What use is it for you, what's on my mind? (Halvt TW)

Sitter och tänker, alldeles för mycket. På hur annorlunda allt hade varit om jag gjorde mina val i livet annorlunda. Hur annorlunda allt hade varit om inte mitt förflutna såg ut som det gör.
Och jag vet att ni inte har en aning om hur mitt liv ser ut så jag ska förklara en del av det, och ni får inte döma mig.
Jag började skära mig sommaren '12 pga att det var då min bipolära sjukdom bröt ut, skolan var åt helvete och mitt kärleksliv var knas. Den sommaren började jag använda alkohol åt bara fan och drack i stort sett dagligen och det såg ut så i minst ett halvår, snodde sprit från skåpet här hemma. Jag började även använda preparat som amfetamin hösten '12. Jag snattade, drack, skar mig och gick på droger. Pga det så blev jag en främling i mitt eget hem, min far sa att jag drog skam över vårt efternamn, jag kände mig inte välkommen i huset och gömde mig på rummet. Tack vare drogerna så åt jag knappt och våren '13 så vägde jag 39 kg, vid 14-15 års ålder. Sommaren 2013 trodde alla att jag hade slutat med drogerna, men jag höll på bakom ryggen på alla, t.o.m bakom ryggen på min dåvarande pojkvän.
Men allt blev som värst den hösten. Jag blev lämnad enbart för att jag skar mig och han skaffade en ny två dagar senare. Jag hade fortfarande inte fått mina mediciner mot min bipolära sjukdom/depression så hela mitt liv rasade där. Jag skar mig mer och djupare, jag använde stora mängder av amfetamin och jag försökte ta livet av mig ett X antal gånger. Den värsta gången var när jag åkte in på akuten med massa sömntabletter + 3000 mg amfetamin i kroppen. Jag gick inte i skolan och hade ungefär 80-90% frånvaro i nian. Allt var kaos. Jag fick massa hat på ask.fm, bl.a angående att jag inte förtjänade att vara i livet, att jag var fet (43 kg skinn och ben då), att jag förtjänade det som hände/höll på att hända mig och att jag inte var värd mer. Jag slutade äta och ifrågasatte min existens, vad jag gjorde i livet och vad jag hade här att göra. Jag slutade att äta och gick upp och ner i vikt, jag la av med maten för att jag var "fet". För det dom säger, måste ju stämma, eller hur? Allt var knas, jag ville verkligen inte mer. Jag gav upp hoppet om ALLT, jag såg bara mörker, fanns inget att leva för i mina ögon. Kortfattat, så var hela livet över för mig då. Allt slocknade och det fanns ingen/inget som kunde tända lågan inom mig igen. Det blev inte bättre av att jag blev diagnoserad med psykos början av 2014. Jag hade känt av det länge, höra röster som beordrade mig att skada mig själv, inte äta, sa åt mig att ta mitt liv osv osv. Se människor krypa/kräla genom dörrspringorna och ut genom väggarna för att ta mig. Jag satt ofta i ett hörn av rummet i min säng, skakade, hyperventilerade, grät, medan blodet bara rann. Jag vågade inte ens röra mig. Vågade inte gå 2 meter för att tända lampan i rummet.
Men jag fick hjälp, av familj, vänner, psykologer och läkare. Jag fick mediciner mot både bipolär och psykos. Alla tog hand om mig så gott dom kunde men jag såg det inte då. Jag insåg inte att jag behövde den hjälpen som jag fick/får. Hade jag inte fått hjälp så hade jag inte varit i livet idag, jag hade inte levt längre än till 15 års ålder.
Idag är jag 17, äter och väger 53 kilo, jag har varit ren från amfetamin i ett år, jag håller mig undan alkohol, jag håller på att sluta skada mig själv och har bara fått två återfall under dessa 76 dagar. Jag lever mitt liv med min familj, mina polare och min underbara pojkvän. Utan dom hade jag inte varit någonting. Det är tack vare dom som jag orkar ta mig igenom dagarna, jag älskar dom så otroligt mycket.

Ber om ursäkt för att ni behövde läsa det här, men kändes som att ni behövde veta.