Borde jag ge upp?

Jag vet inte om jag klarar av det här livet längre. Helt seriöst asså. Nu undrar ni säkert? Varför mår du så dåligt? Du har väl allt? Men nej. Min pappa är dödssjuk, vilket betyder att han förmodligen kommer dö snart. Jag är aldrig, aldrig bra nog, inte i skolan, jag försöker seriöst mitt fan bästa utan att bryta ihop under en jävla lektion, men har nästan F i allt ändå. Jag har inga, inga vänner. O det har jag aldrig haft. Det är som en aura runt mig "jag vill inte ha vänner dra åt helvete.". Jag lever med en bror med både autismen och adhd som mer eller mindre slagit sönder allt i vår lägenhet som har i resultat med att jag knappt vill gå hem längre. Jag har så, så oerhört mycket självhat, komplex över min kropp som utvecklats till anorexi och jag äter knappt längre. Detta året har jag fått mitt hjärta krossat av minst tio personer som bara varit falska mot mig. Jag har sålt mig, för droger, för alkohol och för cigg. Det är liksom min ända utväg. Jag har psykoser och panikattacker dagligen. Jag hoppas varje natt på att jag ska kunna somna utan att behöva grina mig till sömns. Gör jag inte det så sitter jag vaken hela natten på grund av psykoser. Ni kommer säkert säga. "Ta hjälp" "lägg in dig". Tro mig. I mars fick jag åka med blåljus till akuten tre gånger och sy 16 stygn sammanlagt av alla dessa gånger. Och jag har varit inlagd på psyket två av dessa gånger. Jag vill kunna gå en dag utan att behöva tänka "idag ska jag inte ta livet av mig".