oof

Mitt hjärta gick sönder nyss. De som känt mig länge vet säkert att jag inte haft kontakt med pappas sida av familjen/släkten på flera år. Senaste gången jag träffade någon av dem var helvetes året 2016 och det var en gång efter jag fick veta åklagarens beslut osv. Har haft så otroligt dåligt samvete över att jag inte funnits där för min lillasyster alls sen pappa slängde ut mig.

Har lovat gång på gång att träffa henne men ångesten över att vara i samma rum som pappa har tagit över varje gång så det har bara runnit ut i sanden. Vill knappt föreställa mig hur ledsen och besviken hon måste blivit gång på gång.

Idag efter två år så träffades vi igen, fick världens längsta och hårdaste kram av henne och började nästan gråta. Fick seriöst kämpa för att inte börja gråta och rösten brast när jag sa hur mycket jag saknat henne. Såg i ögonvrån hur hennes mamma och min mamma torkade tårarna och det gjorde det tusen gånger svårare att hålla masken.

Gissa vem som tagit efter sitt syskon och blivit värsta weeben :?)

Men det som fick hjärtat att brista mest måste ju ändå vara hur hon verkligen inte ville säga hejdå till mig och inte ville åka hem. Förstår henne liksom, senaste gången vi sågs så tog det över 2 år innan vi träffades igen.

Vill bara finnas där för henne och känner mig som världens sämsta storasyskon som inte funnits där och stöttat henne. Liksom jag gick från att vara som en förälder åt henne, till att inte ens existera i hennes värld.

Ajjjj