chihiros blogg

är jag inte förvånad...

Mannen på parkbänken

Det fanns en gång då jag lyssnade på alla
då deras ord berörde mig.
Men mannen på parkbänken fick mig förstå allvaret i att lyssna
allvaret i att lyssna på någons histora.
Han berättade om 20 år av droger
om hur han förändrat världen likt superman.
Han kunde se färg på svart papper.
Historien fångade mina tårar i tunt vävda trådar.
Styrde hela mig likt en marionett för jag var fast.
Hans ord om hur han kastat snöbollar på tanter som barn.
Hur han gång efter gång satt ensam och fyllde sin ensamhet med alkohol
Hur han uppfostrat barn som sedan uppfostrat honom.
Han var ju bara 40 år, fortfarande ung och dum.
Barnen fick ta hand om hans spyor,
svälja hans lögner.
När dom inte gjorde rätt så fick dom slag.
Tillhyggen var ett måste då nävarna var sönderbrända av cigaretter
Med en suck kläckte han ur sig
"Dör jag idag, föds en ny idiot imorgon"
För hur skrämmande det än lät så stämmer det.
Varje dag misshandlas barn av sin föräldrar.
Varje dag dör någon av droger.

Mannen la sig ner på gatan,
det var sent på natten och ingen bil skulle komma på länge.
Han sa att om ödet väljer, skulle det välja honom.
För en sekund trodde jag honom,
Jag kunde se en tår rinna nerför kinden på honom.
Den var liksom... vacker
på ett annorlunda sätt.
Den drog mina trådar emot honom.
Jag la mig ner bredvid och sa ingenting.
Vi bara tittade på den nattsvarta himmelen.
Tystnaden var av den pinsamma sorten,
man ville säga något
men ingen fick fram ett ord.
Tills jag kvävt viskar
"Pappa, kom nu, vi går hem"

Hela dagen har varit typ förjävlig.
eller ja, den tiden med Lina och Anneli.
Men sen kom smäll efter smäll, först över msn och sen av pappa.
Ska man verkligen behöva torka av sitt egna blod ifrån byxor och ben?
ska man behöva stoppa blödningen ur ett sticksår ifrån en kniv i låret?
Ska man verkligen behöva stå ut med att vara den vuxna sonen till en alkispappa?

Just great... NOT
Sitter i sängen och bara släpper en tsunamiflod nerför kinderna.
När tar detta slut egentligen?

Jahopp, varit på akuten idag, på gränsen till hjärtattack.. feels great!
Men nu är jag hemma igen iaf och lyssnar på Flogging Molly i brist på annat.

Live today like there was no tomorrow
Die today like tomorrow actually existed? :S

I can't breathe without air in my lungs,
Forever in agony
corruption of the damned walks inside me.
Taking over my soul as I can't feel it anymore.
Too many things to hold on to
too many thoughts to shut inside me.
Too much suffering while stillborn..

Hade verkligen velat skära ut mina ögon nu, jag orkar seriöst inte mer... förlåt...