ajaja

Vad är det med mig och att ständigt bara vilja prata om hur jag mår men samtidigt försöka hålla det för mig själv och gömma det så gott det går? Den här känslan av att bara vilja skrika ur sig allt men att gå runt och försöka kväva det, att försöka låta bli att explodera (wow fin metafor på alla sätt och vis) och att ständigt ständigt STÄNDIGT ha sån jävla känsla av ängslan och oro inom en. Så jävla tråkigt. Tackade nej till jobberbjudandet idag och det känns skönt på ett sätt. Nu är det ingen stress eller press på någonting egentligen, sticker hem eller drar ut och reser när tiden är kommen och tills dess behöver jag bara jobba. Så varför har jag ändå sån jävla olustig känsla?