Tre månader efter

Vette fan vad det är med mig? Men jag saknar behandlingshemmet så jävla mycket, jag saknar mitt rum, jag saknar skriken, jag saknar ljudet från tågspåret, jag saknar Bror och framförallt så saknar jag människorna och att bo med de jag älskar. Jag saknar dem så jävla mycket.

Är hemma hos J, jag ligger fucking breve honom och är fri. Jag är äntligen fri och jag vill tillbaka till mitt helvete?

Jag är så jävla svartsjuk att jag ser rött. Föresten tack borderline för det. Tack för att jag inte kan glädjas åt hennes nya vänner, hennes nya familj.

Jag sitter på instagram och gråter tyst för att det inte är jag på bilderna. För att det inte är jag som står där och skrattar med er.

Jag älskar er jag saknar er och jag saknar att bo med er.