Riktigt namn:
Emma Civilstatus:
Ensam
Läggning:
Straight
Intresse:
Musik
Bor:
Kartong
Politik:
Inte valt
Dricker:
Allt flytande
Musikstil:
Alternative Rock
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2011-08-10
Tar studenten, trots allt, på onsdag. Hade min sista lektion på gymnasiet idag. Historia var det och jag fick en liten lapp med mitt namn och en inringad bokstav; A . Man kan ju säga att jag gick ut med flaggan i topp. (Mitt liv är nu fullbordat)
Nationaldag imorrn. Med andra ord var det ett år sedan jag började lyssna på Sabaton. Bästa musikaliska upptäckten sedan Evanescence. Känner dock på mig att imorrn kan bli en Ebba Grön eller Imperiet-dag då jag börjat lyssna på dem lite smått. I'll see.
Om min ängel läser det här vill jag bara hoppas att allt är bra med dig och att du överlevt det här läsåret. Sommarlov<3
- Var försiktig Oskar. Detta är kunglig julmust!
- Vad är det som gör den kunglig?
- Att jag snodde med den från Karlbergs slott...
(Konversation mellan mig och min bror)
Idag fyllde jag arton år, så nu ansvar jag över mig själv. Yey...
Ärligt talat känner jag mig lite som Peter Pan just nu. Sure, jag kanske blir äldre, men jag kommer fortfarande att vara ett barn på insidan. Det återstår väl att se. Ungefär såhär såg min artonårsdag:
Åka hemifrån så pass tidigt att det fortfarande var stjärnklart
Luciafirande
Yrsel
Luciafirande
Illamående
Luciafirande
Lussebullar
Luciafirande
Julmust
och luciafirande på försvarsdepartementet (varav den kungliga julmusten)
Tupplur
HOBBIT!!!
Vissa går ut på krogen. Själv ser man "Desolation of Smaug". Sjukt bra. Och jag bara älskar Richard Armitage <3
Nu ska jag först försöka att svara på alla gratulationer jag fått via sms. Min mobil funkar inte riktigt, så jag måste svara via alternativa kontaktvägar. Hare gött
PS: Jag älskar fortfarande Evanescence, och Amy Lee och jag fyller år samma dag, så grattis Amy <3 Tack för allt du har gjort för mig!!!
De senaste veckorna har jag spenderat i princip halva min vakna tid med att läsa om marina katastrofer. Wilhelm Gustloff, Estonia, Titanic, Britannic, listan kan göras lång. Läst, kollat på bilder av vraken, sett dokumentärer...
Mitt liv är ganska patetiskt. Men hey, man ska samla på sig så mycket som möjligt eller hur?
Men ni borde kolla lite på den här dokumentären. Den handlar om Titanics systerskepp Brittanic som, precis som som syster, förliste. Dock under krigstid, under mildare omständigheter och betydligt färre omkomna. Brittanics vrak är däremot i mycket bättre skikt eftersom på att hon utsattes för samma sorters påfrestningar som Titanic (Titanic bröts itu och fören och aktern sjönk inte samtidigt medans Brittanic sjönk i ett stycke samt att Titanic hann förstöras på väg ner mot botten). Dessutom ligger Brittanic på ca 100 meters djup (Titanic ca 2000).
Kolla 24:45-28:22, 37:40-39:00 och 42:34-45:14 för sinnessjukt häftiga bilder
Intressant fakta: White Star Line's tre Olympic Class ship ansågs vara "unsinkable". Trots det sjönk Titanic på sin jungfruresa efter en kollision med ett isberg och Brittanic under första världskriget efter att blivit träffad en en mina/torped. Storasystern Olympic däremot klarade sig bättre. Hon åtdrog sig skador efter kollisioner och råkade sänka ett fyrskepp samt en tysk ubåt, men visade inga tendenser till att sjunka..
När jag började gymnasiet och insåg att jag inte skulle klara av skolan lika lätt som jag gjort tidigare sa jag till mig själv att bara jag fick A på mitt prov om svensk stormaktstid skulle inte resten spela så stor roll. Det skulle kompensera upp alla andra dåliga resultat. Om jag däremot inte skulle få ett A skulle all tid jag spenderat på gymnasiet vara förgäves och att då jag lika gärna skulle kunna hoppa av.
Jag kan nu, den tjugotredje oktober 2013, stolt säga att jag fick mitt A på provet om svensk stormaktstid och tre års lidande i form av naturämnen och språk inte har varit förgäves...
(Ni anar inte hur himla mycket detta betyder för mig)
Fick just reda på en till av mina grannar dött nu i veckan. Till skillnad från den förra så var hon ung,i tjugo-trettioårsåldern, och dog i cancer. Hon hade två barn som är 7 och 4 år...
Ibland förstår man sig inte på livet. Hur någon kan ryckas bort så fort. Hur ett litet barn kan förlora sin förälder. Hur lite man kan göra åt saken...
En mycket förtvivlad Emma sitter inne på extrafysiken tillsammans med två kompisar. Hon har fastnat på en enkel E-uppgift.
Uppgift 4.10 a,b och c har hon löst (dock efter att skrivit av de två första) men hon kan inte lösa d-uppgiften.
Hon blir allmer frustrerad eftersom hon inte förstår någonting, och hon har stor lust att bara gå därifrån.
Hennes fysiklärare går förbi, stannar till och frågar vad hon behöver hjälp med.
Emma visar honom uppgiften, och han ritar upp en förklaring. Trots detta förstår hon fortfarande ingenting.
Läraren ger henne fem minuter att lösa den, och går iväg.
Hon ber då en av sina kompisar om hjälp.
Han förstår uppgiften mycket väl, men är han helt värdelös på att förklara den.
Allting bara snurrar runt i huvudet på stackars Emma, och hon håller på att få något slags psykbryt i form av ett skrattanfall.
Hennes lärare ser att det inte går bra för henne, så han ber henne att vända sig om sätta sig vid bänken bakom henne.
Själv slår han sig ner på andra sidan bänken.
Därefter förklarar han hela uppgiften i detalj för henne. Som en liten genomgång.
Han börjar på a-uppgiften och ger en så nogrann beskrivning han kan.
Han ställer lite enkla frågor allt eftersom till Emma, så att han vet om hon hänger med.
Emma känner sig lite osäker, så han ger henne svaren, och förklarar dem så pass att hon förstår.
Om Emma faktiskt kan svara ger han henne beröm och uppmuntrar henne att fortsätta.
Så sitter han i minst femton minuter, tills dess att Emma har förstått hela uppgiften.
Det finns många fler som behöver hjälp med svårare uppgifter, men han sitter där med Emma och låter de andra vänta.
Allt för att hon, som har jättesvårt för fysik, ska förstå...
Så här borde fan alla gymnasielärare vara. Vissa bryr sig inte ett skit, utan kommer bara in i klassrummet, håller en genomgång på tavlan, tycker att det är upp till var och en att hänga med och gör ingenting mer än så. Men sen finns de där underbara lärare som faktiskt bryr sig, och som inte dömer ut en för att man har svårt för ämnet. Den här läraren har, efter de här femton minuterna, blivit en av mina absoluta favoritlärare någonsin. Trots att jag verkligen inte tycker om fysik. Tack vem det nu var för att jag får ha honom i den här kursen. Nu kanske jag till och med kan klara av den!
Tittar ut genom mitt köksfönster. Reagerar på att tanten i huset på andra sidan vägen, diagonalt från mitt hus, försöker väcka sin gamla man, som till synes sover i sin stol på deras baksida. Förundras lite varför hon lägger en filt över hans huvud, men tänker att det bara är någon småsak. Går upp på mitt rum och spelar fiol. Några minuter senare ser en ambulans parkera framför deras hus. Genast hoppas två sjukvårdare ut. Det kommer en till ambulans. Och en brandbil och två polisbilar. Jag fortsätter att spela, men släpper inte gubben med blicken. De omringar honom, och lyfter sedan ner honom på marken. De ger honom hjärtmassage. Men han verkar inte vakna. De fortsätter. Ett av barnbarnen kommer farande; en stor kille som jag kände en gång ti tiden. I runt tio minuter håller de på. Sen slutar de, och bär in honom i huset. En halvtimme senare kommer ett annat barnbarn ut genom dörren och sjunker ihop på stolen där hans morfar tidigare satt. Hans mormor kommer ut och kramar om honom. Nu har alla åkt. Som om ingenting har hänt.
Man känner sig rätt maktlös när man står och tittar på, och förstår att lågan redan har slocknat.
Vi kanske kan vinna alla krig som någonsin hotar oss, men inför döden står vi alla försvarslösa.
45 kilometer. Från Upplands Väsby till Sigtuna. Via Rosersbergs och Steninge slott. Det finns individer som cyklar tre gånger det här på en dag. Men fanemej vad jag är trött. Ont i ändan också, min sadel är väldigt obekväm. Och det här är den längsta sträckan jag har färdats utan en motor (med cykel/springa/gå) Tidigare var det 26 kilometer på tjugofyra timmar. Nu ska jag vila. Tills imorrn, nitton dagar, 7 år, vem vet...
