TW.

Rösterna är tillbaka starkare än någonsin. Jag vet inte vad jag ska göra överhuvudtaget. Jag orkar inte, jag orkar ingenting. Jag orkar inte ens gråta, även fast jag vill. Under en längre tid så har jag känt mig "bättre"när det kommer till paranoian osv. Tron om att alla hatar mig och hela den biten. För andra så låter det kanske som rena smörjan eller så, men för mig är det den totala sanningen.

Jag vill inte vara ensam inatt, jag vill inte vara hemma. Jag vill ut men jag är livrädd för att lämna lägenheten. Så jävla patetisk. Jag vill bara ställa mig och skrika så högt jag bara kan, skrika ut allt hat jag har gentemot mig själv.

Jag skäms så mycket. Jag skäms så mycket över mig själv.