Varför skämmas för sin ensamhet?
Jag vet inte om det bara är jag, så rätta mig om jag har fel,
men visst finns det stunder då man inte riktigt vill erkänna att man är ensam?
När man mest av allt önskar att man hade någon att hålla om,
eller att det fanns någon där som höll om en?
Jag är övertygad om att alla människor är mer eller mindre ensamma.
Men varför är det för vissa, som mig, ett problem att våga visa det?
Personligen har jag alltid haft problem med att våga visa vad jag känner.
Varför visa sig svag, liksom? Då blir man bara tuggad och utspottad.
Och ibland önskar jag att jag slapp tänka så.
Att jag slapp känna mig underdånig gentemot alla andra.
Att jag kunde låta folk få förstå hur jag känner och tänker.
Istället bygger jag upp en vägg av lögner om hur bra jag mår.
Hur bra mitt (sociala) liv är.
För att jag inte vill dra ner andra i min smuts.
För att jag inte vill bli stigmatiserad.
Men nu outar jag mig själv.
Jag drar mig ut ur min depressionsgarderob.
Jag är ensam, som fan.
Tack&hej, puss på dig.