Allmän emodiskussion
Emo is the lov of my fucking life Emo 4 ever <3<3<3<3<3<3<3<3
troll?
Jag har ingen diagnos än, men har gått på bup i ett år fram till november 2011 ungefär och bytte då till vuxenpsyk.
Jag har självskadebeteende och självmordstankar. Har vid tre tillfällen försökt tagit livet av mig.
Mitt självskadebeteende började bli seriöst för ungefär ett år sedan då jag började bränna mig med cigaretter, skära mig, slå sönder knogarna och slå mig själv med järn/koppar rör. Jag äter antidepressiva som jag anser att jag inte märkt någon skillnad av och sedan äter jag även medicin för att jämna ut mitt humör som annars växlade från ilska till att jag var skitglad, till att jag mådde piss osv. Sedan har jag även lugnande utskrivet.
Passar detta här?
Citat från Gurkmeja
Citat från stratosfear
troll?
Det värsta är att han är seriös.
Åh nei
EM0-POWER :* <333333333333333333333333
Citat från 1984
Citat från toxic_pancake
Passar detta här?
ja
Bra för jag behövde skriva av mig :)
Citat från 1984
Citat från toxic_pancake
Bra för jag behövde skriva av mig :)
två gånger? :D
Japp :)
Castevet någon?
Jag har försökt tagit mitt liv 3 gånger sedan jag var 10 varav ingen har lyckats så jag känner mig väldigt patetisk.
Senaste gången fattar jag inte hur jag kunde misslyckas då jag skar ungefär en centimeter in i handleden och har väldigt ytliga blodådror :/
toxic, det är ganska patetiskt att sitta och skriva sånt där på nätet, kan man inte lösa problemen får man väl bortse från dem och njuta ändå. Väx upp för fan.
Citat från toxic_pancake
Jag har ingen diagnos än, men har gått på bup i ett år fram till november 2011 ungefär och bytte då till vuxenpsyk.
Jag har självskadebeteende och självmordstankar. Har vid tre tillfällen försökt tagit livet av mig.
Mitt självskadebeteende började bli seriöst för ungefär ett år sedan då jag började bränna mig med cigaretter, skära mig, slå sönder knogarna och slå mig själv med järn/koppar rör. Jag äter antidepressiva som jag anser att jag inte märkt någon skillnad av och sedan äter jag även medicin för att jämna ut mitt humör som annars växlade från ilska till att jag var skitglad, till att jag mådde piss osv. Sedan har jag även lugnande utskrivet.
Passar detta här?
Fan vad hemskt, jag hoppas verkligen du får den hjälp du behöver!
Har själv diagnoserna borderline, depression och alkoholberoende. Jag skulle säga att mitt största problem är den kroniska tomhetskänslan jag känner, den är värre än ångesten och allt annat tillsammans på sikt, jag känner mig konstant uttråkad av livet och enbart lycklig när jag är under alkoholberusning.
Jag har haft LVU (lagen om vård för unga) sedan jag var 18, varit inlåst på två ungdomshem samt två öppna behandlingshem under denna period, och jag har varit inlagd på psyket jag vet inte hur många gånger i mitt liv.
Detta kommer låta VÄLDIGT "emo", men fuck it det borde väl passa i denna tråd, men det känns så jävla ensamt. Det finns så lite förståelse för psykisk ohälsa, majoriteten av alla människor ser mig antagligen som ett freak. Och jag har inte så mycket gemensamt med "vanliga" människor vilket resulterat i att de flesta av mina närmaste vänner är psykiskt sjuka, samt alkoholister. Finns både positiva och negativa aspekter av det, det positiva är att jag känner mig mindre ensam och oförstådd, och jag tror det är väldigt viktigt att kunna känna sig förstådd av någon så man inte blir ett totalt UFO. Det negativa blir tyvärr att man lätt drar ner varandra, och att ångest smittar.
För tillfället, och sedan några månader tillbaka, så har jag varit helt nykter (tvingas ta antabus) och därför valt att inte ha någon kontakt med mina bästa vänner då de är alkoholister. Planerar dock att ta upp de kontakterna igen i maj, då mitt LVU går ut för att jag blir 21, och då kan man inte ha den tvångsvården längre.
Visste inte riktigt vad jag ville ha sagt med allt det här egentligen, har tråkigt och ville väl bidra till en kanske inte helt seriös tråd. Men jag vet hur det känns att må dålligt, att vilja dö, att ha sådan vidrig ångest att man inte vet vart man ska ta vägen, och kanske det värsta av allt, att känna sig helt ensam och oförstådd och skämmas över hur man känner, att känna sig patetisk och utfryst.
Mitt enda råd är att prata! Och prata tidigt, få ur er känslorna på något sätt. Själv bar jag allt inom mig, för jag skämdes över att må dålígt, till slut brast det och istället för att prata har jag tagit ut mina känslor genom att göra så mycket destruktiva saker mot mig själv. Och jag tror att det är så mycket svårare att ta sig ur skiten om man låter det fortgå, istället för att våga ta steget tidigt och söka hjälp. Det finns nog inget viktigare än att få ur sig sina tankar, om man inte känner att man kan prata - skriv!
Nej, fan, förlåt för wall of text, jag ska hålla käften nu.
Nej, problemet är att du är bortskämd, kolla på de i Afrika, de svälter varje dag hörru.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet