Riktigt namn:
Hampuz Civilstatus:
Ensam
Läggning:
Homosexuell
Intresse:
Kreativitet
Bor:
I skogen
Politik:
Anti-allt
Dricker:
Vatten
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2010-09-28
Jag vet inte om det bara är jag, så rätta mig om jag har fel,
men visst finns det stunder då man inte riktigt vill erkänna att man är ensam?
När man mest av allt önskar att man hade någon att hålla om,
eller att det fanns någon där som höll om en?
Jag är övertygad om att alla människor är mer eller mindre ensamma.
Men varför är det för vissa, som mig, ett problem att våga visa det?
Personligen har jag alltid haft problem med att våga visa vad jag känner.
Varför visa sig svag, liksom? Då blir man bara tuggad och utspottad.
Och ibland önskar jag att jag slapp tänka så.
Att jag slapp känna mig underdånig gentemot alla andra.
Att jag kunde låta folk få förstå hur jag känner och tänker.
Istället bygger jag upp en vägg av lögner om hur bra jag mår.
Hur bra mitt (sociala) liv är.
För att jag inte vill dra ner andra i min smuts.
För att jag inte vill bli stigmatiserad.
Men nu outar jag mig själv.
Jag drar mig ut ur min depressionsgarderob.
Jag är ensam, som fan.
Finns det styrka finns det svaghet. Att hitta en balans mellan allt är och kommer alltid vara svårt. Det är svårt att visa sin ensamhet, speciellt för nya i sitt liv.. för personen kanske får en fel uppfattning, tyvärr.
Du må kanske vara ensam, relationsrelaterat. MEN du har så mycket folk, som bryr sig om dig runt i kring, som jag till exempel. Vet inte riktigt vart jag ville komma med detta mer än att påminna dig, bästavän. <3
Haha awh, vet att du alltid finns där pluttis<3
& det är så mycket mer än så också..
Det finns alltid så mycket inombords som är svårt att få ut, och att hantera. Och ensamheten är väl inte bara relationsrelaterad, jag vet inte riktigt vad den är. Så svårt att förklara liksom. Här hemma har jag dig, och med dig är jag aldrig ensam. Men annars är jag så distanserad till alla andra. Det känns så ytligt och så långt bort, med allt annat. Men glad att jag har dig~
Skönt att du har kommit ur garderoben ;D Nej, men jag förstår dig. Däremot tror jag ändå att man bör försöka hålla en någorlunda positiv inställning gentemot främlingar och bekanta. Sedan när man har en närmare relation kan man prata lite mer om djupare saker. Jag var väldigt öppen med mitt ovälmående och det är inte alltid det mest optimala.
Det är svårt att hitta en bra balans mellan vita lögner och "hårda" sanningar men man bör försöka hitta en gyllene medelväg. Där man inte framstår som den som klagar på allt och inte heller som en helstängd bok. Sen bör man inte behöva skämmas för sin ensamhet eftersom det är som du säger, alla är mer eller mindre ensamma.
Men precis :)
Man ska ju inte slänga alla sina problem och misstycken omkring sig hej vilt, men ändå kunna våga visa hur man känner när någon faktiskt undrar. Det är det som varit problemet.
