Tw kroniska suicidtankar

Trots att jag tog imovane innan jag gick och la mig igår, sen så vaknade jag kl 4 och jag pallar inte. Jag pallar inte att vara nykter och känna allt jag känner. Det är en konstant känslostorm precis hela tiden. Hur kul år det att vakna på morgonen och det första en tänker på är hur en effektivast kan ta livet av sig.

Jag försöker alltid distrahera dock, men distraktion kan ju bara göra så mycket. När disktrakrionen försvinner så kommer allt tillbaka starkare än någonsin.

Någonstans i bakhuvudet så tänker jag att den här staden är så ohälsosam för mig, men samtidigt så spelar det ingen roll vart jag skulle bo eller flytta. Mina problem skulle ju följa med ändå. Men jag känner mig så himla ensam i den här skitstaden.

Även om jag mår lite bättre nu så tar inte det bort det faktum att alla fortfarande snackar skit om mig. Liksom Shelley sa det ju rätt ut och var ärlig med det, till skillnad från resten som gör det bakom min rygg.

Det gör mig så himla paranoid, paranoid och ensam.