Jag behöver

Kramar, en stor sked, kli/klapp, pussar på pannan och ett bad. Kan inte sluta gråta. Jag ska vara glad idag men jag kan inte. Min maniska period är slut och jag kraschade in i väggen. Jag kan inte sluta gråta, allt det här river bara upp gamla minnen. Det är inte första gången det här händer mig, varför väljer jag medvetet att vara såhär naiv? Jag blir bara skadad när jag alltid tror det bästa om alla även fast jag tvekar. Jag tvekar på att gå ut alls senare idag, vill inte spåra ur under kvällen. Det ska ju liksom vara en kul kväll med mig elin och hennes bf. Vi ska vara glada ochha så kul, men vad gör en när en känner att det ej går att hålla upp fasaden och fejka?

Jag litar inte på någon, men jag tvingar mig själv till att göra det även fast jag inte vill. Modesty säger att det är en fin och beundrandsvärd egenskap hos mig. Men jag kan inte se det och kommer nog aldrig göra det heller. Kan inte vara hemma nu, allt här påminner mig om min barndom och mitt ex.

Har liksom inte bott hemma på 6 år och jag flyttar ju på måndag men behöver komma härifrån nu, innan jag skadar mig själv. För jag vill inte dö, inte än, inte inatt.