Det var länge sedan.

TW Ã…ngest


Har varit hur glad som helst idag.
Men nu flera timmar senare vet jag inte riktigt hur jag hamnade här, i sängen med ett tryck över bröstet.
Lovade att sluta, det tog 13 dagar innan jag bröt det löftet.

Har vridit mig och vänt mig i sängen konstant dem senaste timmarna. Har inte haft en attack på flera månader nu.
Jag börjar om nu på ruta 1.

Nu var det inte 1 år sedan jag spottade blod sist efter att ha stått böjd över toaletten.
Nu var det inte 13 dagar sedan jag fick ett återfall.
Nu var det 30 minuter sedan det hände.

Alltså vet inte ens varför jag skriver det här.
Men vet bara inte vad jag ska göra.

Kan bara tänka på att jag är 10 min ifrån lidingöbron. Att jag inte känner mig trygg hemma. Att jag inte kan fly från mitt hem längre.
Att jag inte har någon annanstans att ta vägen.

Ska åka dit med Nina imorgon, vet inte om jag kommer klara av att vara där, i rummet. Där jag bodde förut. Med honom.
Kan inte sluta tänka på att jag är helt jävla efterbliven när det kommer till att vara människa.
Att jag inte fungerar som andra.

Har ingen att prata med längre och det suger.
Vet inte vilka som är mina vänner, vilka som fortfarande vill umgås med mig.
Vågar inte ens höra av mig till våra gemensamma vänner.

Är för feg.