(TW?) Hur jag blev näthatad och kallad fet.

"Hur kan man slå på någon som redan är blodig?
Hur kan man sparka på någon som redan ligger?
Hur kan man håna någon som mår så jävla dåligt att den inte vågar ta ett enda steg själv?
Jag undrar bara, vart fan är respekten för alla andra, och vafan tänker med?"

Världen idag saknar respekt för sina medmänniskor, det hatas på oskyldiga personer och små svaga människor blir kränkta.
Jag skriver mestadels det här pga allt näthat jag har fått genom åren, som sedan 3-4 år tillbaka fortfarande kommer och går. Dock så fick jag hat på ask.fm flera gånger om dagen förr, nu är det några veckors, ibland t.o.m månaders mellanrum innan jag hatas på av anonyma folk. När allt började, jag blev kallad tjock, ful, vidrig. Ja, folk önskade t.o.m livet ur mig, jag var inte värd att leva. Men trots att jag mådde extremt dåligt av allt som skrevs så var jag allt för envis, jag lät dom hålla på, jag svarade på nästan all skit (och nu i efterhand inser jag att det var dumt av mig, för ju mer/starkare man reagerar på sådant, ju roligare är det för dom. Vilket då gör så att dom inte kommer ge sig så enkelt.) och dum som jag var så totalvägrade att inaktivera mitt konto. Det värsta var att efter alla gånger jag blev kallad framförallt tjock, det satte sig på psyket och jag började tro på dom orden. Jag vägde mellan 39-42 kg (våren 2013, när jag var snart skulle fylla 15 år, det var då jag vägde runt 39 kg. Jag var hemskt liten och spinkig för min ålder och min längd på då 159-161 cm) när jag som mest blev kallad fet och tjock. Men orden hade satt sig, jag inbillade mig att jag var så mycket större än vad jag var. Jag slutade att äta och när jag väl åt så spyddes det upp senare igen. Jag levde i fara, allt tack vare sjuka idioter som antagligen har så lågt självförtroende själva så att dom behöver trycka ner andra för att känna sig bättre. Alla mina kompisar och min familj sa åt mig att inget av det som skrivs stämmer, att personerna på andra sidan skärmen bara var avundsjuka på att dom inte ser ut som jag, att dom antagligen själva är "stora" och avundades min extremt smala och, vad alla sa, fina kropp. Men jag kunde inte lyssna, det hade hållit på i ett år och jag kunde inte ta det längre. Jag skulle bli smalare.
Men efter många om och men så började jag sakta förstå att jag inte var så stor som folk påstod, och som jag trodde och såg. I swallowed my pride, och gick off på ask, dock bara i några få veckor. För hur mycket jag än hatade hur jag blev nedtryckt, så var jag nyfiken på vad idioterna hade att säga nästa gång.
Men så småningom hade jag "växt" av allt hat, jag hade blivit starkare. Jag sket i att svara på "frågorna", personerna skulle inte få ha så kul längre, jag skulle inte låta dom vinna.
Tillslut så "tonades" all skit ner, det avtog och det värsta var över. Det var en fruktansvärt stor lättnad att inte längre få en ångestattack bara av att se orden "Du har fått en ny fråga" dyka upp på mobilskärmen.
Men, jag har fortfarande inte släppt hur jag blev kallad tjock i ungefär 2 års tid. Ibland får jag rediga ryck och inbillar mig själv att jag är just fet, vilket resulterar i maten minskar, och vikten drastiskt rasar. Men nu för tiden så inser jag alltid tillslut att jag snart kommer vara i fara, att jag sakta "försvinner", och trots att jag kanske inte ser det själv alla gånger så vet jag att jag bara blir tunnare och mindre. Jag kommer alltid loss från mina anfall, det kan dröja dagar, veckor, ibland även månader. Men jag lyckas alltid ta mig ur det.
Hatet som jag får nu för tiden är oftast angående min ärrade kropp, bara för några få dagar sedan så var det någon anonym som tyckte att jag "skryter om mina ärr och sår". Ärren sitter på min kropp vilket kan göra det lite svårt att undgå att få med på bilder, om ni ursäktar.
Jag får även ofta påhopp angående mina piercingar. Men jag bryr mig verkligen inte om hur dom försöker kränka mig med sådana saker som mina ärr och mina piercingar. Det skiter jag faktiskt blanka fan i.

Men jag kan också få fina och t.o.m positiva kommentarer angående, framförallt, mina armar. För inte så längesedan t.ex, så skypade jag med en gammal polare, och det enda han sa när han såg mina sår var:"Du ser ut som en tiger :3"

Jag skrev allt det här i ren frustration över hur respektlösa och känslokalla folk kan vara, hur det finns personer som inte har någon som helst empati för personen ifråga som dom går på. Jag skrev helt enkelt det här för att jag inte kan fatta hur vissa inte förstår att deras ord och handlingar kan sätta någons liv på spel. Jag delade med mig av allt det här för att folk ska förstå hur en persons liv kan rasa samman totalt pga "små oskyldiga" meddelanden och kommentarer.
Man klarar sig till en början, men tillslut kan man inte ta mer. Jag tyckte inte att det var något märkvärdigt när jag fick dom första "hat-frågorna", men allt eftersom tiden gick så föll mitt liv och självförtroende sakta i bitar. Det tog mig lång tid innan jag någorlunda fick ihop mitt självförtroende igen, men tack vare dom idioterna som gick på mig, så kommer det aldrig bli som det var. Det som skrevs är ingjutet i mitt psyke och det är finns ingen annan att skylla än just dom som satt där på andra sidan skärmen, och fick mitt liv att knasa ännu duktigare än vad det redan hade gjort.

Och nu som avslutning så ska jag dela med mig av något som jag tyckte var väldigt fint, som jag fick kommenterat på en av mina bilder på Instagram, och efter det så är jag klar här, jag har fått sagt mitt.