Mitt liv just nu

Mitt liv känns som att det håller på att gå käpprätt åt helvete just nu. Min skolgång hänger på en skör tråd och jag mår allt sämre. Förlorar fler och fler vänner, men jag vet inte varför. Är det för att jag förändras? Att jag börjat sätta gränser? Eller varför?

I fredags fick jag en rejäl utskällning och konfrontering av en lärare i ca 20 min efter lektionen. Hon tycker inte att jag försöker tillräckligt för att komma ikapp, hon förstår inte hur mycket jag bryr mig om skolan. Hon ser bara min arroganta och nonchalanta sida som skolans inofficiella emo. Den ungen som säkert cuttar sig för att det är "så det är" och umgås med drogare.
Jag ser annorlunda ut. Ja, det gör jag, jag har fucking rosa hår. Men är det så starkt kopplat till vem jag är? Nej. Jag mår inte alls bra längre, och det är mest bara på grund av skolan. Det var där det började iallafall. Jag jobbar på att ta igen två månader som jag var sjukskriven samtidigt som jag går de aktuella kurserna. I fredags fick jag höra "Klart att du hinner! Har de andra tid så har du det också". Well, de andra har inte lika mycket att göra. Jag har inga fritidsaktiviteter, har slutat på piano. Gör bara saker på helgerna, men jag är trött som fan.

Nu har min familj börjat stänga mig ute. De skäller ut mig för att jag inte ber om hjälp, men när jag gör det så får jag ännu en utskällning för de kan ju inte ta hand om allas problem på en gång. De diskuterar mig bakom min rygg, är ju sådär lagom trevligt. Jag tillhör inte familjen känns det som, precis att min mamma sa tydligt till mig att klarar jag inte skolan så kommer hon inte bli besviken, utan arg på mig.

Det har slagit mig att den lättaste vägen att klara sig ur det här är att bara ge efter, bli tyst och börja ljuga igen. Lyda och leverera. Allt för att göra de omkring mig nöjda och glada. Dra in på allt roligt och lägga undan alla pengar, så att om två år så drar jag härifrån.

Varför var jag tvungen att vara annorlunda? Hade varit så mycket enklare om jag bara var en normal ungjävel.