu en sak som kan hjälpa är att hitta sin tvillingsjäl (personen som är precis som du, men som ändå på något sätt inte är du, som helt enkelt kompletterar dig), jag har ingen aning om hur man hittar henne/han, man bara gör det.
Av ensamheten och tomheten är det nog tomheten jag fruktar mest, ensamheten kan försvinna, men jag har otroligt svårt att komma ur tomheten även om världen runtomkring mig börjar bli vänligare inställd eller jag har personer som oroar sig för mig.
tomhet under ensamhet.
det värsta som finns är att känna sig tom och samtidigt vara ensam. det tär på en mer än vad man tror.
Ensamhet, den känner man av mer.
Ensamheten är värst.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet