Tankar

På senaste tiden har jag märkt att det tydligen är något speciellt med mig. Oavsett var jag är så viskar de bakom min rygg lika mycket. Det märks tydligt och jag kan nästan höra vad de säger, men det är inte själva problemet. Alla får väl tycka vad fan de vill om mig, men tro inte att jag är så dum så att jag går på vad som helst, jag vill inte vara med och leka.

Jag tycker inte om att ta plats, jag nöjer mig med det jag får och kräver inget mer. Jag vill inte bråka för att få något på ett visst sätt, jag vill bara ha det lugnt på enklaste sätt.

Jag trivs bäst ensam, det är så jag vill bo och leva. Styra mitt eget liv, organisera min vardag, ta ansvar för hur jag äter och all sorts hygien. Jag vet att jag redan nu skulle klara av det bättre än någon i min familj.

Här vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag känner mig inträngd, önskar jag iallafall hade ett hörn, men jag är inträngd i mig själv. Pressen från skolan är extremt hög just nu, mamma är hård gällande det också. Hon verkar dock tro att jag är dum som en höna så som hon tjatar på om samma sak, hur viktigt det är... i already know........
Jag är inte som en del av familjen längre, det är mamma och min syster. Och så är det jag.

Är rädd att ramla ner tillbaka i depressionen, mår sämre allt oftare, låter folks ord bryta ner mig. Orkar inte stå emot, är less på allt just nu. Ser inget ljus, jag har mycket för mig men det gör ingen positiv inverkan, det är liksom bara sysselsättning.

Jag har lagt av med musiken för tillfället, kommer ändå ingen vart med den. Önskar att få sjunga ut...

Jag längtar, drömmer om en stor förändring...