Ilska

Asså förlåt, men så arg jag precis blev. Började tänka på gamla arbetserfarenheter och blev bara förbannad. Mitt första jobb (timmis/sommarjobb) på ett äldreboende var helt ok. Chefen var inte där så värst mycket, kollegorna var äldre men helt ok. Inte mycket att klaga på. Mitt andra jobb, där min inneboende ångest för chefer härstammar, var på Burgerking. Fy fan vilken jävla chef jag hade där!!!! Dels sa han elaka och manipulativa saker till mig, skickade hem mig tidigt pga lite kunder, satte mig på arbete i 8h med 3h obetald rast mitt i det. De gångerna jag blev hemskickad tidigare kunde handla om att jag var lovad 7h jobb, men blir hemskickad efter 2h. Snacka om att ekonomin var kul då. Detta gav mig så otroligt dåligt självförtroende som jag bär på än idag. Efter det så flyttade jag och partnern till Norge och där hade jag faktiskt en ok arbetsplats. Jag gjorde ett bra jobb, ställde upp i tid och otid att jobba extra, samt tillät min chef att ändra schemat 01.00 på natten att jag skulle börja arbeta 09.00 istället för kl 12.00 utan att klaga. Vet om att chefen i uppskattade det man gjorde, men han varken sa eller visade det. Och det har också stor betydelse! Sen förra sommaren jobbade jag på en stor svensk stormarknad där min närmsta kollega var ett jävla rövhål. Många liknande tendenser som min chef på BK hade med elaka och manipulativa saker som blev sagda. Sen så om jag inte jobbade så kunde an ju inte säga allt jag gjort fel, så då sms:ade han det alltid. Satt alltid uppe klockan 06.00 (då man började arbetspasset) på mina lediga dagar och bara väntade på meddelandet... Som då såklart kom var gång.

Asså fy fan vad jag är less på chefer och kollegor som är elaka mot en och tror att de kan sparka på en. Jag är så trött på vad det gjort med mitt självförtroende och rädsla för chefer + kollegor. Snälla, är det för mycket begärt att få ett vänligt bemötande?