här kommer det

År 1997, den 31 mars klockan 3.11 på morgonen så föddes ett barn som tilldelades kvinnans kön i samhällets selektiva ögon.
Detta barn föddes till ett par som var väldigt ungt, för unga skulle de flesta säga. modern var 15 och fadern 21. modern drabbades av förlossningsdepression och vägrade ens hålla i barnet eller säga att det var hennes. hon var rädd för barnet och lades in på psyket i 8 månader.
fadern jobbade konstant så en socialarbetare tog hand om barnet relativt ofta.

efter några år så hade barnet en syster och föräldrarna skiljde sig. Efter denna händelse fick barnet vara med om mycket. Psykisk misshandel och vissa gånger fysiskt. Hon fick höra konstant hur ful hon var, vilket missfoster hon var och att hennes mor ville göra abort. Allt detta, av hennes far och styvmor.
hennes styvmor brukade dessutom övertyga henne sedan en ung ålder att hon var värdelös, hopplös och bara helt enkelt dålig och har inget syfte.
hennes självförtroende sjönk och när hon fyllde 15 försökte hon ta sitt liv för första gången men misslyckades. ni må tro att hennes föräldrar då skulle ändra sig. men nej.

kort därefter kom självskadandet där hon skar sig själv. varje gång hon blivit kallad ful, eller hora, eller missfoster blev ett är på hennes ben. för varje gång hennes mobbare hade slagit henne, tagit hennes grejer, hotat henne blev det ett nytt ärr på benet tills benet inte hade mer plats.

När hon var 16 kom andra försöket och även då misslyckades hon. hon hade då kommit ut som homosexuell och var relativt stolt fastän hennes far hatade det och vägrade acceptera. hon hade vid detta tillfälle nyligen blivit absolut krossad av en tjej som hon var förälskad i, blivit antastad av en av hennes så kallade "vänner" medan alla i bakgrunden hejade på, hon har sprungit därifrån gråtandes och sedan blivit kallad löjlig. hon hade helt tappat förtroendet för folk .

när hon fyllde 17 så började hon undra om detta verkligen var hon. hon hade ärr på benen, händerna och armarna och gömde sig för omvärlden men bestämde sig för att sluta gömma sig och började bära shorts utan att bry sig. vid den tiden började dock sakerna hemma bli alltför jobbiga och den psykiska misshandeln blev för mycket så hon började söka sig utåt för att få den uppmärksamhet och kärlek hon konstant behövde.

hon började söka sig till äldre män som var mer än villiga att ta emot henne. Första gången hatade hon sig själv, hon ville skära bort varje del han hade rört vid, hon ville dö. andra gången gick det lättare, hon grät lite under tiden men han märkte inte det. tredje gången lyssnade han inte på ett nej eller ett stopp. hon sökte ännu en gång hjälp

när hon fyllde 18 så var det lika illa, hon hade nu bestämt sig för att hon inte betyder något. Så hon började sälja sig själv till män som betalade henne för varje besök. under denna period försökte hon ta sitt liv 2 gånger innan hon började prata med någon. en tjej. L. L betydde allt för henne då hon var det enda som barnet kunde vara sig själv med. L var det enda som inte skadade henne och alla runt omkring märkte att hon blev annorlunda. hon slutade till och med träffa mig under en hel sommar för att hon hade L. Hon kände så mycket för henne men var rädd att L skulle vara som alla andra. så hon slängde fram ett "jag älskar dig" några gången utan att få respons och fattade då att det kanske inte var så bra som hon trodde?

hon började konstant oroa sig för att L skulle lämna henne, att L skulle finna någon bättre än henne. hon var så rädd att hon eventuellt förlorade L. fastän orden aldrig yttrades så förstod barnet att hon hade förlorat L till sin sjukdom. Till dem sjukdom som tvingade henne att vara paranoid som tvingade henne att trycka bort folk för att skydda sig.

Därefter ringde barnet till den enda människa som förstod henne. Hon ringde till B. B sa att L bestämmer själv om hon vill vara med barnet eller inte, att hon vet vad hon gett sig in på och att barnet inte hade rätt att bestämma detta. Hon höll med men allt var försent.

redan dagen efter som det sista som skrivits var ett "nej" så tog barnet ännu en gång kontakt med männen som ville ha henne, hon ville inte tänka på L så hon började prata med männen igen, hon försökte träffa en man men mådde illa vid endast tanken. barnet började dessutom prata med en annan tjej en stund. Lina. men inget var densamma. hon ville inte ha Lina, hur bra hon är verkade vara så kunde inte barnet ta det. barnet ville inte ha nån annan. men det var försent.

förlåt att jag är som jag är.
i många fall vill jag säga att jag inte är min diagnos, men just nu är jag min borderline. den lever utifrån mig.