Vårtankar (deprimerande)

Det var inte ens sommar än. Träden var fortfarande kala, helt utan löv. Helt utan knoppar. Vårdagarna var varma, men i vindbyarna kunde man känna doften av sorg. Jag brukade älska sommaren. Sommaren hade allting som vintern saknade. Sommaren bar inte på samma sorg som vintern. Jag älskade sommaren fram till 25 juli 2016. Det datumet som Nette bestämde sig för att hänga sig i sin lägenhet i stan. Jag har alltid varit ateist, alltid tyckt att religion var barnsligt. Dagarna efter Nettes död trodde jag på gud, men inte på ett sådant sett som nyktra alkoholister gör, utan detta var ett hat. Jag hatade gud, för att han tagit henne ifrån mig. Hon av alla människor. Hon var den enda på hela jordklotet som såg mig. Den enda som förstod.

Jag minns när vi en kall kväll satt i hennes lägenhet och bara rökte och pratade. Mina ögon sved efter att jag gråtit så mycket. Hon strök mig över håret och viskade "Jag tycker så synd om dig, Isabelle. För att jag förstår precis hur du mår." Och det gjorde hon verkligen. I hela hennes liv hade hon krigat. Krigat mot att känna sig smutsig. Krigat mot att ha känt sig tjock. Det hon aldrig förstod var att hon var varken smutsig eller tjock. Hon hade ungefär lika mycket fett på kroppen som hon hade självförtroende - dvs inget. Hon var min vackra syster. Hon kommer alltid att vara min underbart vackra syster.

Jag kände att gud måste hata mig. Han tog Isak ifrån mig. Han tog Philip ifrån mig. Alla som har förstått mig har han tagit ifrån mig. Det gör så ont. Det gör så ont att veta. You are truly alone in this world. Hennes begravning var så vacker, så simpel. De spelade Utan dina andetag, med Kent. Efter det hatar jag den låten. Allting som väcker sorg avskyr jag. Jag klarar längre inte av sorg. En gång i tiden var sorg min bästa vän. Det betydde att jag faktiskt kan känna känslor. Nu vill jag hellre vara apatisk än att känna sorg. Det är bara ett gapande jävla hål. Fuck världen.