Är det erat fel att ni har sociala problem?
Jag undrar först och främst vad ni har för socialt problem, det kan vara missbruk, arbetslöshet, social utestängning osv.
Vidare - tror ni att ni har del i problemet? Är det erat fel? Finns det andra faktorer?
Alltså: vad har lett till att ni sitter i just er situation?
Kan ni klara ur situationen själv eller behöver ni hjälp av psykiatrin, socialtjänsten eller andra myndigheter?
Jag har nu läst klart första året på socionomutbildningen och tänkte få lite idéer till min kommande C-uppsats.
jag missförstås rätt ofta, och jag kan säga/fråga en del dumma grejor. men det är bara för att jag tänker långsamt ehehehe
Citat från Jah
jag missförstås rätt ofta, och jag kan säga/fråga en del dumma grejor. men det är bara för att jag tänker långsamt ehehehe
Så du är i en utsatt situation alltså? Och den beror på att du kanske inte säger rätt sak vid rätt tillfälle? Har jag förstått dig rätt?
Vidareutveckla :)
Citat från maarieell
Så du är i en utsatt situation alltså? Och den beror på att du kanske inte säger rätt sak vid rätt tillfälle? Har jag förstått dig rätt?
Vidareutveckla :)
Jag har frågat min polare om han har vatten hemma, två gånger! Men då har jag liksom tänkt på att jag vill ha vatten x)
Citat från MiAOUWs
Jag undrar först och främst vad ni har för socialt problem, det kan vara missbruk, arbetslöshet, social utestängning osv.
Har varit självdestruktiv, är manodeppresiv, har svårt för att prata med människor och får panik om jag blir påtvingad att prata med någon (som socialfobi på ett ungefär)
Vidare - tror ni att ni har del i problemet? Är det erat fel? Finns det andra faktorer?
Det är egentligen ingens fel att man blir som man blir. Visst kan yttre faktorer påverka, och jag har varit med om en del som gjort mig till den jag är idag. Men det är fortfarande inget jag skyller på andra. Alla är olika mottaglig för psykisk smärta och vi utvecklas och reagerar olika när vi utsätts för saker och ting.
Alltså: vad har lett till att ni sitter i just er situation?
Självklart har det lett mig till där jag är nu, det vore konstigt annars. Men ja, mina svagheter påverkar mitt dagliga liv negativt och jag har väldigt svårt för att tränga bort all min rädsla och sorg jag känner i jobbiga situationer. Många saker jag varit med om upplever jag oftast
om igen på natten vilket gör att jag har svårt för att veta vad som är verklighet och inte, jag blandar ihop tidsbegräppen liksom.
Kan ni klara ur situationen själv eller behöver ni hjälp av psykiatrin, socialtjänsten eller andra myndigheter?
Jag har tagit hjälp av psykolog ett par gånger med min självdestruktivitet, men det hjälpte inte särskillt mkt då hon pratade om mina panikångestattacker och bad mig fylla i ett papper så fort det hände. På pappret skulle jag under tiden jag hade attacken skriva i hur min kropp reagerade och vad jag tänkte. Ja, för det är precis det man tänker på när man får en panikångestattack - just det, jag skulle fylla i pappret från min psykolog!. Nej, det fungerar inte så. Sedan dess har jag inte viljat gå till psykolog.
Den "hjälp" du fått verkar ju inte ha hjälpt dig i alla fall.
Nu, i din situation, känner du många som har liknande problem? Hjälper eller stjälper det?
Citat från Jah
Jag har frågat min polare om han har vatten hemma, två gånger! Men då har jag liksom tänkt på att jag vill ha vatten x)
Alltså, vafan. xD
Citat från MiAOUWs
Den "hjälp" du fått verkar ju inte ha hjälpt dig i alla fall.
Inte från psykolog iallafall. Den hjälp jag fått är från mina vänner som stöttat mig och fått mig att ta mig igenom dom svåraste tiderna. Ta vara på dagen även om det inte känns som att man finner någon glädje i livet. Att det kommer kännas bättre imorgon, det löser sig.
Nu, i din situation, känner du många som har liknande problem?
Nej, det gör jag inte. Men jag känner människor som har mycket andra problem även om det inte är liknande.
Hjälper eller stjälper det?
Både och... Dom dagarna jag bara är så trött på livet att jag skulle kunna avsluta det så hjälper det absolut inte, snarare tvärt om. Då har jag nog med mina egna problem och orkar inte med andras. Men dom bra dagarna kan det vara hur givande som helst att få hjälpa andra som också har det svårt. Det är sånt som jag vill hålla på med - hjälpa andra. Jag vill utbilda mig till mentalskötare åt psykotiskt sjuka. Men jag vet också att det kommer att kräva mycket av mig. Jag kan inte ha några dåliga dagar på jobbet, jag måste bara kunna leva efter att hjälpa andra och det är det jag kämpar för nu. Kämpar emot min manodepression, men det är svårt.
Ja, nu när jag började socionomutbildningen i höstas pratade dom mycket om att alla har ett bagage, och det som har hänt måste man bearbeta för det är du som ska hjälpa. Visst, möten med personer med liknande problem som man själv hade innan kan vara terapeutiskt, men man måste vara professionell och inte utnyttja för ega syften.
En kompis till min mammas dotter fick diagnosen manodepression för ett halvår sedan. Hon hade tagit med droger på skolan, hade sex med äldre killar som 14 åring, fick anorexi, snodde pengar av sin pappa och sprit hemma, försökte upprepade gånger ta livet av sig. Hamnade på BUP och på andra ställen runt om i Sverige innan man fattade vad det var för "fe."
Jag har inga sociala problem men motivationssvårigheter och manodepressiva tendenser har jag mig själv att skylla för. Jag tror inte på att skylla ifrån sig.
en släng av lite diagnoser bara, smått missbruk.
Diagnoserna kan jag själv inte kontrollera eller styra utan medicin vilket jag ej får.
Allt annat är väl fan mitt egna val.
Mitt fel alltså :D
socialtjänsten la ner mitt fall för att jag är sjuk cc:
Citat från maarieell
Citat från CUMSTAiN
en släng av lite diagnoser bara, smått missbruk.
Diagnoserna kan jag själv inte kontrollera eller styra utan medicin vilket jag ej får.
Allt annat är väl fan mitt egna val.
Mitt fel alltså :D
Vad för diagnoser?
Menar du att du själv har valt missbruket?
Empatistörning, hyperaktivitetsstörning, koncentrationssvårigheter, aggressionssvårigheter, kronisk ensamhets känsla och svart/vitt seende.
Och ja, om man som preson missbrukar någonting så anser jag att det är självförvållat.
Har haft och har i viss mån ännu social ångest.
Det är inte mitt fel. Jag undviker människor ofta för att skydda mig själv, samtidigt som jag brottas med vetskapen om att det inte bli bättre att gömma sig nånstans under en sten
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet