Allmän diskussionstråd för gamers

En bör först greppa att SotC anses vara en prequel till Ico där en behornad pojke låses in i en uråldrig borg av en myndighetsliknande administration just för att han är behornad.

Det finns ingen bekräftad fullständig kanon för SotC vilket jag själv älskar. En tvingas tänka själv och ta ställning själv. Spelet går sin egen väg med subtila ledtrådar och är i praktikalitet en enda lång serie av bossfighter utspelade genom Wanders desperata motiv att väcka flickan Mono till liv (orsak i min tolkning = kärlek). Det finns många komplexa teorier kring loren här och Wanders relation till den mystiska entiteten Dormin (troligtvis en demonliknande varelse) som kommunicerar med och driver honom framåt genom kampen mot de sexton jättarna. Säkert är att Wander stulit "The Ancient Sword" som en gång använts för att försegla Dormin i "Forbidden Lands" i syfte att utnyttja legenden "Forbidden Spell" och väcka liv i Mono. Det är också därför han i spelet jagas av pseudo-antagonisten Emon och hans knektar.

Som förklarat i spelet behöver Wander dräpa sexton gigantiska varelser för att initiera ritualen och Dormin varnar honom att konsekvenserna kommer bli tunga. Det ligger mycket emotionell upptrappning i hela den här processen. Man rider runt i ett ödsligt land med sin häst Agro och bara söker efter nästa drabbning (och alla dessa jättekamper är en liten bit konst i sig själva, inte ens idag 16 år senare finns det ett spel som efterliknar upplevelsen SotC besitter). Mellan kamperna är det också _ensamt_ på ett sätt jag aldrig upplevt förr i ett spel, och det upplevs verkligen som en unik, desperat kamp imo. En stor del av spelet handlar om att bara ta sig till platser, rida och söka över enorma slätter, vilket av många anses drygt men som jag anser vara en del av spelets säregna och sällsynta berättarkonst.

Allt ridande och utforskande leder också (för många) till en märkligt tight relation till hästen Agro. Har en snappat upp såna relationella cues i spelet (det går att klappa Agro och en strider trots allt _tillsammans_ med henne i de hektiska colossusfighterna) så blir det en väldigt emotionell scen när Agro möter sitt öde senare i spelet efter en sista gest att rädda Wander. Det fick mig i tårar. Sjukt tung scen i all sin simplicitet. Det ligger också en grymt tung melankoli i att döda dessa jättar som trots allt bara verkar kämpa för sina liv. Kanske är det bara jag som tolkar det så. Men att jag överhuvudtaget sympatiserar med jättarna är för mig en del av den komplexa konsten i spelet.

Wander dräper till slut alla sexton jättar och förvandlas till en stor svart vålnad med horn som går bärsärk på Emon och följe - Wander blir alltså Dormin inkarnerad, ett öde han troligtvis kände till och accepterade från början genom sin lidelsefulla kärlek till, och självuppoffran att väcka Mono från döden. Om du minns så slänger Emon svärdet i palatsets pool vilket gör att Dormin sugs ner i vortexen och lämnar kvar en baby med horn. Mono vaknar till liv när hela dramat är över och tar hand om bebisen, till synes genom ett liv högt upp i palatset (slutscener).

Shadow of the Colossus är en av de sällsynta spelen genom spelhistorien som vågar förlita sig SÅ mycket på spelarens intelligens. Det är en hel del man behöver pussla ihop själv genom ledtrådar. Men, om en bild börjar framträda så finns chansen att den upptäckande känslan i sig väcker något starkt inom en. Jag förstod inte så här mycket under min första runda med spelet men något drog mig tillbaka för en andra och tredje varvning och till slut började bitarna falla på plats. Är det något som definierar spelkonst för mig så är det just detta - att dras tillbaka in i en spelvärld bara för att hänge sig åt berättelsen och kampen en gång till och försöka lösa upp knutarna.