tw: ångest, självmordsförsök

har inte riktigt någon annanstans att vända mig och jag vet att det säkert finns folk där för mig som gärna lyssnar. men jag kan inte, jag har för mycket stolthet och jag skäms alldeles för mycket för att verkligen berätta vad som är fel.

har kurat mig ihop i ett hörn på sagas soffa under en filt och bara gråter. jag gör allt i min makt för att hon inte ska lägga märke till det och jag känner mig så fucking patetisk, jag har inte gråtit sen i juli.

när jag kom ut ur psyk och mitt depressiva skov så kom alla borderline symptom (som blivit dämpade av depressionen) kommit tillbaka starkare än någonsin och jag vet inte hur jag ska hantera mina känsloexplosioner och impulser.

och på torsdag är det dags för rättegången, något som jag försökt ignorera enda sedan jag fick kallelsen i somras. men på torsdag smäller det och jag kommer tvingas vittna mot äcklet som stalkat mig här på sidan, som köpte mina tjänster och som sexually assaulted me. och jag är livrädd, livrädd för att vara i samma rum som honom, rädd för att se honom och framförallt livrädd för att få en flashback under rättegången som nästan alltid resulterar i en panikångest attack.


och årsdagen för mitt senaste självmordsförsök börjar närma sig. och det finns inget jag önskar mer än att jag dog i det där jävla badkaret och att jag aldrig vaknade upp igen på intensiven.

i?m a pathetic excuse for a human being